Hon har precis varit hos frissan när hon rullar fram på sin röda rullator och möter mig vid Dragsfjärds ensamma busshållplats. Hon ser mindre ut sen senast vi sågs. Det är väl bara några månader sedan.
Men när hon öppnar munnen inser jag att det är samma gamla Inga.
Inga är 92 år. Hon är min mormors brors fru. Det låter krångligt, så jag säger att hon är som en andra mormor för mig.
Vi promenerar långsamt ner längs den branta backen och jag inser att hon tagit sig upp för denna samma morgon.
Medan vi promenerar berättar hon om de Hufvudstadsblads-stölder som härjat i byn under den senaste tiden.
- Men tidningen har blivit så tunn, så den får de gärna ta, skrattar hon.
Inga har alltid en historia på lager. Hon berättar om hur hon gav den polisomringade Hella Wuolijoki en spruta och hur svårt det var att hitta rätt i allt hull. Och så berättar hon om hur det var att vara sjuksköterska under kriget.
Sjuksköterska hela krigstiden
Vi stiger in genom dörren.
Inga har kotletter i ugnen och det doftar nybakt bröd.
- Pappa ville att jag skulle fara till Uleåborg, men jag sade nej. Jag hade talat med hälsosystern i Munsala. Det räcker med fem klasser och jag far ingenstans! Jag far till Helsingfors! Och det var sagt.
I slutet av 1930-talet flyttade Inga från Munsala för att gå sjuksköterskekursen i Helsingfors, mitt i brinnande krig.
- Om det var ljusa nätter så var det bombardemang, så vi var alltid glada när det var moln och lite dimmigt.
Inga gick sjuksköterskekurs under hela krigstiden.
- Jag minns då vi förde ner de amputerade benen till pannrummet. Och aldrig hade jag tänkt att amputerade ben kan vara så tunga.
Men kriget hindrade inte Inga från att skoja till det i sjukhuskorridorerna.
- Jag minns en påsk. Jag och min studiekamrat hade dejourering på sjukhuset. Vi skulle väcka doktorn om det kom en ny patient eller om något hände. Men vi bestämde oss för att spöka för honom. Jag klädde mig i svart morgonrock och röda skor och hon i svarta skor och röd morgonrock och så knackade vi på doktorns dörr och sprang som blixten iväg när han öppnade.
Troligtvis kunde läkaren ana sig till vem som utfört dådet. Inga var känd för att vara påhittig, kanske till och med lite uppkäftig, men alltid skärpt. Hon sa vad hon tyckte.
Mindre än ett år efter att jag suttit på kotlettkalas hos Inga somnar hon in i sitt hem, den andra juni 2014.
Inga var humoristisk och hade alltid en frän kommentar på lager. Jag hoppas jag blir som hon när jag blir gammal. Jag saknar henne mycket.