En sex meter lång roddbåt mitt ute på Stilla havet, där befinner sig finländska Sami Inkinen med sin amerikanska fru Meredith Loring. Planen är att på två månader ro den 4000 kilometer långa sträckan från Kalifornien till Hawaii. Varför? För att protestera mot socker.
Ungefär 1000 kilometer har de bakom sig och 3000 km framför sig, då Myteriet ringer upp Sami och Meredith på Stilla Havet via en satelittelefon. Den första frågan är förstås hur de har kommit på en sån här sak?
– Jag och min fru ville göra något som ingen någonsin har gjort förr. Vi ville testa vårt äktenskap och samtidigt göra ett ställningstagande. Expeditionen heter Fat Chance Row för att vi protesterar mot socker som finns i maten. Och givetvis finns det lite finländsk galenskap med också, säger Sami.
Förstadium av diabetes
Varken Sami eller hans fru har erfarenhet av att ro eller att befinna sig på havet. De är båda två aktiva idrottare och Sami har tävlat i triathlon på mycket hög nivå. Han varit världsmästare i grenen i sin egen åldersgrupp och genomfört Hawaii Ironman många gånger. Så i gott skick är han åtminstone.
– Jag tränade massor, följde alla näringsrekommendationer och åt väldigt hälsosamt. Men eftersom jag främst undvek fett och kolesterol men inte hade koll på mitt sockerintag blev jag diagnostiserad med ett förstadium av diabetes, säger Sami. • Vill slå tre rekord: den snabbaste överfarten som görs av en man och en kvinna, första paret som ror från Kalifornien till Hawaii och den förs¬ta finländaren som ror över en ocean.Fat Chance Row
• Båten är 6 meter lång, 1, 5 meter bred, specialbyggd för oceanrodd och gjord av kolfiber. Båten heter Roosevelt efter USA president.
• Följ expeditionen på Twitter @Fat Chance Row, på Facebook och på webben Fat Chance Row.org.
• Sami och Meredith startade den 18 juni och tror på en ankomst i Honolulu i början av augusti. Resans längd är cirka 4000 kilometer.
Inget kylskåp på båten
I dag håller Sami sig långt borta från socker och hans motto på expeditionen är Use sisu, not sugar. Och det får han lov att göra också eftersom maten de har med sig på sin två månader långa expedition på Stilla havet överhuvudtaget inte innehåller socker.
– Vi har ingen förpackad mat med och inget som måste förvaras kallt eftersom vi inte har något kylskåp. Vår diet består av torkat kött, nötter, kokossmör och torkad frukt, sånt som klarar värme.
De har med sig mat som skall räcka för hela expeditionen, räknat så att de ror cirka 12 timmar per dag och att Sami förbrukar 9000kcal/dag och Meredith 5000kcal/dag.
Specialbyggd båt
Båten är specialbyggd för expeditionen och vid behov kan de låsa in sig i en vattentät förruff, en sorts hytt, om det stormar. Sami berättar att det gungar konstant och är fuktigt och det mesta har börjat mögla. Dessutom har vindarna gjort deras sträcka längre än den ursprungliga ”rakaste vägen” så Sami vet inte riktigt hur långt de kommer att ha rott då de väl når fram till sitt mål, men minst 30 dagar kvar har de säger han då vi pratar i telefon.
– Vädret har utmanat oss. Det har blåst motvind och vindhastigheten har stigit till över 20 knop, alltså ungefär 40 kilometer i timmen och vågorna har emellanåt varit högre än ett våningshus. Flera gånger har jag nog funderat på hur fiffigt det är att sitta här mitt på havet i en sex meter lång roddbåt. Men med både livet, humorn och min fru fortfarande i behåll så känner vi oss nog helt bra! 
Vackert som en tavla
– Min vy utanför själva båten är väldigt enformig men utsökt. Till norr, söder, väster och öster ser jag bara vatten, men utsikten är väldigt vacker. Himlen, havet och vågorna byter hela tiden skepnad, det är som en 360 graders målning i förändring som befinner sig runt oss konstant. Vi har sett allt från havssköldpaddor till hajar och valar.
I ena ändan av båten finns en liten hytt med ett fönster och där sitter Sami som bäst och pratar i en satellittelefon med mig.
– Om man tittar åt andra hållet ser man antingen mig eller Meredith ro, duscha, eller tvätta sig på något fyndigt sätt eller bara använda toaletten. Allting händer alltså på samma plats och på samma lilla däck.
Hårda västliga vindar
Det finns bara några månader på året man kan genomföra en liknande färd, nämligen juni, juli och augusti för då är det inte orkansäsong. Men det kan ändå blåsa upp. De västliga vindarna är så hårda att man blåser tillbaka mot Kaliforniens kust. I år har vädret och vindarna gjort ett undantag och blåst hårt på från väst i vilket fall som helst.
– Det var riktigt tungt de första sju dagarna då vi precis hade startat. Vi blåste hela tiden tillbaka mot kusten hur mycket vi än rodde och kämpade på. Jag var rätt så säker på att vi inom fyra dagar skulle blåsa tillbaka mot kusten igen. Men efter en vecka gjorde vindarna ett kort uppehåll på fyra dagar och vindhastigheten sjönk med hälften. Det gav oss möjlighet att avancera och det gjorde att mitt humör blev positivare! Och om några dagar kommer motvinden att vända till sidovind vilket gör det ännu lättare.
Mental träning
Sami säger att roendet och den hårda fysiska ansträngningen inte är ett problem för någondera av dem. Men mentalt har det varit tungt att vara instängd på en sex meters båt med enbart den lilla hytten med ett utrymme på två meter att röra sig fritt på. Där ska de göra allt från att tvätta sig till att äta och sova. Hälften av elektroniken har gått sönder och alla kläder har börjat mögla.
Hur klarar man det psykiskt?
– Genom hård mental träning, att lära sig att leva i nuet och genom att koncentrera sig på rätt saker, säger Sami. Som t.ex. när man ska försöka somna så koncentrerar man sig på det och inte på hur våt, kall och möglig sovsäcken är just nu. Man får inte släppa in de negativa tankarna helt enkelt, säger han.
Men blir han aldrig rädd?
– Under första veckan slog en våg, stor som en byggnad, ner och drog över däcket. Tur nog är vi hela tiden fastspända i säkerhetslinor så min fru flög i väg till andra sidan båten av vågens kraft och jag fick i hennes hand i sista stund innan hon skulle ha kastats överbord. Jag hade inte faktiskt ens tid att bli rädd.
Litar på både båt och teknik
Sami säger att de nog har lärt sig att uppskatta och lita på både båten och på den teknik de har ombord. Båten är dessutom konstruerad så att även om den skulle kantra så kommer den upp på rätt köl igen så länge Sami och Meredith befinner sig inne i hytten.
– Men det som bekymrat oss under ett par dagar är att viss elektronik har gått sönder och till exempel är våra radarreflektorer sönder och det betyder att vi nu inte syns på stora lastfartygs radarskärmar. Vi är en så liten båt så vi syns inte med blotta ögat. Jag vet att det är nästintill omöjligt att krocka med en annan båt på Stilla havet men att gå och sova med vetskapen om att man kan bli rammad av t.ex. ett enormt lastfartyg är inte speciellt lugnande.