När jag för ett tag sedan intervjuade finlandssvenska rockgruppen Slem & the Action Men med anledning av deras färska skiva (Sessioner 1982-84), ville gitarristen Johan Wulff särskilt lyfta fram den nya vågen, new wave, som en viktig influens vid sidan om punken. Om punken sänkte tröskeln och gav gnistan att börja spela, var det den efterföljande nya vågens band som stod för kreativitet och experimentlystnad. Man tog in influenser från den moderna elektroniska musikens domäner, liksom också afro-amerikanska rytmer som reggae och funk. Idag, menar Wulff, har den här eran hamnat lite grann i skuggan av punken, den är, som han säger ett blankt kapitel och spelas aldrig i radio.
Det här påstådda missförhållandet tänkte jag för min del råda bot på i kvällens Vega Rock, då jag förutom ett plock från Slem & the Action Mens skiva, tänkte spela ett exempel på hur Human League lät innan de på allvar slog igenom med jättesuccén Dare. Ett annat syntpopband från dessa tider är Orchestral Manoeuvres in the Dark som nyligen har gjort come back. Hur låter OMD, som de numera kort kallar sig, idag?
En modern duo som blandar in elektroniska element i ett mera traditionellt poprockuttryck är sedan Broken Bells, som består av James Mercer (gitarr och sång) och Brian Burton, även känd som Danger Mouse (trummor, keyb. och synt). Deras nya skiva After The Disco ligger på Vega Rocks spellista ikväll. Det gör också Finlandsaktuella Veronica Maggio.
Men också den mer traditionella rocken har sin plats i programmet och då kan jag för det första lyfta fram Truckfighters, ett annat svenskt namn på väg till Finland för spelning. Sedan har jag tillfälle att hylla ytterligare en 70-årig rockveteran då Al Kooper i onsdags sällade sig till denna växande klubb för 1970-talets stora rockidoler. Om inte lika berömd som Keith Richards och Jimmy Page, så gjorde också han sin främsta insats ungefär vid samma tider som dessa två.
Sångare, låtskrivare, producent och något av en multi-instrumentalist hade Al Kooper imponerande meritlista att peka på redan innan han var med om att grunda Blood, Sweat & Tears i slutet av 1960-talet. I och med det lade han också grunden för en ny genre som kom att kallas jazz-rock då bandet vid sidan om Chicago var bland de första rockbanden med en egen hornsektion.
Men det var inte särskilt länge han kom att gå i spetsen för Blood, Sweat & Tears, då han stack redan efter första skivan år 1968. Så frågan är om det är för hans insats i Blood, Sweat & Tears eller för det som han åstadkom före det som en av medlemmarna – tillsammans med Mike Bloomfield - i Bob Dylans ”elektriska band” på Highway 61 Revisitedår 1965 och framåt, som han kommer att bli främst ihågkommen?
Eller är det sen också som ”mannen som upptäckte Lynyrd Skynyrd” (och producerade deras första och bästa skiva, liksom tvåan och trean)? Att Al Kooper inte på sistone varit så aktiv är säkert en orsak till att han idag anses som en angelägenhet först och främst för oldies-rockscenen. Men också som sådan är han värd att uppmärksammas och det gör vi i Vega Rock.
Att också glamrockare åldras kan man å andra sidan konstatera då två av Guns N’ Roses ursprungliga medlemmar här om dagen fyllde jämna femtio respektive femtiotvå. Nämligen basisten Duff McKagan, onsdagen den 5 februari, och Axl Rose själv i torsdags.
Bruce Springsteen slutligen, är aktuell med en ny skiva, men får också stå för kvällens Pete Seeger-hyllning. Det här och mera därtill i Vega Rock med start kl. 21.10. Redaktör: Ralf Sandell.