Sommarlovet har börjat och Risto (Samuel Shipway) blickar ut över en oändlig frihet. Nu skall han bara simma, äta glass och leka med bästa vännen Nelli (Sanni Paatso). Tror han. Men moster Rauha (Minttu Mustakallio) och tant Elvi (Riitta Havukainen) har andra planer, de anser att han behöver en manlig rollmodell och sätter resolut in en annons i lokaltidningen. Bland dem som svarar finns grannen Lennart (Vesa Vierikko).
Den första filmen baserad på Sinikka & Tiina Nopolas romanfigur kom 2008. I ”Risto Räppääjä” fick vi veta hur det gick till när Risto och Nelli lärde känna varandra och i samma veva introducerades en miljö och ett formspråk som bjöd på något helt eget.
Det ”egna” bestod i medvetet karikerade och överdrivna vuxengestalter, en färggrann miljö, återkommande ljudeffekter som för tankarna till serietidningsvärlden och en struktur som med jämna mellanrum sprängs sönder av musikalinslag. Ett färggrant paket med andra ord.
Tre goda ting
De tre första filmerna fungerade inom ramen för de egna premisserna och publiken lärde sig att känna igen stilgreppet. Innehållsmässigt satsade den första filmen på en vardaglig problematik medan uppföljaren ”Risto och cykeltjuven” (2010) drev ut duon på ett ”vi fem”-liknande äventyr.
I sistnämnda helhet fick publiken njuta av sällsynt bra musikavsnitt, men tvingades samtidigt stå ut med en del plågsamma klichébilder av finlandssvenskar. Den livréklädde adelsmannen Bertil Rosenbögel blev t ex snäppet för förtjuuusande.
I ”Risto Räppääjä och viileä Venla” (2012) övergav man spänningsmomentet och koncentrerade sig istället igen på barnens värld. Denna gång i form av en sommarkoloni där tant Elvi styr och ställer. Här handlar det om vad som händer när det dyker upp en ny person i en vänkonstellation. Vem är vän med vem och hur mäter man lojalitet?
De tre första filmerna hölls upp av de vuxna stöttepelarna i form av Annu Valonens Rauha, Ulla Tapaninens Elvi och Martti Suosalos Lennart. Barnen byttes ut varje gång, men det var en deal man som åskådare ”köpte” eftersom de övriga elementen var bekanta. Men nu blåser det nya vindar genom det gamla ramverket.
De försvunna barnen
När Timo Koivusalo tar över stafettpinnen av Mari Rantasila som regisserat de tre första filmerna tappar han den nästan omedelbart. Redan anslaget väcker farhågan om att berättandet inte kommer att bli lika rappt som tidigare. Och ganska snart börjar man misstänka att teamet försöker dölja bristen på rapphet med grällhet.
Rauha som hittills varit en vimsig tant i oömma kläder har plötsligt blivit en brunbränd kalaspingla med stor frisyr. Elvi som stått med sina foträta skor stadigt förankrade i den finska myllan är nu en stram lärarinnetyp med helt annan utstrålning. Och Lennart har gått från att vara en snudd på stum ungkarl med hopplös klädsmak till att bli en man med framåtanda och dolda playboy-talanger.
Men sämst ställt är det med barnen. Det är inget fel på Samuel Shipway och Sanni Paatso i rollerna som Risto och Nelli – problemet är att de inte har något att göra. Detta är nämligen Lennarts show. Det är han som driver handlingen framåt, det är han som står i fokus. Barnens uppgift är mest att lotsa honom närmare Rauha.
Varthän Risto?
Om de finlandssvenska klichéerna duggade tätt i ”Risto och cykeltjuven” så klämmer man i ”Risto ja liukas Lennart” in andra irritationsmoment. En manlig förebild innebär t ex att kunna bygga och fixa i hemmet. Och skall man föreställa sexig italienare agerar man naturligtvis sliskig pizzabagare med vit dansbandskostym och bedrövlig accent. Sådant tycker nämligen finska tanter om. Verkar det som.
Nej, nu borde nog Risto & co få ta en välbehövlig paus. Och om Rantasila inte längre vill ägna sig åt den unge mannens öden och äventyr så kanske Aku Louhimies är villig att ta sig an honom när han är i tonåren? Då skulle det åtminstone inte vara någon större risk för att man råkar ut för en pastell-chock.
Lennart stjäl showen i den nyaste Risto Räppääjä-filmen.
Såhär såg det ut i filmen "Risto Rääppääjä ja viileä Venla" 2012:
Här ett musiknummer ur "Risto och cykeltjuven" 2010.