Barockmänniskan liknar nog dagens människa. Också kvinnorna visade starka känslor, skriver kulturredaktör Pia-Maria Lehtola som besökt en nyöppnad barockutställning i Heinola.
För ett antal år sedan jobbade jag på Stilbyrån, ett tv-program om olika stilepoker. Då dök jag in i den gustavianska, svala färgvärlden och de stramt, eleganta möblerna, som alltid skulle placeras mot väggen. Den flickiga, lekfulla rokokon, med sina blommiga sidentyger och svängiga stolsben gjorde mig också svag. Jag gjorde min antika diagnos, en gustavian med dragningar till rokokon. Ett var säkert, jag har aldrig kommit tillbaka till nutiden. Nu sneglar jag i stället ännu längre bakåt i tiden, till Barocken.
I Heinola pågår just nu en unik utställning om Barocken. Den passionerade museichefen Kari-Paavo Kokki, som också jobbade på Stilbyrån i tiderna, är helt frälst.
- Barockmänniskan liknar nog dagens människa. Allt var iscensatt, det var stora gester. Man visade starka känslor, också kvinnorna. Det är som i svenska tv-program, där gråter man öppet.
På utställningen blir jag förtjust i barockens matbord, den uppstoppade svanen var en älskad dekoration, marsipanfigurerna åt man upp till slut och vinet dracks ur silverbägare. Barockmänniskan levde yvigt, uttryckte sig själv, ville visa sin inre värld. På skrivbordet kunde man ha stora snäckor, som hämtats hem från en resa. Sängen hade sidendraperier och tak.
- Begravningarna var påkostade. Familjer kunde gå i konkurs, efter att ha ordnat en för dyr och fin begravning, berättar Kari-Paavo Kokki.
Barockens pompösa, mörka ton kan ändå inte ta det gustavianska ljuset ifrån mig. Den visar ändå en tidsepok då människan var stolt över sina framgångar, hon hade inte satt ljuset under skäppan.