Clik here to view.
Vi har bara hunnit några veckor in i 2014, men hans namn har redan figurerat i flera, stora sammanhang. I Hollywood går britten Benedict Cumberbatch hem både som plantageodlare i Oscarstippade ”12 Years A Slave” och som familjens svarta får i stjärntäta ”August: Osage County”.
I tv-sammanhang förför han för tredje gången den brittiska publiken, och miljontals fans i allt från Finland till Kina, med sin moderna version av Sherlock Holmes – en privatdetektiv som formligen håller på att spricka av tro på den egna förträffligheten. I England drar de nya avsnitten mellan åtta och nio miljoner tittare och varje enskilt avsnitt recenseras ingående i tidningar med stort T.
Och som om inte detta vore nog gör han draken Smaugs röst i den megalomana filmtrilogiversionen av Tolkiens ”The Hobbit”. Större än så blir en filmkarriär antagligen inte. Och mer omskriven kan en röst knappast bli. För somliga räcker det inte att bara konstatera att den ljuva tenorstämman är ett av Cumberbatch kännetecken – nej, det finns de som flyter ut i poetiska beskrivningar där han röst liknas vid ”en jaguar instängd i en cello”.
Hemligheten med Holmes
Men hur kommer det sig att en brittisk skådespelare som under många år harvat på i tv-produktioner och mindre filmroller plötsligt blir eftertraktat byte för såväl regissörer som paparazzifotografer världen över? Svaret stavas talang, karisma och ”Sherlock”.
2010 introducerade Steven Moffat och Mark Gatiss en ny infallsvinkel när det gäller privatdetektiven som de flesta har en bild av. Borta var 1800-talets London, de dammiga miljöerna, de teatraliska utspelen och det tröga tempot. Istället ställdes man inför en pulserande, högteknologisk storstadsmiljö där det går undan. Hela tiden.
När det gäller skildringen av polisväsendet och bårhusets experter går tankarna delvis i riktning mot samtida brittiska serier som ”Midsomer Murders” och ”Lewis”, men i samband med tempot och bildspråket vet man inte riktigt vart associationerna skall ta vägen. Här leker man med perspektiven, skärpan, djupet, kompositionen, färgerna, rörligheten inom en bild, klippen – det mesta.
Och så har vi radarparet ”Sherlock & Watson” – en duo där Sherlock av tradition framställts som en överlägsen snobb och Watson som dennes triste, men lojale hjälpreda. Men när rollerna axlades av Benedict Cumberbatch och Martin Freeman hände något med konstellationen. Holmes är visserligen fortfarande den briljante tänkaren, men han skulle inte klara sig långt utan krigshjälten Watson som ser till att han överlever såväl fysiskt som socialt.
Tredje gången gillt?
Det som fascinerar då serien nu nått fram till säsong nummer tre är det faktum att Cumberbatch och Freeman, trots att de sedan 2010 gått från att vara tämligen anonyma skådespelare till att bli megastjärnor, valt att stanna kvar i en tv-produktion. Bägge njuter uppenbarligen av att få ta ut svängarna – spela med sina rollkaraktärer och ta ut det mesta av chansen att spela mot varandra.
Den spänning som tidigare förbehölls brotten har nu flyttat in i den dynamik som uppstår i mötet mellan karismatiska män som tycker om varandra. Utan att vilja medge det.
Vill man haka på säsong tre finns det ännu möjlighet att göra det – del två sänds inkommande söndag kl. 20.15 på Yle TV2. Och den som redan sörjer över att den tredelade säsongen snart är slut, kan med förtröstan blicka framåt. Både Cumberbatch och Freeman lär redan ha tackat ja till säsong 4 och en femte uppges vara i planeringsstadiet.
Eller för att citera Paul Jones på RadioTimes: "Sherlock co-creators Steven Moffat and Mark Gatiss have already plotted out two more series of the detective drama – and Moffat reckons it’s their best stuff yet."
Herr Hollywood
Men Cumberbatch har alltså tagit steget från tv till film och imponerar var än han drar fram. Visserligen utsågs Bill Condons ”The Fifth Estate” (2013) där han spelade wikileaks-grundaren Julian Assange till fjolårets största filmflopp, men inte ens de brutalaste kritikerna har låtit någon skugga falla över Cumberbatch prestation. Manuset var helt enkelt för rörigt och det var svårt att få grepp om huruvida fokus låg på fenomenet wikileaks eller på personen Assange.
Det excentriska och överlägsna hos Sherlock Holmes lever på många sätt vidare i rollen som Assange, och när det gäller den snobbiga och strikta (överklass)stämpeln har man kunnat slå den på flera av Cumberbatchs rollgestalter. Det är inte bara i Steven Spielbergs ”War Horse” (2011) och Tomas Alfredsons ”Tinker Tailor Soldier Spy” (2011) som han dragit på sig kostymer ur det förflutnas strama garderober.
I Steve McQueens ”12 Years A Slave” lever överklassbiten vidare i form av rollen som plantageägare – men denna gång är accenten amerikansk och framtoningen mjuk. Ford är en man med ett gott hjärta som dessvärre inte vågar följa dess röst. Inte ens de flitigaste bibelstudier tycks hjälpa honom att inse att en sann tro på "kärleken till sin nästa" förpliktigar. När det verkligen gäller är det svårt att bli den som bryter mönstret.
Bryter det amerikanska framgångsmönstret gör däremot Cumberbatchs rollkaraktär Little Charlie i John Wells ”August: Osage County”– en brutal närstudie i en familj på gränsen till sammanbrott. Här får det självsäkra leendet och den stolta hållningen ge vika för en ömsint tolkning av en man som har nära till tårarna och långt till allt som kunde liknas vid ett självförtroende. En man som har lätt för att misslyckas och svårt för att säga vad han vill. För att han är rädd att ingen skall lyssna. Eller för att de skall göra det.
Lyssnar gör ändå publiken och trots att filmen toppas av stjärnor som Meryl Streep & Julia Roberts så är det flera recensenter som lyft fram även Cumberbatch namn. Faktum är att påfallande många av dem som är negativa till filmen ändå påpekar att hans Little Charlie är en av de gestaltningar som berör.
Med all denna framgång i bagaget skall det bli intressant att se hur fortsättningen gestaltar sig för 37-åringen som kommer från en skådespelarfamilj och som egentligen drömde om att bli jurist.
Näst i tur är rollen som matematikern, logikern och datorföregångaren Alan Turing (1912-1954) som knäckte tyska koder under andra världskriget. ”The Imitation Game” har inte ännu något fastslaget premiärdatum – men blir det 2014 kan man än en gång konstatera; det här är Benedict Cumberbatch år. Fortsätter det såhär lär han i något skede kunna gå på oscarsgalan som annat än en gäst i mängden.