Franska Léa Seydoux är filmfestivalens mesta internationella skådis; centrala roller i två festivalfilmer. Efter att ha sett filmerna uppstår frågan om hon redan som 29-åring fastnat i en kvinnlig skådisfälla.
Adèles liv (Blå är den varmaste färgen) var fjolårets K&A-festivals höjdare, berättelsen om två unga kvinnors laddade kärleksförhållande, en intim känslomässigt ovanligt djuplodande film med två suveräna skådisprestationer – den ena var Léa Seydoux.
Det känns självklart att den idag 29-åriga skådespelerskan skulle kunna följa upp den rollen med liknande stora djupa historier.
På basen av de två hon finns med i på filmfestivalen i Helsingfors, verkar det inte alls så självklart.
Snygg kommersiell storfilm
I nyfilmatiseringen av Skönheten och odjuret spelar hon Belle, som odjuret förälskar sig i.
Filmen är oerhört snygg, en klassisk kommersiell storfilm med ståtliga dräkter och landskap, och där Seydoux primära uppgift är att, tja, vara snygg och eftertraktad.
När filmen fick sin premiär under Berlins filmfestival i februari, var hon själv på plats och fick kommentera rollen med rollen i Adèles liv som fond.
- Ja det finns knappast mer diametrala roller, konstaterade hon.
- Men det var intressant att kasta sej in i en helt annan slags grej. Jag gillar att berätta historier, och jag älskar att försvinna bakom karaktären. Men de kan nog inte jämföras.
Omöjlig kärlek
Vi har Tahar Rahim (sensationen från filmen Profeten) som den oskolade killen som tar ett skitjobb på ett kärnkraftverk, och Léa Seydoux som en kollegas flickvän. Vi har samhällets underklass, och kärleken mellan två unga människor som är fångar i en hopplös återvändsgränd.
Det lovar mycket. Ett laddat huvudrollspar, och filmen är både hel och vågar gestalta tuffa frågor och känslor.
Men på något sätt, jag kan inte sätta tummen på varför, blir det ändå skrap på ytan. Kanske har det med Léas rollfigur att göra. Det är mannen som historien följer, allt spelas upp ur hans synvinkel. Kvinnan är rätt långt ett objekt, hans flykt ur tristessen, hans kärlek. I korta kärleksscener är det hennes kropp som visas upp – och den som ansåg att Léa utnyttjades i filmatiseringen av Adèles liv kunde studera de nu aktuella filmerna.
Franska Léa Seydoux är filmfestivalens mesta internationella skådis; centrala roller i två festivalfilmer. Efter att ha sett filmerna uppstår frågan om hon redan som 29-åring fastnat i en kvinnlig skådisfälla.
Att visa en naken kropp på en bioduk är inte per definition att objektifiera någon. Det är kontexten som är avgörande.
Jag hoppas jag har fel, men just nu känns det som om Seydoux hade tvingats in i den ack så vanliga kvinnliga filmskådisfällan.
Lyckligtvis bjuder K&A också på alternativ, som Marion Cotillard i Två dagar, en natt.
Finland goes utomlands
I det här sammanhanget är det förstås intressant att studera vad som händer när Finlands kvinnliga skådiselit får in foten utomlands – även om det tillsvidare handlar om små sammanhang.
Att Laura Birn skulle få en del roller kändes ju självklart efter hennes kanonprestation i filmatiseringen av Utrensning.
Här har vi en kring 30-kille som nyss blivit arbetslös och kör omkring i södra USA och möter en del främlingar. Halvvägs in i filmen går han in i en bar där Kristas figur Ella sjunger en sång i en ödslig bar. Så blir Ella filmens nästviktigaste gestalt, en kvinna från Finland som fastnat i Missisippi.
Krista har inte precis så mycket spelrum. Hon ska vara den vackra mystiska kvinnan som är på flykt, men gör det mesta som man kan göra av den rollen.
Och visst, liksom i fallet Laura visste man ju att också Krista kan göra hur bra jobb som helst.
Big Significant Things är samtidigt ett exempel på filmer som försöker göra det odramatiska till någonting stort. Det är riktigt riktigt svårt, och det är just där festivalens avslutningsfilm Boyhoods storhet finns – när man lyckas gestalta det odramatiska och fylla det med djup, det är då man på riktigt kommer det verkliga livet nära.
Boyhood återkommer jag till i morgon.
Festivalen pågår fram till söndag.