Den sex veckor långa paddlingsresan blev på många sätt en enastående upplevelse. Den blev en stor utmaning, en stark skönhetsupplevelse, en övning i att leva i nuet och den har lärt mig mycket om mig själv, skriver Bertil Blom.
Vädret var minsann det bästa tänkbara och då tänker jag inte på hettan i juli utan på de övervägande svaga och måttliga vindarna som dessutom oftast blåste från rätt håll. Under sex veckor fick vi som paddlade vara med om stiltje och blåst, bleke och höga vågor, stekande sol, regn, dimma och åska. Men överraskande nog var vädret ofta bättre ute till havs jämfört med längre inåt land.
Havsörnar och sälar
I kajak kommer man naturen nära. Man sitter lågt och man rör sig långsamt och tyst. Det är ”långsamhetens lov”. Vi har sett hägrar, havsörnar, skräntärnor, labbar, tranor, sångsvanar, otaliga måsfåglar och änder, fjärilar ute till havs, älg, vildmink och säl. Vi kunde följa med hur naturens ljud avtog dag för dag, hur de sista tärnorna lämnade oss och hur solen sjönk i havet allt tidigare för varje kväll.
Övergången från högsommar till sensommar och höst har jag aldrig tidigare i mitt liv upplevt så gradvis och konkret .
De olika kustområdena har alla sin egen karaktär. Kvarken är känt för sina grunda vatten, Skärgårdshavet för sina många öar och Bottenviken för sitt mer eller mindre söta vatten.
Men det som har överraskat oss har varit att alla skärgårdar har bjudit på omväxling. Vi har kört på grund i Skärgårdshavet och vi har upplevt storslagna höga klippor i Österbotten. Finska viken gav oss klippor som tältunderlag varje natt medan Bottenviken bjöd på sandstrand efter sandstrand.
Folktomt i skärgården
Trots att resan inleddes i mitten av juli i bästa väder och mitt i semestertider så var skärgården överraskande tom på folk. Vi såg båtar vid stränderna och fina stugor men väldigt lite folk på sjön.
Det är en utveckling som flera lokala fiskare bekräftade för oss. I populära båthamnar som Kabböle, Baggö och Hangö upplevde vi trängsel och folkvimmel men överlag är helhetsintrycket av Finlands kust en folktom storslagenhet och skönhet.
För havspaddlare som söker ensamhet och vildmarkskänsla är kusten rena paradiset, men för den som vill träffa andra och umgås så känns det ensamt. Själv uppskattar jag det vilda och tysta i skärgården, men som paddlande redaktör hade jag gärna träffat mer folk.
"I mitt livs form"
Säg skärgård och många urbana finländare associerar omedelbart till fästingar, skarvar, blågröna alger och nedsmutsade vatten. Med facit på hand kunde vi konstatera att skarvarna inte alls dominerar fågelfaunan, att vi inte fick en enda fästing på oss och att vi paddlade i alger enbart i Ingå och delar av Ekenäs yttre skärgård.
Havsvattnet i Finland går visserligen inte att dricka men vi avslutade varje paddlingsdag med ett dopp och vi kände oss rena och fräscha under hela resan.
Människan är skapad för att vara i rörelse. I början kunde jag känna en viss styvhet och någon enskild muskel kunde värka, men ju längre jag paddlade och vistades utomhus i frisk luft desto bättre mådde jag.
Nu efter resan är jag i mitt livs form och jag känner inte av några som helst fysiska men. Några enstaka valkar i händerna, en djup solbränna och ett långt skägg är det enda som antyder att paddlingsresan har varit lång.
Paddlandet och allt det praktiska som hör till tog mer tid i anspråk än jag i planeringsskedet trodde. Den totala sträckan blev 1.322 km, vilket på 40 paddlingsdagar (två var vilodagar) betyder 33 km i snitt. Med en medelhastighet på 5 km/t betyder det 7-8 timmar i kajaken (beroende på vindarna) + korta landpauser, fotograferande, webbuppdatering, matlagning och diskning, sökande efter tältplats, kvällsbestyr med tält och utrustning, rivande av läger på morgonen, proviantering, m.m. Vi kröp i sovsäckarna kl. 21 eller 22 och hade väckning kl.6. Den tid som borde ha funnits för att göra flera intervjuer fanns helt enkelt inte.
Ingen ensamhet
Har jag då känt ensamhet ute till havs? Svaret är nej. Det är klart att jag några gånger har tänkt tanken ”vad håller jag egentligen på med”, speciellt under timslånga överfarter från udde till udde. Men i nästa stund har en solstråle tittat fram, ett moln har sett ut som Snusmumriken, en silvertärna har kommit nära eller så har min paddlarkompis muntrat upp läget.
Älskar man havet och friluftslivet så känner man sig inte ensam. Jag har också känt mig buren av varma tankar från nära och kära, bekanta och obekanta. De sociala medierna har varit en energikälla att ösa ur under regniga kvällar i tältet.
Blåvita bandet har också gett mig perspektiv på mitt eget liv. Vad är viktigt, vad är mindre viktigt? Djupare tankar har haft tid och möjlighet att dyka upp och bearbetas. Det låter som en kliché men jag tycker att jag har lärt känna mig själv lite bättre. ”Här och nu” har också fått en djupare betydelse.
Jag vill tacka för allt stöd, all uppmuntran och alla heja-rop, och jag vill tacka mina medpaddlare Henrik, Peter, Bertel, Stefan och Leif för gott kamratskap och för en fin tid tillsammans på havet. Tack också till Eva-Lotta, Jöns, Robin, Peter, Anders, Hannu och Carl-Gustav som paddlade med oss kortare etapper.
Här hittar du allt från Bloms paddlingsäventyr.
Läs också: Blåvita bandets besättning byts en sista gång
Håkan Nyman och hans "Marakatto"
Sören paddlade den norska kusten utan mat och pengar
De tysta hemligheterna i havet