Jag har hela tiden försvarat mitt förändrade föräldrabeteende med att de är så många. Att fotbollslag kräver ledare och tränare som bestämmer. Att demokratiska familjer bara finns i rådgivningens moraliserande broschyrer men att verkligheten i storfamiljen sällan ger utrymme för lyhörda möten och superflex då det är så många människors behov som ska koordineras. Men jag gillar det inte.
Jag saknar mig själv för jag har varit annorlunda. Jätte annorlunda. Med mina två första barn var jag inte ordentligt arg en enda gång när de var små. De var sällsynta lätta och jag trodde förstås att det berodde på mig. Men så är det alltså inte längre. Förändringen beror självfallet på ökad mängd barn, svårare pussel men också på barnens temperament. Glad unge= glad mamma, svår unge=svår mamma eller svår mamma=svår unge? Eller vad vet jag.
Men jag vet att jag saknar mig själv. Sprallismorsan och skrattmamman, kul och kreativ.
Från älva till troll
När man är jättesliten blir man rigid som en gammal häst. Man töltar på i samma tjatspår och vägrar svänga in på nya torra stigar. Om det här hade jag tänkt snacka med Sandra Wikstrand och Slaba Österman. Om metamorfosen från älva till troll men redan när jag mötte dem på järnvägsstationen märkte jag att deras fotbollslag inte krävde höjda röster eller hårda bud. 
På inspelningen tassade föräldrarna omkring som små steinertomtar mellan sina stillsamma tomtebarn och jag kände mig som en kalla krigets diktator i jämförelse. Vissa säger att man inte skall jämföra men det ska man visst! Typer man beundrar ska man helt självklart jämföra sig med och sen ska man bara copy-pejsta in deras förebildliga beteende ovanpå sitt eget fula. Man ska bli hjältarnas fejkade kopior för kopior är ändå bättre än det som är fult, fel och slitet.
Jag vet att jag tappade kreativiteten och humorn i trotssituationer, vid middagsbordet, i oändliga nattningar någonstans där mellan att ha en knepig 3-åring och koliktvillingar och att jag har haft svårt att hitta den på nytt efter det. Men i kväll när de efter alltför många glas vatten och 5 extra rundor till toaletten igen utmanade min kapacitet så hotade jag inte dem med en mörk och kall plats utan log som en steinertomte, gick ännu ett varv, stoppade tålmodigt och kärleksfullt om de små liven och mådde bättre än på länge. Jag lekte att jag var Sandra och Slaba. Jag lekte så där som jag gjorde förr. Det blir dessutom, på något sätt, lite lättare att ta emot tjatet när man är någon annan, insåg jag där på sängkanten. Det var lite som att vara med i sin film och bara göra rollen som god mor fast man innerst inne är en sur disktrasa på väg att vittra sönder.
Fembarnsfamiljen Österman och Wikstrand under inspelningarna av TV-programmet Cirkus familj.
Arga mammor
Men jag är inte ensam om min förändring. Både på jobbet och i vänkretsen så möter jag sällan den stillsamt slitna mamman men arga mammor finns det förvånansvärt mycket av. Aggressionen tar oss alla på sängen och vi skäms. Har mammor alltid varit arga men dolt det eller kanaliserat det på migrän och matlagning? Eller har kvinnor blivit bättre på att visa negativa känslor? Börjat fostra mer som killarna, som nästan alltid rutit och härjat? Eller är ungarna vildare än förr? Eller är det allt samtidigt?
Text: Maria Sundblom-Lindberg
Präst, parterapeut och programledare för Cirkus familj i Yle Fem onsdagar kl. 22 och på Arenan.
Läs mer om programserien:
Familjelivets cirkus i läcker förpackning
Hudlöst och ärligt om familjeliv
Barnets utveckling från 0 till tonåring