Nonono har äntligen fått den uppskattning de förtjänar i hemlandet Sverige. Det hindrar dem ändå inte från att ta över USA. Och försova sig till intervjuer.
Svenska Nonono spelade på Provinssirock i slutet av juni. Nicke Aldén från Veckoslutskommittén hade bokat en intervju med trion, men fick nöja sig med endast två av medlemmarna - Tobias Jimson och Michel Flygare. Sångaren Stina Wäppling hade nämligen glömt att ställa om klockan, och försovit sig.
- Just i dag är en lite fel dag att fråga om hur motiverade vi är, för vi har suttit på ett flygplan i ett dygn innan vi kom hit. Vi har sovit kanske en och en halv timme nu, så nu känner man sig som en ny man. En öl och så är man tillbaka ... Nä, men alltså vi känner att vi saknar vänner och familj hemma. Vi har inte haft som mål att bli världens största band, utan vi har haft målet att ha kul. Det tror jag man har när allt är i balans. Så vi strävar efter att ha kontroll och inte vara ute på vägarna för mycket, säger Tobias.
Det gick väldigt snabbt för Nonono att nå framgång, och de senaste två åren har varit intensiva med många spelningar och utlandsresor.
- Jämfört med många andra band har det gått ganska fort. Som band är det svårt att nå ut. Det tar många år, man får kämpa hårt och repa och spela otroligt mycket live. Så för oss har det gått fort. Att vi suttit i studion och gjort en låt och sedan kunnat turnera runt i hela världen, säger Michel.
Ett varmt mottagande i USA
Före Nonono tog sig till Seinäjoki för att spela på festival befann de sig i USA och spelade där. Mottagandet är rätt annnorlunda än det typiskt nordiska, rätt kyliga sättet.
- Det var grymt att vara i USA. Det som var nytt för oss var att de visar väldigt mycket vad de känner, i motsats till framförallt svenskar i Stockholm till exempel. Man får väldigt mycket tillbaka, och det är väldigt upphasat att vara artist där. Vi skrev många autografer, säger Tobias.
I tidigare intervjuer har bandet sagt att det är svårt att få uppskattning på hemmaplan, men nu har de äntligen lyckats med den saken.
- Jag tror det är så att utlandet måste ta det till sig först, så kommer svenskarna sen efter. Det är ganska klassiskt. Både Robyn och Lykke Li och många andra kan intyga det här. Det funkar utomlands och så blir svenskarna stolta och så tar man det till sig, säger Tobias.
- Svenskarna är mer kräsna, men när de väl gillar det så gillar de det väldigt mycket. Amerikanarna är lite mer "lättlurade". De tar det till sig snabbt och tycker de om det visar de det genast. De är inte så beroende av att alla runt omkring ska tycka samma sak. Där kan man tycka om någonting och strunta i om ingen annan gör det. Det är ganska skönt tycker jag, säger Michel.
Jimmy Kimmel Live var ingen höjdare
Under de två senaste åren har bandet inte bara spelat på klubbar och festivaler. De har synts på diverse tv-program också, som till exempel Jimmy Kimmel Live.
- Vi kan känna så här i efterhand att det kanske var lite tidigt att uppträda där. Hade det hänt nu hade vi kanske varit lite mer förberedda. Nu har vi lärt oss så mycket. Då var vi ännu väldigt nya med att spela live, vi var nya med att göra tv. Vi förstod nog inte riktigt vad som hände, säger Michel.
Jimmy Kimmel Live var alltså inte den bästa upplevelsen. Två andra upplevelser som istället kommer högt i topp på bra-skalan dyker upp när vi frågar bandet ifall de någon gång blivit riktigt strastrucked under sina resor.
- Vi träffade Outcast i Tampa i Florida, säger Michel.
- I söndags såg jag Ziggy Marley, det var mäktigt. Han ser precis ut som Bob Marley, och Bob har varit en stor inspiration för mig, säger Tobias.
Hela intervjun hör du i klippen här bredvid, och vill du läsa mer har du en äldre intervju här. Där får du vet varför Stina mådde dåligt på scenen.