Clik here to view.
Med skarp blick för tidsmarkörer och detaljer målar Öhman upp ett drama där viljan att bli bekräftad är det som starkast styr personernas handlingar, skriver Anna Dönsberg om Peppe Öhmans roman Vackra människor.
Ta fyra unga vuxna i Rödbergen i Helsingfors. Låt dem bli trötta och uttråkade småbarnsföräldrar och lägg därtill ett oupphörligen pågående identitetsbygge med hjälp av konsumtionsmarkörer.
Vi får följa deras liv under ett omvälvande år från augusti ifjol till augusti i år. (Märkväl, två månader in i framtiden från idag.)
Nu kunde någon invända att en djuplodande, psykologiserande läsning är ett onödigt humorlöst och seriöst sätt att läsa denna roman som klart strävar efter att fylla den lättsamma så kallade chick-litteraturens kännetecken. Men Öhman har bemödat sig om att skapa olika karaktärer för sina huvudpersoner. Även om dom alla vill se coola och trendkänsliga ut på samma sätt. Ofta ser dom också på sig själva utifrån, speglande sig själva helt konkret i skyltfönster eller ännu hellre i andras blickar.
Hipstervarning
Vackra människor är en hipsterroman. Inte bara för att den främst utspelar sig i hipsterkvarteren i Rödbergen, utan också för att konsumtionsmarkörerna är så många att intrigen och textens flyt ställvis stannar upp till ett rabblande av olika inneställen, klädmärken, kaffesorter, matrecept, drinkar osv. Jamen sån är ju genren, kanske någon invänder. Ja kanske. Men det är som om Öhmans ironiska hållning dragit det hela ännu ett varv till en konsumtionskritik och en kritik av levnadssätt som gör att det lyser ett ganska kallt ljus över våra huvudpersoner som trevar sig fram i en strömvirvel av känslor och behov.
Vem som egentligen är en hipster är inte så lätt att säga, men ett sätt att definiera gruppen är som individualister som definierar sig själva genom konsumtion snarare än som medborgare i ett politiskt samhälle. Konsumtionen behöver ingalunda vara skrytsam, snarare är den inriktad på design och ekologiska produkter. Men den tillmäts stor betydelse.
Två plus två blir vad då
Personerna i berättelsen är Max som jobbar på reklambyrå och som brukade förföra kvinnor på löpande band innan han fastnade för Ida och beslöt sig för att sluta med flirtiga och tvetydiga textmeddelanden. Ida i sin tur jobbar på utrikesministeriet. Hon känner sig intellektuellt överlägsen alla dessa förutsägbara människor i hennes omgivning men kämpar på samma gång med en molande ångest som hålls i schack med aktiviteter och av samtal med hennes bästa vän Anne. De har en liten dotter och Max hoppas på många fler barn.
Överklassflickan Sanna ser sig som Svenskfinlands bloggdrottning och skriver till sig en idealiserad tillvaro med inspiration, mysighet och bejakande av skönhet som ledmotiv. På dagarna jobbar hon lite halvhjärtat i sin mosters inredningsaffär. Hon bor tillsammans med Johannes som började som fotograf och som nu filmar dokumentärer, helst från oroliga hörn i världen. De har en liten son tillsammans och hoppas på flere barn. Gemensamt för dem alla är att de alldeles nyligen kunde komma och gå som de ville i sina liv utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Så den nuvarande familjesituationen är både härlig och frustrerande.
Den bild som kommer för mig är en flock starar där ingen vet vem som egentligen leder hela flocken, men alla lystrar intensivt efter signaler för vad man ska göra och vart man ska vända sig. Den som inte är tillräckligt lyhörd för trender faller ur flocken och blir en loser. Det vill säga en som inte får vara med och som inte får ligga. Som ett exempel finns här en nätdejt som förvandlas till en patetisk stalker.
Vem kunde jag vara?
Men när sedan fantasin om att med en annan person vid min sida kunde mitt liv vara annorlunda och intressantare slagit rot i några av huvudpersonerna då avslöjas värderingarna. Inte så att öhman skulle fördöma sina karaktärer, men hon avslöjar deras ömklighet och självbedrägerier. Joggingturer och luncher blir svepskäl för att träffas och testa sina känslor. Och eftersom allting går att förhandla och det alltid finns en möjlighet att en annan person skulle kunna vara en bättre affär så går det som det går. Men det är svårt att leva med skuldkänslorna, ambivalensen och saknaden efter ens barn.
Öhman beskriver på ett mycket underhållande sätt en livsstil där traditionell sammanhållning och familjevärderingar ersatts av konsumtion och där allt plötsligt kan stå på spel. Vem du är bestäms mera av vad din omgivning ser hos dej än av ditt utgångsläge. Yta är viktigare än innehåll.
Vackra människor är en underhållande relationsroman som för omväxlings skull utspelar sig i en för oss finlandssvenskar bekant miljö och tid. Språket är flytande och mödolöst. Speciellt underhållande tyckte jag att iakttagelserna kring Sannas blogg Ljuvligheter var. Och Öhman som själv driver bloggen Livet & LA borde väl veta hur det kan gå till. Hennes förra bok Livet och barnet. Om att överleva som någons mamma var en bloggbok med korta varierande kapitel på samma sätt som bloggtexter också är. Vackra människor är en samtids- och miljöroman. Huruvida det här också är en sorts nyckelroman känner jag inte till men en och annan Rödbergsbo i mediebranschen torde kunna känna igen sig – på gott och ont, kanske med ett lite generat leende.
Om du undrar vad du ska packa med till stranden så kunde Vackra människor vara ett lämpligt val.