3/3
Den 26e januari sänder Radio Vega Tomas Janssons dokumentär ”Alltid rocknroll”. I en tredelad artikelserie berättar han om dokumentärens bakgrund, och om återseendet av Roskilde rockfestival.
Så var det dags.
Resan till Roskilde. Båt till Stockholm. Nattåg till Köpenhamn. Och det enda jag kan tänka på är en irriterande sommarflunssa som inte vill ge med sig.
Första tecknet på att jag inte är 30+ längre
Oro över flunssan, och över att jag inte längre kommer att känna igen ungdomskärleken Roskilde, att vi inte längre har någonting att säga varandra, att jag blivit för trött för en festival, att jag inte längre orkar eller klarar av att omfatta de känslomässigt omvälvande stunderna av eufori.
Det är ju det som var så stort under mina tolv tidigare festivalbesök.
Rockmusiken har för mig alltid handlat om de där stora känslomässiga ögonblicken, gemenskapen, känslan av att ha hittat ”sitt folk” (som den svenska författaren Karin Boye talar om). Ett rum där jag förstår och blir förstådd, där jag kan leva ut min glädje och min ångest, helt enkelt ett ställe där jag är hemma, här och nu.
Men hur ska det kännas nu? Och ifall det fortfarande känns rätt, är det då bara för att jag så desperat vill att det ska vara som förr, att det bara handlar om nostalgi istället för det magiska här och nu.
När jag i det färdiga programmet undrar om man som 50+ längre har rätt att dras till samma upplevelser som när man var ung, då tänker jag på att det finns så många som anser att det bara är ett försök att stanna kvar i sin ungdom. Att man måste lämna det när man blir vuxen.
Men jag vill säga Nej! Så är det inte. Så behöver det inte vara.
Visst?
För gammal för campingen
Framme i Roskilde upptäcker jag en första detalj som har förändrats.
När jag var ung checka man in tidigast natten före festivalstarten. Numera slår tiotusentals människor upp sina tält 4-5 dygn innan portarna till det egentliga området öppnar.
På campingen träffar jag Amanda, 21 år, den nya festivalgenerationen, och inser att jag kanske inte är för gammal för festivalen men nog för att övernatta på campingområdet.
Bakom det stora Arenatältet träffar jag Torben, som har arbetat som frivillig på festivalen i 25 år.
Jag träffar Claes som har varit på alla över 30 festivaler, utom en enda gång.
Jag träffar Hanna som också tillhör en äldre generation, som har rest till festivalen varje år sedan sent 90-tal.
Jag träffar Martin som föll i gråt första gången han som artist steg upp på en Roskildescen.
Och så öppnas portarna. Första festivalen sedan 1995!
Jobb jobb jobb
När jag en knapp vecka senare återvänder hem, handlar jobbet inte bara om att gå igenom alla intervjuer och alla ljud eller att jobba med att skapa ljudmiljöer fast man inte haft tillstånd att banda konserter – utom den där ena med svenska Wintergatan som jag kan be tillstånd om när jag träffar bandets frontfigur.
Istället handlar jobbet framför allt om att sammanfatta det egna känslomyllret. Att berätta en historia som blir allmängiltig. Som lyckas förmedla den eufori som jag kan uppleva tillsammans med rockmusiken.
Till slut väljer jag att inleda min historia med att återvända till mitt barndomshem, och minnas storabrorsans skivhylla som var min rockskola.
Och så måste jag naturligtvis träffa min bror för en intervju. Han som tvångsmatade mig med band som King Crimson när jag inte ens var tonåring, och som jag senare gjorde flera gemensamma Roskilderesor med.
Klippa ner och klippa om
När jag sedan klipper ihop en första version av programmet, suckar jag djupt när jag inser att den blivit över en timme lång.
Efter fas 1 (planering), fas 2 (resan), fas 3 (manusarbete) och fas 4 (första klippet) följer därför fas 5. Den tuffaste av dem alla. Att finslipa, fokusera, göra om saker jag redan trodde var färdiga.
Nu måste jag inte bara göra allting litet bättre, jag måste dessutom klippa bort 20 minuter som jag trodde att jag bara inte kan lämna bort.
Alltså gallrar jag bort alla upprepningar, klipper bort alla onödiga bisatser från intervjuerna, spolar några ”darlings” som bara inte får plats, och min monolog där i början som är över 3 minuter, den får vara högst 2. Men utan att en enda tanke klipps bort.
Då får jag hjälp av min bakgrund som tidningsjournalist och min roll som dramatiker/författare. De har lärt mig att skriva om och fokusera, få allting sagt med färre ord.
Det var som när jag och min bror hade spenderat en hel dag med Sielun Veljet, och vår rikssvenska uppdragsgivare ville ha en text som rymdes på en A4-sida. Timmar av samtal, förvandlat till en enda sida!
Att skriva kort är det svåraste.
+++
Återstår bara att säga; välkomna med på min resa.
30 år och ett återseende av Roskilde rockfestival, på 45 minuter
