Den polske filmregissören Krzysztof Kieslowski gjorde en dokumentär som hette Talking Heads. Han frågade människor två frågor: Vem är du? Vad vill du?
– Efteråt ställde jag mig själv de där frågorna. Och jag insåg att jag inte har några svar. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill, sa Kieslowski.
Efter att i många år ha gjort dokumentärfilmer om människor i ett Polen i ett politiskt kaos, ville han göra spelfilm. Filmerna har ännu dokumentärens sätt att se och registrera, men huvudpersonerna är skådespelare och tårarna rinner med hjälp av glycerin.
– Jag har lyckats filma riktiga tårar många gånger. Men de skrämer mig. I själva verket vet jag inte om jag har rätt att filma dem. Det känns som att vara på förbjudet område. Det är den viktigaste orsaken till att jag slutade göra dokumentärfilm.
Kieslowski dog 1996, 54 år gammal.
Blå, Vit och Röd
I sin filmtrilogi Blå, Vit och Röd hade Kieslowski frihet, jämlikhet och broderskap som tema. Han hade stora förväntningar inför ett enat Europa.
I hans filmer syntes ändå politiken mest som tillkortakommanden i vardagen: en kran som läcker eller en hiss som inte fungerar. I stället borrade sig Kieslowski ner i stora teman , såsom kärleken, döden och konsten, med en dröjande och sensuell estetik. Zbigniew Preisners musik blev en organisk del av filmerna.
Vid folkhögskolan i Nya Valamo i Heinävesi hölls nyligen ett seminarium kring Kieslowskis filmer. Vi hör bla kursledaren, filosofen Heikki A. Kovalainen, forskaren Marja Soila-Wadman och redaktören Anu Mäkelä.
Regissören Zagros Manuchar , som har debuterat med filmen Salpa, berättar varför det var Kieslowski som fick honom att själv vilja göra film.
Redaktör: Gungerd Wikholm. Ljud: Anne Heikkilä.
Radio Vega söndag 16.3 klockan 9.03 och onsdag 19.3 klockan 11.03.