Hangö teaterträffs dag två; smått och jättelikt, experiment och ung iver, och en jättelik dos teaterGLÄDJE. Tomas Jansson rapporterar från det goda humörets teaterfestival.
Sol är mycket sällan fel.
Under en teaterfestival gör den transportsträckorna behagliga, uteföreställningar möjliga, och humöret i största allmänhet bättre.
Kanske har jag fel, men det är nog inte ofta Hangö teaterträff har hunnit halvvägs tillsammans med så mycket blå himmel och så litet kall vind.
Programmässigt talade jag i torsdags om färre på förhand sett stort uppmärksammade föreställningar än på länge.
Det är visserligen sant. Men när jag i strålande solsken jäktar mellan ett överflöd av föreställningar och intervjuer, generad måste lämna någon show i pausen för att alls hinna äta, inser jag hur bortskämd man hunnit bli under tidigare Hangö-år. Grupper, ibland också institutioner, har hämtat sina viktigaste produktioner hit, svenska jätten Dramaten har varit här, känslan av Best Of har varit närvarande – även om allt egentligen har varit en omöjlighet redan för att Hangö ju saknar utpräglade teaterrum.
Under årens lopp har det varit fantastiskt att se hur man trollar fram förutsättningar ur ingenting.
Att jag i år inte hittar mina personliga höjdare för året, eller mycket av det jag missat men gärna skulle se, det är väl egentligen... som det måste vara. Och varje år ska det väl inte behöva vara nödvändigt att få det omöjliga.
Istället får det möjliga stå i centrum, och man får utrymme att möta det man inte hade nån aning om att man gillade.
Och något problem med att fylla dygnet med teater har man ju ändå inte under träffen. Tvärtom. Det skulle behövas en dubbelgångare för att täcka det man gärna skulle se.
+++
Dessutom fick ju en gnutta omöjlighet utrymme också i år.
Jag tänker på jätteprojektet Ragnarök-affären, där nordisk mytologi blandas med samtida ekonomisk olustig verklighet. Proffs möter lokala krafter, Oskar Pöysti som promenerar lodrätt längs husväggar, pyroteknik, och Lokes (Paul Olin) entré med en lokal version av formulabil.
Och jättepublik på läktaren.
En stund som får en att ana sig till vilka möjligheter teatern har, får en att känna glädje över att de möjligheterna också – ibland – utnyttjas.
Detsamma slår mig när jag ser en rad föreställningar gjorda av nyss utexaminerade skådespelare. Berättelserna är olika, uttrycksformerna likaså. Men det gemensamma är en slags förbehållslös tro på teater som kommunikationsform, en lust att prata det språk som bara är teaterns, att söka och utforska, och inte lita på att det som man redan vet att publiken kan är det bästa.
Då får det vara en ordlösa pappersdock-kommunikation om längtan, en historia om Lucifer på en sluten avdelning, eller en djurisk syn på mänsklighet.
Jag har ofta hävdat att den nya teatergenerationen har en kapacitet och lust att hämta in samtiden till vår teater. Jag menar inte att de är ensamma om det, men jag menar att jag hoppas att de får det utrymme som krävs för att deras samtid ska bli en del av den finlandssvenska teaterkulturen.
Då tänker jag också på projekt som organisationen LUST ligger bakom, och som teaterträff-publiken kan ta del av idag; Projekt Schimmelpfennig, en uppföljning av fjolårets konstnärliga succé Projekt Jelinek. Med målsättningen att göra Svenskfinland medveten om en samtida internationellt (men inte nationellt) känd dramatik.
Koncept: samla 3-4 ensembler, ge dem ett textparti och ett dygn tid att skapa en föreställning, och se vad som händer.
Litet som det decenniegamla Hangöprojektet Projekt 3 där finlandssvenska skribenter på en vecka skulle skriva en kortpjäs som sedan skulle repas in på en vecka.
Det mottagande Projekt 3 och Projekt Jelinek fick, borde väl innebära att intresset för samtidsdramatik skulle vara självklart.
Borde.
Och det är där LUST gjort ett så viktigt arbete när de har jobbat med att introducera och öppna ögonen för det som händer/skrivs runtomkring oss.
Årets Projekt Schimmelpfennig sätter fokus på Tysklands mest spelade samtidsdramatiker Roland Schimmelpfennig. I Finland nästan helt ospelad, enda undantaget är Push Up 1-3 på finska Nationalteatern för 11 (!) år sedan.
Kort inforuta.
Född 1967, arbetat som journalist innan han inledde registudier, satsade på dramatik, har under knappa 20 år skrivit ett 30-tal pjäser, spelad i 40 länder.
I Hangö ska tre grupper trolla fram sina visioner av tre olika utdrag ur en av hans pjäser. Det kan bli vad som helst, vilket jag personligen finner spännande – oföutsägbarhet är för mig ett viktigt teaterelement.
+++
Då har festivalen redan hunnit bjuda på en hundraprocentigt oförutsägbar föreställning; Cmmn sns prjct, premiär i går kväll.
Kort inforuta.
Det handlar om ett föreställningskoncept som en finlandssvensk grupp köpt på auktion för 25 euro (i går auktionerade man konceptet vidare, och kammade in dryga 100 euro!) kring temat ägande och handel. Från scenen delade Edith Holmström och Willehard Korander ut en mängd objekt till publiken, bad sedan om olika klädesplagg från publiken, spelade upp (lånade) scener ur kända verk, diskuterade filosofiskt om lån och stöld och ägande, men i slutändan fascinerades jag framför allt av insikten att, okay, också så här kan teater se ut, som en form av direktkommunikation, som ett slags otvunget samtal mellan publik och skådespelare kring en idé.
Och det slutar inte här.
Idag görs en illegal kopia på konceptet, framför näsan på de lagliga upphovsmännen/kvinnorna, vilket följs av en diskussion kring original och kopior.
+++
Halvvägs in i festivalen.
Ikväll följer traditionsenligt den stora festen, där också Antoniapriset delas ur. Det finlandssvenska teaterpriset som – liksom alla konstpris – också har kritiserats. Man kan ju inte tävla i konst, sägs det.
Ja, så är det väl. Å andra sidan. Varför missa en möjlighet att kanalisera litet medial uppmärksamhet till en alltför ofta bortglömd produktion och konstform.
Man ska inte leka på kommersialismens villkor, men man kan nog åka snålskjuts ibland.
Sen hör det förstås till saken att kritisera juryns val.
När Klockriketeaterns Morbror Vanja nyligen inte ens nominerades för priset, använde jag ordet skandal.
I år använder jag gärna samma ord när jag märker att Teater Viirus´ Oskuld inte är nominerad.
Konstnärligt mod är något som Antoniapriset vill lyfta fram. Och det finns få finlandssvenska produktioner som under det gångna spelåret smakat så mycket konstnärligt mod som Oskuld.
Så är det sagt, innan priset är utdelat.
När det är dags för prisutdelning ska man inte längre spekulera kring vem som borde ha fått Antonia Ringboms härliga prisinstallationsstege, utan bara gratulera vinnaren.