- Det är befriande att tala ett annat språk än sitt modersmål. Så säger Raila Leppäkoski, konstnärlig ledare på Lilla Teatern sedan årsskiftet.
Framför mig sitter en sann kulturmänniska. Hon har regisserat över femtio pjäser på nio olika teatrar, allt från egna texter till Ibsen. Leppäkoski talar också flytande svenska.
- Om det finns någon som vill skriva för en finlandssvensk publik så tar jag gärna emot.
- För mig som är så gammal är det bra övning att tala och tänka på ett annat språk än mitt modersmål. Det är befriande att få göra fel och våga se dum ut och inte behöva vara så intelligent som man försöker ge sken av, skrattar den välrenommerade regissören.
Leppäkoski föddes i Jyväskylä, och flyttade på 1970-talet till Helsingfors, en stad hon älskar så mycket att hon sällan lämnar den.
- Jag är berömd för att inte resa. Kanske till Sibbo eller Drumsö, det är så långt jag reser i östlig eller västlig riktning, skrattar hon.
Katten Veeti misste mandomen, så regissören fick stanna hemma och agera skötare.YLE/Ted Urho
Hemma med katten
Lillan och Leppäkoski är bekanta sedan flere decennier tillbaka.
- På 1980-talet satte jag upp en Haavikko-pjäs tillsammans med Elina Salo, Ritva Valkama, Leena Uotila och Jonna Järnefelt. Ett riktigt dreamteam!
Jag känner på mig att Lilla Teatern vilar i trygga händer. Dessutom har hon katt. Det här är också orsaken till att vi träffas hemma hos henne.
- Veeti har opererats, han blev av med mandomen. Så jag måste vara hemma och se till att den andra katten inte bråkar med honom, ler Leppäkoski.
Vill se fler nya pjäsförfattare på scenen
Men tillbaka till det här med kulturen. Leppäkoski uppskattar både komedier och klassiska pjäser, men vill gärna se nytt material på sin scen.
- Om det finns någon som vill skriva för en finlandssvensk publik så tar jag gärna emot.
Leppäkoski ratar inte klassiker eller nytolkningar, men har en klar vision.
- Jag tycker om teater som är baserad i nutiden och händer i nuet. Nya pjäser gör att man får vara lite på sin vakt och publiken kan bli både förvånad och överraskad.
Leppäkoski menar att det är en bra sak för teatern när man inte alltid vet vad som kommer att ske på scenen. Och när hon säger det, så tror jag på henne.