Tor-Erik Antfolk tittar omkring sig i huset han sedan några månader äger i Rangsby i Närpes. Tillsammans med systern Britt-Marie Söderman minns de hur de som barn var på besök här i farmors barndomshem. Huset är så intakt att man nästan kan känna doften av nybakat bröd.
Men den senaste gången det bakades bröd här var Kekkonen ännu president och stora fula glasögon var inte hipster-trendigt utan ett tecken på dålig syn. Allt står kvar som det var när sista invånaren, farmors systers son Alf Silversten, dog i början av 80-talet.
Ödestuga i Rangsby
Tiden stannade i huset i början av 80-talet då sista invånaren dog.
Jesus hjälper
Det har varit ett kristet hem. Som det brukar i Österbotten. ”Lev för Jesus han kan hjälpa” står det på väggbonaden i ett av rummen. På en tavla hänger Jesus på korset. I vardagsrummet står en väderbiten bibel på skåpkanten. Man har läst det kristliga veckobladet ”Människovännen”. En teckning på väggen föreställer en liten flicka med en docka i famnen.
Skulle stugan finnas i Nyland skulle vi hitta tomma lonkeroburkar och knarksprutor och på sönderklottrade väggar skulle det i bästa fall hänga använda kondomer. Antagligen skulle hela åbäket ha brunnit ner för länge sedan.
Trasmattor men ej trasiga
Huset är troligtvis byggt på 1880-talet och jag vet inte om man ens talade om ”vardagsrum” på den tiden. Men man hade antagligen likadana trasmattor på golvet som man fortfarande idag har i stugor som den här. Mattorna täcker hela golvet i ett intressant mönster kors och tvärs så det ser nästan ut som en heltäckande matta. På väggen hänger ett svartvitt blekt fotografi över huset. Farstun på bilden finns inte längre kvar. Fotografen och öde hus-entusiasten Lisen Julin och jag knäpper bilder och utforskar huset. Kameralinsen och pekplattans skärm fångar upp tiden som stannat kring Kekkonens tid.
Gravkort och fynd i plånboken
Jag hittar en sliten plånbok av läder i ett av de mindre rummen. Tor-Erik gräver fram några handskrivna papper ur den. Handstilen är svår att tyda men vi urskiljer ord som ”påfågel”, ”skäggdopping” och ”flugsnappare”. Kanske en dagbok över bongade fåglar och andra djur?
Vi hittar också gamla gravkort från 40-talet. Gravplatsernas nummer från krigsåren är noga nedtecknade. ”200 mark” står det. Allt är så välbevarat att det är svårt att tro att huset varit öde i över trettio år eller att det gått så lång tid sedan kriget.
Vi går upp på vinden. Ställvis är plankorna så murkna att det finns risk att man trillar genom golvet, men annars är det ordning och reda också här. Gamla fisknät hänger i taket, dammiga och torra som fnöske. I en låda finns gamla dagstidningar. ”Skottlossning mellan berusad revolverman och polis i Vasa” står det i Vasabladet från den 11 oktober 1957.
På soffan i nedre våningen står en tavla som föreställer ett par med bister min. Mannen har mustasch och kvinnan ser ut som om hon inte tolererar att man går på mattorna med skorna på. De var de som byggde huset. Hundra år senare övergavs det. Vi knäpper de sista bilderna och lämnar de gamla ägarna att stirra ut över det tomma rummet med trasmattorna.
Du kan själv ta en titt i rummen. Klicka och snurra dig runt i panoramat. Håll i hatten!
Panorama lilla rummet:
Panorama vardagsrummet:
Varför låsa efter sig?
Tor-Erik och Britt-Marie låser alla dörrarna innan vi går ut. Jag frågar varför de gör det ifall de ändå bara kommer att låta huset förfalla. De funderar en sekund och börjar sedan skratta.
- Det kan ju vara någonting som vi alltid har gjort så det hänger med, funderar Britt-Marie.
För de vet ju inte ännu vad de skall göra med huset och när grävskopan kommer.