Lars von Trierär en regissör som är skicklig på att provocera och att leka med våra känslor. Med sin nya film Nymphomaniac river han inte hjärtat ur åskådaren men vill istället krypa in i huvudet på oss och tvinga oss att tänka. Och så verkar han njuta av att leda oss vilse.
Nymphomaniac är en film som antagligen ger mer ju mindre du vet om filmen på förhand. Så nu har du blivit varnad, sluta läsa här om du vill ha en ”oförstörd” filmupplevelse.
Filmen kommer fullpackad med referenser till bl.a. litteratur, musik, religion och Triers tidigare filmer och allting inbäddat i pornografiska bilder.
Marknadsföringen kring filmen har varit effektiv, man har skickligt matat ut enstaka bilder och korta filmsekvenser och på så vis skapat kittlande förväntningar. Precis som filmplanschen där de medverkande skådespelarna är fotograferade i det vi kan ana är orgasmögonblicket. Planschen är på ett plan direkt missvisade med tanke på vad som konkret händer i filmen samtidigt som den säger massor om vår syn på hur porr skall se ut. ”Forget about love” säger underrubriken för att ytterligare understryka det hela.
Men Nymphomaniac är ingen porrfilm.
Själva filmen börjar i totalt mörker, vi hör endast ljud av några fötter, vatten som droppar, ett tåg som passerar. Sedan ser vi en kvinna som ligger nedslagen på en bakgata, hon blöder från huvudet och hennes kläder är våta. En man hittar henne och erbjuder att ringa efter hjälp. Kvinnan Joe (Charlotte Gainsbourg) nekar, hon behöver ingen hjälp men kanske en kopp te. Mannen, Seligman (Stellan Skarsgård), tar med Joe hem och i sitt spartanskt inredda sovrum bäddar han ner henne och ger henne en kopp te. ”Jag är en dålig människa”, säger Joe. ”Det tror jag inte på”, svarar Seligman. Och så börjar Joe berätta sin historia eller rättare sagt sin sexuella historia.
Är Joe en dålig människa? Det är det vi som åskådare får ta ställning till.
Vi har gott om tid att fundera på Joe och hennes berättelse. Filmen är lite på 4 tim. lång och visas i två delar. En textplansch i inledningen informerar oss om att filmen är en förkortad och censurerad version som inte är godkänd av Trier. Hans version lär vara 5 ½ tim. lång. Men när du ser filmen finns det egentligen inget klipp som skulle avslöja att man här förkortat eller klippt bort något väsentligt. Filmen känns som en helhet. Vad man sedan censurerat kan man bara ana.
Joe är en nymfoman som njuter av sin lust. I korta episoder berättar hon om sin barndom (”vid 2-års ålder upptäckte jag min fitta”) hennes tonår (Jerome som hon ber ta hennes oskuld), hennes ungdom och den allt mer intensiva jakten på män. Joe konsumerar män och föraktar kärleken. Hon utforskar, undersöker och tar för sig. Ända tills lusten en dag plötsligt är borta. Då börjar en kamp för att hitta tillbaka till lusten, en jakt som blir allt mer desperat, självdestruktiv och väldigt mörk ju längre in i berättelsen vi kommer.
Som jag redan avslöjat är Nymphomaniac inte en porrfilm. En porrfilm strävar efter att göra tittaren upphetsad, Nymphomaniac fungerar precis tvärtom. Så fort det uppstår en gnutta erotisk laddning klipper Trier av och vi kastas tillbaka in i sovrummet där Joe och Seligman sitter och pratar.
Joe och Seligman visar sig vara varandras motsatser, på alla plan. Där Joe för oss in i berättelsen är det Seligman som hela tiden drar oss ut. Han sitter som en kritisk åskådare (eller den snusförnuftiga filmkritikern) och kommer med tolkningar och symboliska utvikningar. Vi leds in på en massa sidospår som ibland är spännande, ibland förvirrande och ibland väldigt komiska. Hela filmen är uppdelad i 8 kapitel, komplett med introduktion och mellanrubriker.
Trier verkligen anstränger sig för att hela tiden distansera oss från själva berättelsen. Att göra oss medvetna om att det här är film. Det hela börjar direkt från de allra första bilderna. Det ser helt enkelt inte riktigt äkta ut, det är som en kuliss. Men en kuliss som är så lockande att man som åskådare verkligen vill in i det hela.
Distanseringen bidrar också till att Nymphomaniac är en väldigt humoristisk film. Du måste helt enkelt skratta åt mycket av det som Trier visar fram. Och på ett plan även feministisk. Joe går framåt med rak rygg och hon gör sina val som är ibland är både hemska och svåra att förstå men Joe tar alltid konsekvenserna. Hon är en kvinna som tar för sig, hon vägrar låta sig hämmas eller dämpas eller styras. Man kunde säga att hon beter sig precis som män gjort i otaliga filmer.
Slutet skall jag inte avslöja, man kan på ett plan ana hur det kommer att gå och ändå blev, åtminstone jag, överraskad.