Theatertreffen 3a/5
Det är inte bara Theatertreffen på Berlins teaterscener just nu. Tomas Jansson vandrar runt på stadens institutioner, och besöker bland annat stans just nu mest omtalade teater.
I Sverige firas Lars Noréns 70-årsdag idag – grattis! – men även om han är rätt spelad i Tyskland hittar jag här inga större artiklar om honom. Kanske är det Theatertreffen som stjäl all teateruppmärksamhet.
Här på den tyskspråkiga teaterns Best Of-festival är det visserligen München som dominerar utbudet, men ändå hävdar många att det är i Berlin det händer.
Det är kanske ett berlinskt sätt att tolka nuläget på, men man påstår att det om inte annat är här som många nya trender formas, för att sedan spridas till andra städer.
Eller så lockas de stora namnen hit. Såsom den mest efterfrågade unga regissören Susanne Kennedy, som 2015 ska regissera på Maxim Gorki-teatern.
Men även om det i maj är lätt att försvinna i Theatertreffens utbud, är det högintressant att studera också Berlinteatrarnas egna utbud.
Att de stora institutionerna har massiva repertoarer, garanterar att det alltid finns höjdare på programmet. Schaubühnes repertoar består det här året av 28 pjäser PLUS 13 premiärer, Deutsches Theaters repertoar av 53 (!) pjäser PLUS 26 (!) premiärer.
Problemet är alltså inte att det inte skulle finnas hejdlöst mycket sevärt, problemet är förstås att kunna vaska fram guldkornen.
I fjol Deutsches Theater, i år Maxim Gorki
I fjol var det den forna östtyska nationalteatern Deutsches Theater som jag talade speciellt varmt för, med sin spännande mix av nyskrivet och klassiker.
När Teater Viirus nyligen gjorde något så ovanligt som nyskrivet tyskt, så var det en pjäs av Dea Loher som just Deutsches Theater spelar mycket av.
I år vill jag istället peka på stadens minsta och den i Finland minst kända centrala institutionen; Maxim Gorki-teatern.
MG grundades 1952, ligger litet undangömt trots läget alldeles vid paradgatan Unter den Linden, i en snart 200 år gammal vacker byggnad. Teaterns stora scen är som en blandning av klassisk teatersalong och asketisk jumppasal, med plats för omkring 400 åskådare.
Men det speciella med teatern är inte byggnaden, utan det som har hänt här bara under det senaste året.
Till hösten togs teatern över av Shermin Langhoff, som i media har kallats för Tysklands första teaterinstitutionschef med invandrarbakgrund - hon kom till Tyskland från Turkiet som 10+. När i praktiken hela den gamla ensemblen lämnade teatern, har hon dessutom byggt upp en ny 17 personer stor ensemble med skådespelare som i första hand har turkiska eller slaviska efternamn. Det gäller också spelårets 17 skådisgäster.
Tanken är att det är här som en bild av det nya Tyskland äntligen ska få plats också på en institutionsteaterscen. Och den tanken har Langhoff genomfört med osannolik konsekvens.
Och ett ps innan jag går in på enskilda produktioner; Langhoff heter hon efter sin man, som för övrigt tillhör en av Tysklands mest berömda teatersläkter.
Världen kan vara liten, också här.
Publiksuccé
Jag hinner med tre besök på teatern inom en och samma vecka, och slås av hur man verkar ha hittat ett eget tilltal som strömmar genom alla uppsättningar.
Det handlar inte bara om att man genomgående riktar sig direkt ut till publiken på ett nästan offensivt sätt – inga fjärde väggar här inte – utan också om att produktionerna bygger på ett monologberättande, och på historier som känns mycket personliga.
Målet är helt uppenbart att bygga upp en värld av historier som publiken kan känna igen sig i. Samtida historier som sällan får plats på andra teatrar, om främlingskap och utanförskap och krig och homofobi och islam och rasism och migration och kvinnofrågor.
Och det har blivit en succé.
Lägg till att man medvetet också söker en icke-tysk publik.
Alla teatrar har i dagens läge föreställningar textade till engelska, men Maxim Gorki är ensam om att texta ALLA föreställningar till engelska.
Plus att man fyller teaterhuset med diskussioner och temakvällar.
Som bäst handlar det om att uppmärksamma att det gått 100 år sedan det första världskriget bröt ut. Det gör man med en jättesatsning som samlar 400 unga från hela Europa, en slags fredskonferens med massivt program inklusive flera urpremiärer.
Tre exempel
Teaterns nya repertoar innehåller några klassikernytolkningar (Körsbärsträdgården, Woyczek) men framför allt nyskrivna pjäser eller projekt.
Jag lämnar höjdaren till sist, och nämner kort pjäserna ”det säger mej ingenting, det såkallade utanför” av Sibylle Berg, om unga kvinnors verklighet här och nu. Och ”svarta jungfrur”, om unga muslimska kvinnor i Berlin.
Bergs pjäs fylls av bekanta frågor. Unga kvinnors kamp med dagens krav som kommer både inifrån och utifrån, relationer till pojkar mammor väninnor, om sex och partyn, och förstås, om att hitta ett liv.
Det speciella här är inte innehållet, utan formen.
Här finns ingen scenografi, knappt någon rekvisita, vilket också är fallet med Svarta jungfrur (regi: Neco Çelik) där man har sex väldiga lådor med fem skådespelerskor, till en början stillastående, som skyltdockor. Så följer en rad monologer, riktade rakt ut mot publiken.
Här är det innehållet som är det speciella. Unga (som programbladet kallar dem) ”nymuslimska kvinnor i Tyskland” berättar om sina liv, om relationen till religionen, till sex, till samhället omkring, om ”den perfekta symbiosen mellan sex och islam”.
Pjäsen baserar sig på intervjuer, och bjuder på innehåll som bara kan skrivas ”inifrån”, som ger en som kommer ”utifrån” en bild av saker som normalt är omöjligt att få en bild av. Om Sibylle Bergs text kändes allt för bekant, får jag här historier som jag aldrig har kommit ens nära tidigare.
Berörande om krig
Min höjdare är ändå Common Ground, ett projekt sammanställt av den Israelfödda Berlinbaserade regissören Yael Ronen tillsammans med ett gäng Berlinbaserade Jugoslavienfödda skådespelare, kryddat med en ”infödd tysk” som får spela rollen av europén som inte kan förstå vad balkanfolket gör och talar om.
Common Ground handlar om 90-talets Jugoslavienkrig, om att återvända till Bosnien, om att förhålla sig till och bearbeta en tragedi. Och om att mötas, människor som tillhör folkgrupper som en gång stod på olika sidor av frontlinjen.
Det hela kör igång med att på femton minuter spola igenom krigets sex år, tragedier varvade med världshändelser, andra krig och katastrofer, tennis och fotboll, till ett soundtrack av tidens musik. Tempot är rasande snabbt.
Småningom lugnas stämningen ner, och de personliga historierna tar plats.
Som när två unga kvinnor möts på en audition för produktionen.
De börjar tala, inser att den ena är kroat den andra bosnisk muslim, inser att de kommer från samma region, och till slut, inser att den enas pappa förts till ett koncentrationsläger och dött och den andras pappa är en sannolik krigsförbrytare.
Hur går man vidare från det?
Eller när en serbisk och en kroatisk kille kommer till Bosnien, killar som vuxit upp i Tyskland och inte hade något med kriget att göra, men nu ändå på något konstigt sätt känner sig som förövare.
Hur bearbetar man det? Hur förhåller man sig till ett brott som man inte haft något att göra med men som man ändå kan känna att man är en del av?
Sådana historier och frågeställningar är produktionen full av.
Det räcker förstås inte, de måste också göras bra, trovärdigt, känsloladdat, samtidigt med distans och total närvaro. Och det är där ensemblen lyckas så bra. Jag är inte alltid övertygad om de komiska inslagen och den svarta humor som man ibland kryddar historierna med. Men det här är den mest gripande berättelsen om kriget i Jugoslavien – och efterspelet – som jag någonsin har upplevt. Och jag hör ändå till en generation som färgades av det kriget.
En nyckel är förstås att det inte enbart är ett offerperspektiv som gestaltas. Att jag ser en föreställning rätt snart efter premiären kanske också spelar in, man känner hur skådespelarna själva fortfarande berörs oerhört starkt av historierna de kastar sig in i.
Alvis Hermanis på Schaubühne
Jag hinner också med ett par föreställningar på legendariska Schaubühne, den enda av de stora västberlinska teaterinstitutionerna som överlevde murens fall.
Men eftersom Maxim Gorki krävde så mycket plats, får regierna av Alvis Hermanis och chefen Thomas Ostermeier vänta till nästa artikel.
Bis bald.