Irving (Christian Bale) är en hårt arbetande man. Vid sidan av några lagliga tvättinrättningar drar han in extraslantar på affärer som inte riktigt tål dagens ljus. Framtiden ser däremot ljus ut när han stöter ihop med begåvade Sydney (Amy Adams) som inser att det finns potential i hans sidoaffärer – bara de sköts rätt.
En tid går allt som smort, men sedan stiger FBI-agenten Riche (Bradley Cooper) in i bilden och vill anlita duon för att lura ett antal politiker som man hoppas kunna fälla för korruption. Då hettar det till. Inte minst sedan maffian vill ha sin del av kakan.
Visst låter det smaskigt? Inte minst med tanke på att vi tidigt får veta att ”vissa delar av det som skildras faktiskt har hänt”. Och visst får rollistan ens förväntningar att dallra – eller vad sägs om Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Jeremy Renner och Robert De Niro.
Lägg sedan till det faktum att handlingen är förlagd till 1970-talet så börjar den mentala discobollen definitivt snurra. Politiskt laddad svindlarhistoria, bra musik, glammiga kläder och sanslösa frisyrer – och allt detta kryddat med tio Oscarsnomineringar. Hur skulle det kunna bli fel?
Inget liv under ytan
Ibland blir det bara inte som man tänkt sig. Handlar det om att förväntningarna är så högt uppskruvade? Eller kan det vara så enkelt att paketet är snyggare än innehållet?
Det börjar lovande med en scen där Irving försöker få tupén att ligga rätt medan FBI testar avlyssningsutrustningen på det lyxiga hotell där några politiker förhoppningsvis skall fångas in i fällan. Tempot är bra, huvudkaraktärerna verkar intressanta och upplägget andas spänning.
Men sedan börjar man i snabb takt strö in tillbakablickar och nya karaktärer medan man hoppar mellan olika miljöer, tidsplan och svindlarupplägg. Fokus pendlar mellan det politiska perspektivet och privata trassligheter. Skall tunnhårige Irving stanna hos sin tjatiga hustru (Jennifer Lawrence) eller leva med Sydney? Eller kommer Sydney att falla för Richies sexiga lockar och ge efter för lördagsnattens feber?
Faktum är att man ganska snart slutar bry sig om hur det egentligen skall gå på intrigplanet för att istället hänge sig åt den glassiga ytan, musiken och de färgstarka karaktärerna med sina ställvis helt absurda diskussioner. Visst är det ställvis riktigt bitskt och roligt - men däremellan, nja.
Tio nomineringar - noll segrar
Problemet är att två timmar visuellt godis gör en däst samtidigt som den verkliga hungern snart gör sig påmind. När det finns så mycket att ta av – varför sjabbla bort det? Helt klart är att David O. Russel velat kombinera teamet från succén ”Silver Linings Playbook” (2012) med två av stjärnorna från ”The Fighter” (2010) och samtidigt ge dem utrymme att spela med det breda registret. Inget ont i det – men han kunde ha slipat på manuset. Väntat.
Det hade varit bedrövligt om ”American Hustle” blivit vald till bästa film – mera innehåll krävs det utan tvekan i den kategorin. Däremot är det ingen tvekan om att David O. Russel kan både skriva och regissera med schwung – men han har gjort det bättre. Amy Adams är väl värd en Oscar – men inte för den här rollen och 23-åriga Jennifer Lawrence kan bra vänta något år innan hon kasserar in nästa statyett.
Bale är som vanligt suverän – men den här rollen lever inte riktigt upp till hans suveränitet. Den enda Oscar jag med varm hand hade kunnat överräcka till ”American Hustle” var den för smink och hår – men i den kategorin var filmen av någon obegriplig anledning inte ens nominerad. Det är inte utan att det luktar svindel kring den affären. Om det nu inte skall föreställa ironi.