Clik here to view.
Tänk om staden själv kunde berätta om allt som dagligen utspelar sig i den. Vad skulle vi få höra? Tankeleken testas i Anna Krogerus nya pjäs Rakasta.Nyt. där staden Helsingfors fungerar som vår ciceron. Uppsättningen ges på teater Avoimet Ovet i regi av Heini Tola.
I det Helsingfors som tar form landar vi en bit inne i framtiden men inte längre än att vardagen är fullständigt igenkännbar. I den här staden lever människorna i så olika sociala verkligheter att de aldrig möts om inte slumpen för dem samman. Och de som har makt kan fatta sina beslut utan att någonsin komma i kontakt med dem som får dra konsekvenserna. Gabriel Korkman är en av dem som styr över andras öden, en rationell företagsdirektör i försäkringsbranschen som slutat lyssna både till sig själv och andra. Vändpunkten inträffar den dag slumpen för den ryska Galina i hans väg.
Det här låter ju som upptakten till en rätt konventionell kärlekshistoria men vid sidan av Gabriels uppvaknande som människa tecknar Krogerus också konturerna till en större historia, en skildring av mänskligheten i framtidsdystopins skugga. Parallellt med den islossning som sker i Gabriel pågår nämligen en islossning i betydligt större skala. Miljökatastrofen nalkas, det börjar bli sent för mänskligheten. Helsingfors drabbas av regelbundna storöversvämningar och till Gabriels uppgifter hör bl.a. att avgöra vilka som är försäkringsdugliga nog för att beviljas en ny start på en arktisk skyddsplats. Tanken är förstås att bara de med de mest önskvärda generna godkänns men vad är det för en mänsklighet man för vidare med den strategin? I den hotande framtidsvisionen ligger också ett filosofiskt resonemang kring vår tids rationella syn på människovärde och livsduglighet dolt.
Anna Krogerus hör till de främsta inhemska pjäsförfattarna i sin generation och vår oförmåga att greppa det väsentliga i tillvaron är ett återkommande tema i hennes produktion. För en svenskspråkig teaterpublik introducerades hon t.ex. med Av ren kärlek till mig ( Rakkaudesta minuun) där kärnfamiljen fungerade som utkikspunkt för vår blindhet och egoism. I Rakasta. Nyt. speglas begrepp som kärlek, ansvar och medmänsklighet både ur ett privat och globalt perspektiv. Upplägget är ambitiöst, ändå är jag tveksam till resultatet. Konstruktionen kör i någon mån över dramat och i Avoimet Ovets uppsättning resulterar det ofta i en lite darrig balansgång mellan det banala och krystade.
Rakasta.Nyt. är en uppsättning med lätt bagage, rollerna är visserligen många men skådespelarna bara tre. Terhi Suorlahti gör vid sidan av berättargestalten Helsingfors en rad förbiflimrande figurer, Jukka Pitkänen gestaltar Gabriel Korkman och Irina Pulkka tre roller som alla hör till sfären av de människor Korkman tidigare stängt ut ur sitt medvetande. Alla arbetar väldigt tydligt, varje gestalt kommer med oskuldsfullheten, ärligheten eller frusenheten skriven i pannan. Att varje gestalt i persongalleriet samtidigt representerar en hel grupp i samhället blir också väldigt tydligt. I Tolas regi framhävs textens karaktär av symbolisk saga och allegori med tydliga understrykningar, så tydliga att resultatet ibland nuddar vid det naiva.
Sagor för vuxna barn som redan förlorat sin oskuldsfullhet är alltid problematiska.
Jag tror att en lite nyktrare hållning hade gagnat den här texten. Nu bäddas vi i stället in i en sfär av sentimental scenpoesi där vår sista darrande stund tillsammans flimrar förbi till bitterljuv begrundan, ett intryck som ytterligare förstärks av en handfull insprängda ballader till musik av Maija Kaunismaa.
När Heini Tola för ett par år sedan satte upp en dramatisering av Juhani Peltonens Helsingforsroman Salomo ja Ursula var resultatet en fräsch och mångbottnad uppsättning med utrymme både för sårbarhet, satir och samhällskritik. En starkare fläkt av den kombinationen hade nog också gagnat den här texten.
