På Kokoteatteri förvandlas Georg Philipp Telemanns lilla operaintermezzo Pimpinone till en hejdlös fars i modern sättning. I den uppdaterade burleskversionen har den förslagna tjänsteflickan förvandlats till en fattig men fiffig snuttarbetare. För regin står Ville Saukkonen.
Den panka Vespetta irrar runt på snabbköpet och snor ett par konservburkar i flykten. Hederlighet, det har ju bara den rika råd med. Men Vespetta har tackochlov andra tillgångar och när den förmögne gubbstrutten Pimpinone snubblar över dem bland hyllorna faller han förstås bums till föga. Melonerna, bananerna och gurkorna han fyller hennes kundvagn med avslöjar tydligt hans fantasier och Vespetta är inte sen att göra bruk av dem. Farväl, alla underbetalda snuttjobb...
Telemanns Pimpinone fick sitt uruppförande år 1725 som ett komiskt mellanspel till en uppsättning av Händels Tamerlano. Formatet är alltså kompakt, en enaktare i tre delar och underrubriken Det haltande äktenskapet eller Den härsklystna kammarpigan säger egentligen det mesta om innehållet. Intrigen är typisk för tidens komiska operor som ofta stod commedia dell’arte-repertoaren nära. Förslagna tjänare som sätter sina dumma herrar på plats är ett återkommande motiv.
Men på Kokoteatteri förankrar Ville Saukkonen alltså handlingen i modern tid och resultatet är en frodig satir också över dagens samhälle med allt vad det innebär av ekonomisk osäkerhet och växande samhällsklyftor men också översexualiserade skönhetsideal, konsumism och drömmar om snabba klipp.
Nästan som i skvallerpressen
Sopranen Laura Pyrrö och basbarytonen Jouni Kokora tecknar två lustfyllt parodiska porträtt som nästan kunde vara hämtade ur ett Seiska-reportage om Modellen och Mannen med fyrk. Pyrrö står själv för översättningen av librettot och uppdateringen är ofta läcker. ”Siivoaa en koskaan enää metroja, nyt mimmit toiset siellä raataa saa!”
Läcker är också Tyra Thermans visualisering. Pimpinone är gjord med lätt bagage. Med ett par vändbara skärmar antyds de olika miljöerna och dräkterna är lågbudgetfyndiga alltigenom. I dem samsas nutid och epok, postordervardag och glitter sida vid sida, ofta i vansinniga kombinationer. Jag uppskattade speciellt Kokoras tvetydiga midjeväska och rutiga farfarstofflor i lyxversion...
Komik utan nyanser
Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vilket resultatet hade varit om resurserna hade tillåtit lite mer än en uppsättning i pianoarrangemang. Pianisten Tiina Korhonen gör ett fantastiskt arbete men det säger sig självt att pianot är ett magert substitut för originalpartiturets cembalo och stråkensemble.
Rätt hårdhänt är också Pyrrös och Kokoras hantering av det musikaliska materialet. Lusten och lustigheterna förmedlar de virtuost medan skönheten och nyanserna i ariorna ofta druknar i yvigheten.
Men lust är inte bara ett centralt tema i operan, att Pimpinone också har varit ett lustfyllt projekt för alla medverkande är uppenbart. Och visst smittar det av sig.
Den här uppsättningen kan antagligen få t.o.m. den mest inbitna operahataren att sänka garden.