Henrik Hellström har skrivit, regisserat och klippt The Quiet Roar, en meditativ sagofilm som inte lämnar tittaren oberörd.
Filmen The Quiet Roar lämnar efter sig en känsla av inre lugn och en fridfull tillvaro, men utan att vara alltför bekväm. Tankarna maler i huvudet, vad var det som egentligen just hände på filmduken? Riktades allt exakt mot mig eller inbillar jag mig saker?
Jag måste säga att det har varit en stor ambition att komma bort från en enskild människas meningslösa klaga.
Likadant känns det efter att ha träffat filmens regissör Henrik Hellström. Med sin lugna men samtidigt ivriga röst berättar han om hur filmen kom till som ett tätt samarbete med skådespelarna och de andra i filmteamet.
- Vi har varit en grupp som jobbat väldigt nära varandra. Jag måste säga att det har varit en stor ambition att komma bort från en enskild människas meningslösa klagan. Det finns ett uttryck som jag försöker jobba efter; det som är botten i dig är botten i andra. Det har varit ett öppet arbete och legat i projektets natur att det ska vara en mötesplats, och att administrera den processen är ett stort arbete, berättar Henrik om det treåriga arbetet med The Quiet Roar.
LSD-dryck kickar igång resa
I filmen följer vi dödssjuka Marianne på en resa i sitt inre. Genom ett klassiskt sagoberättande med en magisk dryck kan Marianne flyttas tillbaka och konfrontera sitt yngre jag. Kanske för att inse att hon faktiskt var för ung och oerfaren för att alltid fatta rätt beslut, att det är okej att inte alltid veta vad man vill. Berättandet i filmen är långsamt och meditativt, vackra bilder och lugna röster avlöser varandra och för tittaren kan det nästan kännas terapeutiskt.
- Det finns en längtan i mig att människor skulle utvecklas mot en mer holistisk inställning i relation till varandra. Det är ett stort grepp att önska, men jag gjorde det i början av det här arbetet. Finns det en mellanmänsklig möjlighet? Jag tror det, men ändå, vilken lycklig grej att åldras och förhoppningsvis bli klokare!
Henrik försöker att inte ramla ner i klischéförklaringar när han berättar om vilka känslor han vill väcka i publiken med The Quiet Roar. Den gyllene regeln verkar nära honom när han säger att vi borde tänka mer på de relationer vi har i livet och att vi ska tänka på vår nästa med kärlek.
- De här orden är så använda åt alla håll och kanter. Man ska ta hand om de människor som finns runtomkring en.
Han snurrar in sig i resonemang om närmare och mer avlägsna medmänniskor men kommer sedan fram till att filmen sist och slutligen är en film om en människa som gör en liten resa från orolig till lugn.
Risk med att göra allt själv
Trots att Henrik säger att filmen varit ett tätt arbete med projektgruppen är det han själv som är krediterad som manusförfattare, regissör och klippare. Där erkänner han att det finns en risk att man inte ser helheten, att man missar målet genom att vara så engagerad i de olika processerna. Den här gången var risktagningen värd slutresultatet för filmen ligger väldigt nära det mål Henrik från början hade.
- I början formulerade jag någon sorts längtan och jag tycker att filmen är svaret på de frågorna. Jag är väldigt glad över den och nu i efterhand tycker jag den stämmer överens med mina frågeställningar. Nu har den förstås inget med mig mer att göra längre, den är fristående, separat - jag tycker om ordet “juridisk person”. Filmen seglar omkring och det är först i mötet med en tittare som den uppstår. Därför är det roligt att komma till filmfestivaler och få möta publiken efteråt, det är ju dom som är erfarenheten av filmen, deras reflektion och tankar är det enda som finns.
Ett av de projekt som Henrik jobbar med för tillfället är ett kriminaldrama, det ligger väl i tiden, kriminalserier och -filmer är väldigt populära nu. Men på basen av The Quiet Roar och av Henrik Hellström som person kan vi vara ganska säkra på att det inte kommer att bli något vanligt kriminaldrama. Det kommer att bli något utöver det.