Brutal men stilistiskt vacker våldsfantasi som är tom på innehåll.
Det hela utspelar sig i ett hett och fuktigt Bangkok. Vi har bröderna Billy (Tom Burke) och Julian (Ryan Gosling) som driver en thaiboxningshall men egentligen är den en kuliss för kriminell verksamhet. Vi har också polischefen Chang (Vithaya Pansringarm) som skipar rättvisa på sitt helt egna sätt, han tar inga fångar utan bestraffar direkt på platsen – med svärd. Efter det går han på karaokebar och sjunger vackra ballader.
Det är ändå inte polischefen Chang som är den värsta skurken. Händelserna sätts igång då Billy brutalt slår ihjäl en prostituerad och polischefen ger flickans far möjligheten att straffa Billy. En blodig och mycket våldsam hämndspiral sätts igång. För nu anländer även Billy och Julians mor Crystal (Kristin Scott Thomas). Hon är en rasande arg varghynda som kräver hämnd för sin förstfödde son och hon anser att det är Julian som skall verkställa det hela.
Regissören Nicholas Winding Refn har igen gjort en film tillsammans med Ryan Gosling. I Drive (2011) skapade de en film som trollband en från första stund, nu kommer en film som är mycket stil och estetik men tunn på innehåll.
Only God Forgivesär en brutal men stilistiskt vacker våldsfantasi. Vi ser Ryan Gosling posera i olika vackert belysta miljöer, ibland knyter han händerna, så att vi ska förstå att här finns en uppdämd ilska under ytan. I Drive var Ryan Gosling suveränt bra här blir han mest en ordlös modell. En som däremot tar över nästan hela filmen är Kristin Scott Thomas i rollen som Crystal. Hon sveper in med långt, blont hår, ljusrött läppstift och ser ut som en brunbränd, muskulös Barbie. Men en Barbie som är iskall, krävande och har ett underligt förhållande till sina söner.
Det hela är på ett plan ett slags oidipusdrama, Julian är fast i sin mamma och har ett minst sagt ansträngt förhållande till sin pappa. Om allt det Crystal berättar om sin son verkligen stämmer.
Filmen påminner om två av Refns tidigare filmer, Valhalla Rising (2009) och Fear X (2003). Och visst kan man även se kopplingar till regissörer som Quentin Tarantino och Wong Kar-wai men med den skillnaden att de även har ett innehåll i sina filmer. Problemet med Only God Forgives är att ingenting utvecklas ordentligt och att det blir oklart vad Refn vill berätta med allt våld han skildrar.
Refn kan göra hisnande vackra scener, vissa av dem t.o.m. berörande. Han är också skicklig på att kombinera bilder och musik så att det blir suggestivt. Men när det gäller innehåll blir det platt och väldigt tomt.
Only God Forgives verkar bygga upp en vag koppling mellan våld, sex och dödsdrift. Mycket av filmen handlar också om att skapa spänning. Först händer ingenting, sedan ingenting tills det plötsligt kommer en brutal våldsutlösning. Detta mönster upprepas ett antal gånger i filmen.
Det känns som om Refn vill försöka tala till våra mest enkla drifter och instinkter. Att filmen s.a.s. borde gå direkt till känslorna utan att passera intellektet, typ. Men det hela skulle bli en så mycket bättre film om man också kunde få lite tuggmotstånd i själva handlingen.