Patrik Hagman är teolog och forskare vid Åbo Akademi och har också hörts som andaktstalare i Radio Vega. Tillsammans med vännen och kollegan Joel Halldorf från Sverige gör han pod-radio om böcker ur ett kristet perspektiv. Och når mängder av lyssnare.

I den senast publicerade pod-en samtalar de kring boken ”Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell. Över 52 000 lyssnare har lyssnat, en del till hela samtalet, andra till delar av det. När de planerade "läsarpodden" och startade med diskussion om boken Sapiens av Yuval Harari, väntade de sig några hundra lyssnare. Men det blev helt annorlunda.

I en intervju för Åbo Underrättelser säger Patrik Hagman att de "kanske vågar tro att den här typen av samtal som är seriösa och inte är polemiska eller sensationslystna har en beställning".

Läsarpodden ges ut av tidningen Dagen på adressen

Läsarpodden

Den medelålders hemmafrun Shirley Valentine har fått nog. Hon har fått nog av sin slentrianmässiga tillvaro, sin man som bara tar henne för given, sitt utseende, att livet rinner iväg. Hon drömmer om att åka med väninnan på en semesterresa till Grekland, att se världen, att leva livet helt enkelt.

- Jag skulle vilja dricka vin i ett land där druvan växer. Jag skulle sitta där vid stranden och titta ut på havet. Han tycker inte om att resa. Han får jetlag bara vi åker till flygfältet.

Shirley Valentine visas i Marcus Groths uppsättning på Luckan i Helsingfors. Orginalversionen skrevs i mitten av 1980-­talet av Willy Russel, mest känd för Timmarna med Rita och Blodsbröder. Nu befinner vi oss inte längre i Liverpool utan i en lägenhet i Helsingfors.

Medan hon förbereder kvällens middag, som i första hand verkar vara åt den milt sagt manschauvinistiska äkta maken Freddie, funderar hon på livet och hur det kommit sig att det inte riktigt blivit som hon tänkt sig. När börjar vi egentligen ge avkall på våra drömmar, våra livsmål och när börjar vi sluta se och lyssna på varandra i en relation? Och hur ska vi bryta de nedåtgående spiralerna under vår korta stund på jorden?

Arbetarflickans berättelse

Russels pjäs hade premiär 1986 och filmatiserades några år senare med Pauline Collins i huvudrollen. Nu har Nina Hukkinen tagit över den valentinska staffettpinnen och klivit in i den både komiska men också allvarliga rollen som den slafsiga hemmafrun Shirley Valentine som berättar för oss om sitt liv. Hukkinen har en otrolig närvaro på scenen när hon dissekerar livets härdsmälta.

Shirley Valentine är arbetarflickan som tilldelades bottenplatsen i skolans hierarki - alltid förlöjligad, utskattad, förminskad. När hon äntligen har rätt svar på lärarinnans fråga är det också fel. Efter den bubblande förälskelsen kom barnen och med tiden försvann livskänslan i vardagens alla måsten. Kvar blev cynismen och tröttheten.

- Vart tog Shirley Valentine vägen, säger hon och dränker frågan i ännu ett glas vin.

Drömmen om det goda livet på en Grekisk ö - igen

Så kommer hon äntligen iväg med väninnan Pipsa till en ö i den grekiska arkipelagen. Alltid dessa grekiska öar med blått hav, vin, semesterflörtar under solen, som om inga ekonomiska kriser och flyktingbåtar existerade.

Jag kan faktiskt få nog av att föreställningen om Grekland som paradiset på jorden, där vardagstristessen lyser med sin frånvaro gång efter annan upprätthålls och cementeras. Så också här.

Shirley Valentine längtar bort från vardagstristessen Nina Hukkinen spelar Shirley Valentine på Luckan Bild: Luckan/ Michael Sörensen

Först på plats på en taverna med sand mellan tårna blommar Shirley upp och vågar bejaka sina begär, sin kropp och ta fasta på vad hon vill med sitt liv. Från beiga bomullsblusar till rött nagellack och blommig klänning. Vi ska inte förringa vikten av snygga kläder som boost för självkänslan – inget blir bättre av att hasa omkring i filttofflor.

Målade naglar också på måndag

Jag unnar verkligen Shirley semesterparadiset och äventyret -­ tro inget annat. Samtidigt kan jag tycka att det också vore fint om hon skulle ha upptäckt sin kraft och drömmar hemma i vardagen, långt tidigare. Att hon tillåtit sig att måla naglarna röda också på en måndag i Helsingfors så att säga.

En gång hade hon och maken gnistan men så gick tiden sin gilla gång och de tappade bort varandra på vägen. Kvar står två personer i ett kärlekslöst äktenskap dränerat på all energi och kraft.

Samtidigt: Freddie framställs som en fruktansvärd person som kastar mat på henne, skriker, dumförklarar, anklagar på gränsen till psykisk misshandel. Varför ska hon överhuvudtaget befatta sig med honom?

Monolog som trollbinder

Jag överraskas av hur Hukkinen håller publiken mer eller mindre trollbunden i den timmeslånga monologen, trots det bitvis något klyschiga språket, som till exempel att jämföra äktenskapet som ett krig i Mellanöstern eller hur den grekiske älskaren med sitt övertydliga machomanér framställs.

Russels pjäs är en komedi, men som alla goda komedier har den också ett allvar och ett budskap väl värt att lyssna på. Gör något av ditt liv utifrån dina drömmar och förutsättningar. Låt ingen trycka ner dig eller förminska dig. Det är heller aldrig för sent att börja om och få livsgnistan tillbaka.

Resa i dubbel bemärkelse

Shirley Valentine tar med publiken på en resa i dubbel bemärkelse, dels fysiskt till den grekiska ön, men än viktigare är hennes inre resa - då hon tar tag i sitt liv och får lust att leva livet självständigt på sina villkor utan att be om ursäkt för vem hon är. Det blir kanske ingen klassresa, men nog en resa mot ekonomisk självständighet och framförallt självkänsla.

Groth lyckas få fram kvinnlig egenmakt och en god dos feelgood-teater med ett slags lyckligt slut. Det lämnas öppet hur det går med Shirleys äktenskap.

En hyllning till kvinnan

Inte minst är pjäsen en uppmaning till världens alla hemmafruar, som tystnat och stelnat med åren, att börja leva på nytt. Samtidigt är den en hyllning till kvinnor och åldrande och uppmuntrar till att bejaka lustar och drömmar.

Här går mina tankar till en annan medelålders kvinna som klev bort från spisen och diskbänken och började leva sitt liv på sina egna premisser - Ester i Lars Molins Den tatuerade änkan (1998). Visserligen fick hon tillgång till både ett eget rum och pengar, men hon tog inte heller längre skit från sina släktingar och sin familj.

Så låt oss ta till oss Russels uppmaning när novembermörkret sänker sig över Helsingfors: Lev ditt liv nu, imorgon kan det vara försent. För varför fick vi så mycket liv om det det ska levas olevt? Det kan ju inte vara meningen.

Text: Ylva Larsdotter

Att hitta tillbaka till en gammal kärlek du trodde hade slocknat och rymt ut i det förgångna - det är sällsynt, men det händer. I Musikrepubliken med Tommy Nordlund gör två kanadensiska typer kärleksfull comeback.

2006 var ett bra år, minns du? För egen del ekar det tomt, sånär som på några låtar. En av dem var Junior Boys suveräna In the morning. Vilken kärlek det var! Fantastiskt beat, skör sång, melodier att skratta och gråta till (och kanske klippa gräset till, var det det jag tillbringade hela sommaren med?).

Sedan hände något. När Junior Boys nu är tillbaka med ett nytt album, i början av nästa år kommer det, så känns det som att vi tappade bort varandra i något skede. Visst, det händer väl med de flesta av ens favoritartister någon gång, men nu finns det ett gap på åtta år av ovisshet - vad har de här typerna sysslat med?

Snack om finska bär

I Musikrepubliken blir det pinfärsk singel, och även koll bakåt på ett par av de bästa låtarna som Jeremy och Matt, det vill säga Junior Boys, hostat upp hittills.

Annat som ryms med i veckans program är bland annat ett grymt samarbete mellan Maya Jane Coles och Miss Kittin, som jag träffade backstage på en Berlinklubb för en tid sedan. Det var meningen att vi skulle prata om hennes låtar, men det slutade med att hon redogjorde för hur mycket hon gillar att plocka bär i skogarna i södra Finland. Hon slutar aldrig överraska, den fantastiska Kitten.

Mer om den historien en annan gång, över till låten nu:

Hela senaste Musikrepubliken med Tommy finns här:

Av 38 inplanerade föreställningar av pjäsen Tre systrar och en berättelse har Wasa teater beslutat inhibiera sex föreställningar, fyra i november och två i december.

Teaterchef Åsa Salvesen säger att ett skäl är att skolorna uteblivit från dagsföreställningarna. De har istället valt att se pjäsen Hunden. Ett annat skäl är ett förändrat publikbeteende.

- Människor bokar inte på förhand som tidigare, säger Salvesen.

Det är enligt Salvesen alltid svårt att bedöma förhandsintresset och det gör att många föreställningar blir en risktagning.

I dagsläget är två föreställningar av Tre systrar och en berättelse fullbokade. Sista föreställningen är den 27 februari 2016.

Tio år är en lång tid när man talar om vetenskap och teknik. Var är till exempel mobiltelefonen du talade i för tio år sedan? Sannolikt i en byrålåda eller på ett teknikmuseum.

Sebastian "Kebu" Teir, som framförde låten "Perplexagon Part 3" från sin kommande skiva på Kvanthopps tioårskalas i torsdags - en världspremiär, för övrigt - säger att också synthmusiker har sett sin teknik göra stora kliv framåt under det gångna decenniet.

- För cirka tio år blev datorerna tillräckligt avancerade och det kom ut en mängd nya datorprogram som gjorde att du kunde ha hela din studio, inklusive syntharna, i din dator. Men på sistone har det skett en förändring, folk har blivit trötta på att göra musik enbart med datorn eftersom de hela tiden jobbar med datorer annars också.

Kebu säger att det här har lett till att den så kallade modulära synthen har gjort en comeback. Modulära synthar är huvudsakligen analoga syntetisatorer, lådsynthar av den gamla sorten, den där som användes under Pink Floyds, The Whos och liknande bands glansdagar.

Men konceptet har också moderniserats och en ny generation av musiker har återupptäckt synthen. Till exempel den tyska synthtillverkaren Doepfer har skapat ett nytt format för billiga modulära synthar.

- Modulära synthar har brukat vara väldigt dyra, bara eliten har traditionellt haft råd att köpa dem, men numera kan du köpa små, billiga moduler som du kopplar ihop och på så vis bygger du upp din synth. Om du tröttnar på soundet så behöver du bara byta ut den här ena modulen till en annan modul. Och numera finns det hundratals tillverkare av den här sortens moduler, så det har blivit väldigt populärt den sista tiden.

Det var bättre förr

Hur mycket tekniken än går framåt så menar Kebu att han inte kommer att överge sina fina gamla vintage-synthar.

- Det är nog någonting speciellt med de här gamla syntharna. Trots att vissa tillverkare som Korg till och med har gett ut nytillverkade versioner av sina klassikermodeller, så är det inte riktigt samma sak. Det är ny teknik under skalet, vissa komponenter existerar inte ens längre, man har blivit tvungen att göra vissa kompromisser så det är inte riktigt samma sound.

Kebu tittar på väggen där hans synth-arsenal tornar upp sig bokstavligen från golv till tak, skrattar och konstaterar att han nog inte lär göra sig av med de där inom en överskådlig framtid. Och att det tyvärr börjar bli svårt att hitta utrymme för några fler.

Nya plattan

Till våren dyker Kebus nya platta alltså upp i handeln, uppföljaren till debuten ”To Jupiter and Back” från 2012. Den nya skivan blir en temaplatta.

- På den ena sidan av vinylskivan finns Perplexagon, ett verk i sex delar med ett gemensamt tema. Den andra sidan blir mer klubborienterad har jag tänkt mig. Vi får se vad det blir. Men skivan kommer ut i vår, och då blir det också livespelningar runtom i landet.

En livespelning innebär för övrigt en stor mängd arbete för Kebu, jämfört med till exempel en gitarrist som helt enkelt kan plocka upp sitt instrument och börja spela omedelbart.

- Jag har på mina tekniska krav att jag behöver fyra timmar för att sätta upp och koppla allting. Och då har jag ändå folk som hjälper mig att bära in alltsammans. Efter spelningen tar det en och en halv timme för att montera ned alltsammans igen.

Och ändå så kan man väl utgå från att Kebu kan koppla alla sladdar med ögonen förbundna vid det här laget?

- Nå nästan, fast jag har blivit så pass gammal att på sistone så att jag inte ser någonting, det är så mörkt på scenen att jag har blivit tvungen att skaffa extra lampor så att jag ska se att koppla allting.

E-sport är ett ungt fenomen med en väldigt ung publik. Vadslagning är en naturlig del av kulturen och marknadsförs ofta mot väldigt unga barn.

Den här veckan ska vi titta närmare på en gråzon inom spel och e-sport, nämligen vadslagning.

Åldersgränser i spel har inte varit något vi tagit så hårt på här i Norden. Jag har glad i hågen som ung tonåring kunnat valsa rakt in i butiker för att handla barnförbjudna spel. Vissa butiker har blivit noggrannare med åldern, men eftersom spel mer och mer köps är det återigen väldigt enkelt att köpa exakt de spel en vill ha även om en inte har den rekommenderade åldern inne.

Du kan tycka vad du vill om våld och nakenhet i spel. Det finns ändå ett element inom spel och e-sport där lagstiftningen är mycket hårdare än i resten av samhället.

Vadslagning växer

Vadslagning inom e-sport har vuxit väldigt mycket de senaste åren. Det är snabbt, enkelt, lättillgängligt och stort. Det finns många stora kanaler på Twitch och Youtube som bara handlar om vadslagning. I många fall är det flera som tittar live på andra personer som håller på med vadslagning och lådöppning i ett spel, än som tittar på personer som faktiskt spelar spelet.

Vadslagning i sig är inte problemet; problemet är att vadslagning inom e-sport inte har någon åldersgräns, och att branschen vet att den när sig som mest på unga som spelar bort sina pengar.

Inget kreditkort behövs

Till skillnad från mikrotransaktioner behövs det inte ens ett kreditkort. Spelar du till exempel Counter-Strike får du då och då slumpmässiga skins. Sedan är det bara att ansluta sitt Steam-konto till en vadslagningssida så är det fritt fram att spela och slå vad på officiella matcher.

Den som önskar spela för mera pengar och dyrare skins kan enkelt sätta in pengar genom att köpa Steamkort i en spelbutik. Det är alltså möjligt att hålla alla transaktioner gömda från kreditkort och eventuella föräldrar.

Oroväckande ofta finns det historier på nätet om unga som har spelat bort allt från månadens lunchpengar till flera hundratals euro på e-sport.

Unga som blir introducerade till vadslagning i en okontrollerad miljö lider dessutom stor risk att utveckla ett spelberoende.

Vi måste prata om det här

Förutom spelare som tigger om några skins “för att komma tillbaka på fötter igen”, har det hänt att lag som förlorat en officiell match får dödshot av missnöjda personer som förlorat sina skins i ett vad. Och här ringer varningsklockorna hårt för en vadslagningskultur som är både beroendeframkallande och skadlig.

Men få inte någon moralpanik nu! Är du förälder så börja inte förbjuda och snoka direkt, utan öppna en dialog om saken. Jag misstänker att det här är ett ämne som inte har tagits upp så mycket där hemma.

Sedan många år tillbaka är dragspelsvirtuosen Maria Kalaniemi en internationellt hyllad ambassadör för den finländska musiken. I veckans avsnitt av På resande not tolkar hon två eurovisionsklassiker med hjälp av sitt instrument.

När Maria Kalaniemi var en liten flicka stod radion alltid på hemma i Esbo och ut strömmade finsk schlager och dragspelsmusik. När hon fyllde åtta ansåg mormor att det var dags att åka in till Helsingfors och köpa flickan ett eget dragspel och på den vägen är det.

- Dragspel är ett sådant underbart instrument, säger Maria Kalaniemi med eftertryck. Att spela med den här bälgen är som att andas. Dragspelet är min andra lunga.

- När jag stöter på fördomar om dragspelsmusik försöker jag nuförtiden bara att andas djupt och känna syrendoft och liljekonvaljer och att ha ett litet leende på läpparna. Jag skulle önska att alla skulle få uppleva dragspel på riktigt och se alla sidor och möjligheter det här instrumentet har. Fördomar låter jag gå in genom det ena örat och ut genom det andra.

Maria Kalaniemi uppträder flitigt med olika band och i egna konstellationer men har många olika projekt på gång.

- Tidigare i år publicerades ett projekt jag jobbat på tillsammans med bild- och videokonstnären Elina Brotherus. Det var underbart att få jobba tillsammans med en annan konstnär och att inte enbart skapa på egen hand.

- Dessutom har jag en lektorstjänst på Sibeliusakademins folkmusikavdelning. Där undervisar jag inte bara dragspelare utan alla instrumentalister och även sångare och fungerar mest av allt som en mentor för dem. Jag älskar det jobbet. Att undervisa är som den andra sidan av min karriär.

- Och nu sitter jag här i en tv-studio och spelar eurovisionsschlager från 1964 - mitt födelseår! Det passar bra. Jag gillar att spela all sorts musik.

Vilket är det bästa råd du ger dina elever?

- Det jag alltid understryker är att de ska gå sin egen väg och hitta sin egen linje. Att man inte behöver vara som någon annan. Att man måste våga vara sig själv och våga lita på den egna visionen och intuitionen. Det är det allra viktigaste.

På resande not med Maria Kalaniemi
Yle Fem lördag kl 21:00

Lyssna på musik av Maria Kalaniemi och de andra gästartisterna i På resande nots spellista:

Västnyland bör inte gå i Östnylands fotspår och bara ha en eller två lucior i regionen. Fredagssnackarna Dan Idman och Egon Blomqvist ser flera fördelar med många ljusspridare.

Än så länge finns det ingen lucia för hela Västnyland.

Istället har många kommuner, stadsdelar och byar sin egen lucia till skillnad från Östnyland där det finns en lucia i Lovisanejden och en i Borgåområdet.

Dan Idman och Egon Blomqvist. Dan Idman (bakom) och Egon Blomqvist i Fredagssnack 13.11.2015 Bild: Yle/ Bubi Asplund

- Låt det finnas lucior i bygderna. Det behövs mera ljus i samhället.

Stort område att sprida ljus på

Ingåbon Dan Idman konstaterar att det många gånger är ganska svårt att hitta kandidater.

Å andra sidan så är Västnyland ett väldigt stort område och det skulle bli svårt för en lucia att turnera runt och sprida ljus.

- Stackars lucia. Om hon ska springa runt till alla äldreboenden så får hon nog ligga i, säger Idman.

- Det är nog bättre att en lucia sköter en by och en annan lucia en annan by, fortsätter Blomqvist.

Han tror också att det är en viss prestige för föreningarna att ordna ett eget luciaevenemang.

Donner är ovillig att prata om hjärtesorg och sina förhållanden i programmet, men när programvärden Fredrik Skavlan frågar om den melankoli som ibland fungerar som inspiration för författare lossar Donner lite på restriktionerna.

– Jag har haft långa perioder av melankoli. Men det gäller att bekämpa det med olika metoder, säger producenten och författaren i ett förhandsklipp som Svt släppt.

Jörn Donner vann 1983 en Oscar för filmen Fanny och Alexander, som han var producent för. Han har också bland annat fått Finlandiapriset, Tollanderska priset och Svenska Akademiens Finlandspris.

Något bra självförtroende säger Donner sig ändå inte ha, trots framgången.

– Åtminstone har jag lyckats dölja det väl att jag har dåligt självförtroende. Det är ju det viktigaste. Jag har inte visat upp den dåliga biten av mitt självförtroende, säger Jörn Donner i programmet.

Tillståndet har periodvis förvärrats.

– Den kan förfalla till depressioner och pessimism och sådant. Men det går att bekämpa. Antingen gäller det att finna något sällskap eller genom att dricka alkohol. Men det rekommenderar jag inte för det kan leda till alkoholism, säger Donner.

Jörn Donner var gäst i Skavlan också i januari 2013. Han hyllades då bland annat på Twitter för sitt framträdande. En del gick så långt som att säga att Donner var den bästa gästen Skavlan någonsin haft.

I över två års tid har Nationaloperans kostymdesigner Erika Turunen tänkt på hur den lilla sjöjungfrun skall vara klädd. En skimrande fena av paljetter och tunt tyg och kläder som passar hennes nya ben har tagit form.

Erika Turunen inledde sitt skissande genom att först fånga minnesbilder ur barndomen.

- Jag minns hur ljuset skimrade, då jag som liten tittade upp från vattnet mot solen.

Det glittrande ljuset lever nu vidare på Nationaloperans scen i baletten Den lilla sjöjungfrun, som baserar sig på sagan skriven av den danska författaren H.C.Andersen år 1837. Som förberedelse tittade Erika på filmer och bilder av livet under vattnet.

- Genomskinliga medusor och knottriga havsdjur inspirerade mig.

Den lilla sjöjungfun sitter på scenen. Bild: YLE/Atte Kaartinen

Att offra sin fena

Erika har haft ett tätt samarbete med balettchefen Kenneth Greve. Den här unika baletten är stark och får åtminstone mig att gråta. Att längta efter ben, istället för en fena, blir som en metafor för längtan efter det omöjliga.

- Det lönar sig inte att offra sin fena för att få prinsen.

Balettens budskap är aktuellt också i dag, då många människor känner sig otillräckliga. Unga flickor skall se ut på ett visst sätt och det ger smärta att försöka nå ett orealistiskt mål.

Skönhet och ondska

Erika och Kenneth funderade speciellt mycket på hur havshäxan i Den lilla sjöjungfrun skulle gestaltas. I publiken sitter flera barn och de flesta har sett ondska på film och i videospel.

- Det mest skrämmande är ju ett ont barn.

Havshäxan har fått gestalten av ett barn med långt hår och långa fingrar. Den obehagliga rösten ekar ner från en tron i havet. Havshäxans klädsel går i bläckblått.

Fina damer och herrar i 1800-talets Köpenhamn, gestaltade på scen. Bild: YLE/Atte Kaartinen

Danskt 1800-tal

Garderoben är mångsidig i baletten. På scenen syns herrskapsfolket klätt i 1800-tals mundering, i bakgrunden charmiga husfasader i Köpenhamn. Det är röd sammet, uniformlika dräkter och ryskinspirerade klänningar med rosenmotiv i rött och svart.

Det mest bedårande är brudklänningen och de vita skimrande festklänningarna som för tankarna till en bal i Vinterpalatset. I baletten Den lilla sjöjungfrun i Helsingfors är skönheten så stark att det onda vattnas ur.

Två damer i vita spetsklänningar, skissade. Bild: YLE/Atte Kaartinen

Finlands enda Oscarvinnare Jörn Donner varnar för alkoholens destruktiva verkan i fredagens avsnitt av talkshowen Skavlan.

Donner är ovillig att prata om hjärtesorg och sina förhållanden i programmet och skämtar bort samtalsämnet med att säga att han såklart har erfarenhet av hjärtesorg i och med att han är 82 år gammal, men när programvärden Fredrik Skavlan frågar om den melankoli som ibland fungerar som inspiration för författare lossar Donner lite på restriktionerna.

– Jag har haft långa perioder av melankoli. Men det gäller att bekämpa det med olika metoder, säger producenten och författaren.

Jörn Donner vann 1983 en Oscar för filmen Fanny och Alexander, som han var producent för. Han har också bland annat fått Finlandiapriset, Tollanderska priset och Svenska Akademiens Finlandspris.

Något bra självförtroende säger Donner sig ändå inte ha, trots framgången.

– Åtminstone har jag lyckats dölja det väl att jag har dåligt självförtroende. Det är ju det viktigaste. Jag har inte visat upp den dåliga biten av mitt självförtroende, säger Jörn Donner i programmet.

Tillståndet har periodvis förvärrats.

– Den kan förfalla till depressioner och pessimism och sådant. Men det går att bekämpa. Antingen gäller det att finna något sällskap eller genom att dricka alkohol. Men det rekommenderar jag inte för det kan leda till alkoholism, säger Donner.

Donner pratar om sin ställning i samhället och om hur han tidigare fick träffa intressanta personligheter bara för att byta ett par ord men hur det inte längre är möjligt.

- Om man tar kontakt med Sveriges statsminister för att göra intervju så är det ok, men inte att bara träffa honom eller henne. Jag vill ingenting, bara träffa folk! Det är omöjligt att träffa någon bara för att träffa! De har inte tid, säger Donner.

Bra beslut att ta in Åkesson

Samtalet kommer också in på ämnet politik och politisk korrekthet och Donner berömmer Skavlan för att ha bjudit in Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till programmet.

- Man måste föra dialog med alla, också sina motståndare, säger Donner och pubilken applåderar.

Donner jämför Sverige och Finland som länder och säger bland annat att Sverige är ett mycket öppnare land men att Finland också kommer att bli tvunget att öppna sig i det rådande världspolitiska läget.

Till sist undrar Fredrik Skavlan om Donner skulle använda ordet konventionell, som han använder om Skavlan, om sig själv.

- Nej! Jag kan säga vad fan som helst, men säger inte det ikväll för då klipper de bort mig, utbrister Donner då.

Jörn Donner var gäst i Skavlan också i januari 2013. Han hyllades då bland annat på Twitter för sitt framträdande. En del gick så långt som att säga att Donner var den bästa gästen Skavlan någonsin haft.

Du kan se hela fredagens avsnitt av Skavlan på svt.se.

Är du lycklig frågade jag i en kolumn förra veckan. Och väldigt många svarade!

Vi var flera på redaktionen som gladdes över kommentarerna och att det kom så många nya insikter som vi kunde lära oss något av. Mina chefer Charlotte Sundström och Sebastian Bergholm funderade på hur vi skulle kunna ge något tillbaka till läsarna. Snabbt föddes en tanke om en antologi. Ni har redan bevisat att ni har mycket insikt i saken och att ni, nåja vi, är intresserade av lycka, den egna och andras.

Bland annat så här skrev ni:

Jag tycker att lyckojakten har fört med sig en ökad självcentrering som nästan är skrämmande, först för att man tappar i empati och kontakten med sina medmänniskor, som riskerar att reduceras till instrument i ens eget liv. Men också för att man tappar det större perspektivet.

Nu ber vi er skicka in texter till mig anne.hietanen@yle.fi

Vi vill att ni med era texter skall svara på frågan ”Är du lycklig?” Ni får skriva långt, ni får skriva kort, ni får gärna vara personliga, filosofiska eller analytiska. Stilen är fri. I undantagsfall kommer vi även att godkänna anonyma texter. Målet är att ge ut en antologi ifall vi får in tillräckligt många texter. Sista inskickningsdag är 15.1. 2016 och om allt går bra ses vi på bokmässan 2016, visst?

Kravet på lycka stiger ständigt, man kan jaga det hela livet men kanske det inte är framför en utan bredvid en. Just nu, hela tiden?

Ju närmare döden man går, desto mera kan man släppa tvångstankar om hur det ska se ut för att man skall betrakta sig som lycklig. Har liksom lärt mig att onda ting kanske går om, att om chefen fräser åt en ena dagen så kan hen berömma en nästa, eller liksom att om julen sket sig kan påsken bli bra.

Citaten är utdrag ur kommentarerna under den den ursprungliga lyckokolumnen.
Är du lycklig?

I sin nya bok Städerna som minns Joe Hill påpekar författaren Göran Greider, att Joe Hills tid på många sätt liknar vår med sina migrantströmmar och människor som försöker hitta ett uthärdligt liv. I sången om luffaren, The Tramp, skildrar Joe Hill dem som om och om igen söker jobb men inget får. Och i sitt eget testamente skrev han: ”Mitt testamente blir helt kort, ty det finns inget att ge bort.”

Den 19 november 1915 blev protestsångaren Joe Hill skjuten på en fängelsegård i Salt Lake City i Utah. Han var dödsdömd för mord, men det fanns inga klara bevis. Överallt i USA protesterade tusentals människor mot domen, men den verkställdes ändå. Nu hundra år senare blir Joe Hill ihågkommen bland annat i boken Städerna som minns Joe Hill av Göran Greider.

Den känslige konstnären Joe

Författaren Göran Greider har gått i Joe Hills fotspår i USA, bland annat i Chicago, San Pedro och Salt Lake City. Greider tycker att Joe Hill mer än en politisk aktivist var en känslig konstnär. Trots att Hill var en av ledstjärnorna i fackföreningsrörelsen The Industrial Workers of the World ( IWW), verkade han trivas bäst när han fick vara ensam och komponera. Hans sånger har blivit legendariska. Den mest kända av dem är The preacher and the slave ( Svarta präster) med texten: " You get pie in the sky when you die..."(" Du får mat,o kamrat, du får kalvstek i himmelens höjd")... Sången driver både med religiöst och politiskt hyckleri. Sörj inte, organisera er ! var Joe Hills devis.

Den tuberkulöse Joel från Gävle

Joe Hill föddes som Joel Hägglund år 1879 i Gävle i Sverige. Han var långa perioder sjuk i tuberkulos, men repade sig och emigrerade liksom tusentals andra skandinaver till Amerika. År 1902 kom han till New York. Han drog efter en tid vidare västerut tillsammans med andra kringvandrande arbetare och började komponera sånger för IWW. Han kom från ett frikyrkligt hem och barndomens väckelsesånger blev nu melodier för hans raljerande kritik av kapitalism, krig, medlöperi och all slags utnyttjande av de utsatta arbetarna. ”Krig visar tydligt upp det kapitalistiska systemet i alla sin prydnad”, skrev Joe Hill.

Tidernas första protestsångare

Joe Hill blev tidigt en legend. Hans dödsdom betraktades som orättvis och väckte en folkstorm. Under den ekonomiska depressionen på 1930-talet sjöngs hans sånger igen i brödköerna och på 1950-talet tog beatnikpoeterna upp hans protester mot samhällets orättvisor. För 1960-talets vänsterrörelse var Joe Hill också viktig. Bob Dylan skriver i sina memoarer,att han inte kan tro att Joe Hill kunde döda någon, inte med det ljuset Hill hade i sina ögon.

Mera om Joe Hill i Dokumenterat den 15.11 kl.9.03 och 18.11 kl.11.03

Vad skulle du göra om du hade förmågan att få mänskor omkring dig att tala sanning, men i alla fall märkte att du har levat i en lögn? För superbegåvade fysikern Susan är det enkelt, hon tar till våld för att få reda på sanningen.

Redan från de första styckena märks det att Peter Høeg njuter av att berätta. Vi får möta en familj som befinner sig knipa. Men som räddas av att fosterlandet behöver dem. Det är en riktig superfamilj egentligen. Mamma Susan får folk att bli brutalt uppriktiga, pappa Laban är världsberömd komponist, dottern Thit är (trots att hon bara är 16 år) bra på att domptera folk och sonen Harald har övermänskligt minne.

Men äktenskapet är på upphällningen – så mycket begåvning ryms inte i samma hem. Susan har dessutom smak för unga män, vilket distraherar familjelivet.

Hemligt sällskap

Det framgår snart att Susan har kallats hem för att det danska Justitiedepartementet vill ha reda på vad den så kallade Framtidskommissionen har för avsikter. Här möter vi det inslag av övernaturlighet som alltid finns nära till hands i Peter Høegs böcker. Den här gruppen som grundades 1972 av Susans mentor består av specialister inom centrala ämnesområden. Medlemmarnas identitet är hemlig och gruppen tillsätter nya medlemmar själv.

Deras uppgift är att formulera framtidsscenarier. Till en början upptäcker ingen någonting konstigt, men efter några år framgår det att de i sina rapporter lyckas förutspå framtiden med en övernaturlig exakthet. Deras gemensamma ”interferens” har resulterat i den starkaste prognostiska ådra man hittills upptäckt. Kanske på grund av en slump, kanske på grund av ledarens kunskap i att strukturera kollektiv intelligens.

Mördade medlemmar

Allting är fysik är Susans grundläggande credo, så även detta fenomen, och hon skulle antagligen lösa gåtan med Framtidskommissionens planer på nolltid om det inte var för att någon har tagit sig för att spåra upp alla dessa hemliga medlemmar för att mörda dem på olika beslutsamt bestialiska sätt.

Siare blir ofta helt avfärdade eller så föremål för olika politiska krafters allra djupaste intresse. Så även här. Nationella intressen står på spel och fienden har sina tentakler över hela planeten. Kommissionens medlemmar har dessutom fallit för frestelsen att använda sina kunskaper till att själva sko sig. De är alla uppseendeväckande rika.

Vi har oss själva att skylla

På ett plan handlar den här berättelsen om vår överkonsumtion och förnuftsvidriga tro på evig tillväxt. Fast, alla tror ju inte att vi kan hålla på så här hur länge som helst och mått och steg har börjat vidtas för att rädda dem som räddas bör. Det är inte många som räknas…

pärmen till Peter Høeg: Effekten av Susan

Som en av kommissionens medlemmar konstaterar: ” Europa är en komfortzon. Vi lever i en biograf där det projiceras familjefilm på alla fyra väggarna. Sammanbrott tillhör inte framtiden. Det har börjat” och fortsätter: ”Vi har förutsett det i fyrtiofem år! Ingen lyssnade på oss. Det finns ingen europeisk politiker som inte talar om tillväxt. Men tillväxten i sin nuvarande form är slut för länge sedan. Den har aldrig varit hållbar på sikt.”

I framtiden är vi alla flyktingar

Att denna samma person visar sig vara en av de rika skurkarna är bara logiskt. Effekten av Susan utkom i Danmark 2014 och blickar några år framåt i tiden. Där är vi nu när romanen har fått svensk språkdräkt. Peter Høeg förutspår en dyster framtid, och delvis har hans förutsägelser slagit in. Flyktingarna som forcerar Europas taggtråd är ett ämne för en Peter Høeg-roman.

"Lite våld hjälper alltid"

Susan har många likheter med sin föregångare Smilla ur ”Fröken Smillas känsla för snö” från 1994. Båda är naturvetenskapligt lagda, hyperintelligenta och med traumatiska upplevelser under sin uppväxt. Susan är hyperrationell. Medan hennes man står för romantik och känsla går hon på rå intelligens.

Liksom Smilla betraktar hon materien omkring sig som bearbetbar, antingen så att människor hon möter försäger sig eller så att hon går till fysiskt angrepp. Kombinationen fysik och fysiskt ligger här nära varandra.

Rädde sig den som kan

Även i förra boken ”Elefantskötarnas barn” (2010) hade Høeg skruvat upp tempot i berättelsen på gränsen till parodi. I den här romanen är tonen mörkare, ärendet allvarligare men tempot ännu högre. Mänsklighetens problem har identifierats, men istället för att lösa dem väljer de inblandade att låta spelet fortsätta. Frågan om hur mänskligheten ska lösa koanen om sin egen girighet och kortsynthet resonerar genom hela texten.

Men tro för all del inte att Peter Høeg predikar, nej han tar läsaren med på en thrillerartad film-noir, berg-och-dal tur värdig den flådigaste James Bond. Hans personer har alltid varit ”larger than life”, ofta med specialbegåvningar, och hans romaner lånar friskt av deckarintrigens och populärkulturens vändningar.

Istället för att låta civilisationskritiken blir det centrala innehållet låter han den framträda i ett kalejdoskopiskt mönster som i underhållningsgrad söker sin like i samtida litteratur.

Läs också en artikel om aktuell dansk prosa och lyrik.

Jakten på bra, pinfärska beats går vidare och den här veckan tar Tommy Nordlund hjälp av bland andra urcoola TÂCHES för att få fart på festen.

Kanada är rätt härligt ändå. Lite som den där bortglömda småkusinen från nåt ställe som du inte ens kommer ihåg namnet på och som oväntat visar sig vara ett riktigt geni.

De senaste veckorna har lovorden om duon Junior Boys (ursprungligen kanadensiska) haglat i Musikrepubliken med Tommy. Kommande albumet är några månader borta i kalendern, och nya singeln Big Black Coat lovar guld. Du hittar den i spellistan här nedan.

Nu får det enorma landet i väster - eller ja, öster om du kollar från andra hållet - konkurrens. Frågan är: vem ska egentligen vara bäst på beats den här veckan?

Kanadas konkurrent

Den klaraste utmanaren är TÂCHES. Hon är känd för att omge sig med mycket mystik och osäkerhet kring vem hon är. Bilden ovan är alldeles säkert hennes passfoto.

Det har skrivits ett par inforutor om TÂCHES på nätet för den som ändå inte ger sig. Kanske är det bara bluff och båg, men så här lär det ligga till:

TÂCHES ska vara brittisk medborgare, men inte britt i hjärtat. Hon växte upp på nån ö i Medelhavet, och... ja, det är det vi vet, kanske.

En till "veckans bästa"

Bättre då att bara köra på och lyssna på låtarna i stället, oberoende av var de skrivits. I spellistan här nedan hittar du finfina Eat your friends, till exempel. Veckans andra raket av fantastiska beats står Ellie Herring för. Låten Why'd you är helt enkelt oemotståndlig! Om du hör nån skråla den på stan, kom fram och säg hej!

Här är några av veckans viktigaste beats:

Här kan du lyssna på hela senaste Musikrepubliken med Tommy:

Tyska Scorpions har åtminstone varit konsekventa med sin dåliga smak. Från gafflar i ögonen till nakna barn har det miljonsäljande bandet i femtio år bejakat sin släng av vansinne och gubbsjuka. (sätt in egen vissling här)

Här kommer tio skumma höjdpunkter från bandets karriär:

Det går inte längre att lita på någon! Det är ett bärande tema i Mia Francks Marlek som avslutar trilogin om maran Mati Creutz.

"Redan då jag skrev den första boken Martrådar visste jag att det är en större berättelse än en enda bok." Det säger åboförfattaren Mia Franck då hon nu har avslutat trilogin, som utspelar sig både i den lilla staden Björknäs och i det magiska Birkenes.

Tankarna bakom trilogin

Mia Franck minns att hela idén till berättelsen om maran började då hon själv satt och skakade om en turistsnöglob från Paris, där snön föll ner över Eifeltornet.

Det var då hon började skriva och hittade en röst. Det hon redan då visste, var att hon ville skriva om en mara i och med att hon tycker att det är en fascinerande mytologisk figur. Maran är liksom många andra kvinnliga varelser inom folktron en rätt missförstådd varelse.

Eftersom det handlar om en trilogi måste hon för varje ny bok tänka ut en ny berättelse för att skruva på det hela. Den första boken måste kunna stå för sig själv, den andra ska ha en cliffhanger och den tredje ska knyta ihop det hela.

I de här berättelserna börjar det hela i lilla Björknäs där maran mest håller till, men hon rör sig mer och mer mot det magiska Birknes, som på sätt och vis finns någonstans under Björknäs. Det hela blir konstigare och konstigare för varje kapitel.

Mia Franck söker helt enkelt något som är mörkare än mörkt och svartare än svart.

En av många inspirationskällor till de här tankegångarna har hon hittat i Stephen Kings it.

Ekenäs eller ändå inte Ekenäs

För läsaren ligger det från början ganska nära till hands att tänka på Björknäs som Ekenäs och en del likheter finns det nog.

Mia Franck säger att hennes egen erfarenhet av Ekenäs handlar om att gå i högstadiet och att det för henne inte var någon trevlig upplevelse.

Då tänkte hon att det måste finns något i vattnet eller någonstans som gör att folk är så otroligt jobbiga. Men efter att ha skrivit av sig det här i tre delar tycker hon själv mycket bättre om Ekenäs än hon gjorde tidigare.

Men hon påpekar att det ändå inte är Ekenäs hon skriver om i och med att det sedan hon gick i högstadiet har kommit in fler städer som hon själv har bott i innan hon flyttade till Åbo. Element till Björknäs kommer också från Vasa, Borgå, Helsingfors och Åland.

Det finns alltid diktatorer

I Marlek får man uppleva ett Birkenäs som lätt för tankarna till någon form av ett stalinistiskt samhälle där ingen kan lita på någon annan och där alla är rädda för varann.

Angiveri, död och pina är element som förekommer i de miljöer där marleken försiggår.

Mia Franck säger att man i alla fall inte behöver gå så långt bak i tiden som till stalinismen, eftersom diktaturer nog finns någonstans hela tiden.

Också i mindre samhällen finns det alltid någon som styr och ställer även om de som gör det inte är lika diktatoriska som hennes egen mörka person Sjur.

Många tror kanske att fantasy är väldigt verklighetsfrämmande, men Mia Franck påpekar att den som skriver fantasy måste ha abnorm koll på verkligheten.

Rädslor av olika slag finns runt oss också i verkligheten och rädsla är något som absolut hör till i mörk fantasy.

Vem läser fantasy?

Mia Franck säger att hon inte skriver för någon speciell grupp människor, även om hennes förlag kategoriserar trilogin om maran som ungdomslitteratur.

Dem hon tänker sig som läsare är unga och ungdomliga och alla andra som är intresserade av fantasy. Hon vet att hennes läsare finns bland folk som är mellan fjorton och åttio år gamla.

Själv är hon mest intresserad av människor och monster eller monstruösa människor och det har hållit i sig sedan hon som tioåring läste Dracula.

Att hon i framtiden skulle hålla sig till genren fantasy är inte någon självklarhet, men hon kommer att fortsätta att undersöka människor och monstruösitet och det mörka.

Vi är alla fantasyfigurer

Den som tror att fantasy är något unikt i finlandssvensk litteratur tror helt fel! Här finns mer av den varan än man kanske tror. Mia Franck påpekar att flera välkända finlsndssvenska författare representerar genren i högre eller lägre grad.

Dem hon räknar upp är Maria Turschaninoff, Hannele Mikaela Taivassalo och Jenny Wiik, som är med i samma podcast grupp som hon själv. Dessutom kan man ju fråga sig vad som egentligen är realistiskt.

Yvonne Hoffman har skrivit spökhistorier, Kaj Korkea-aho är heller inte speciellt realistisk och det hela kanske börjar med Tove Jansson, så det finns en hel del att falla tillbaka på.

Mia Franck konstaterar att finlandssvenskheten i sig kanske är lite obskyr och marginaliserad, så kanske vi är fantasyfigurer hela bunten.

Vi bjöd in en tredjedel av folkmusikbandet Jepokryddona för att snacka om deras nya musikvideo. Äkta Österbottnisk folkpop i remixformat.

Folkmusikgruppen Jepokryddona har funnits i över 20 år. Flickorna har turnerat i Norden, Ryssland, Kanada, USA, Tyskland och Australien.

Det är lite som i fotboll eller hockey. Du börjar på juniornivå, i minikryddona, för att sedan sakta men säkert jobba upp dig till Jepokryddona.

Jepokryddona består av 14 personer. Fyra av dem, Alicia Norrgård, Doris Häggman, Iris Lillas och Noora Fleen, dök upp för att snacka om deras nya musikvideo.

Itt en enda molidont (remix)

Jepokryddona erövrar helt ny mark med att göra en EDM-version på sin låt Itt en enda molidont (remix) eller Not A Single Cloud som låten heter på engelska. Alstret kom ut i våras och musikvideon kom ut nu.

- Det här var en rolig grej som vi kom på då vi gjorde låten. Den är så glad och energisk att vi tyckte att en musikvideo skulle vara på sin plats, säger Iris.

Videon är den största satsningen som kryddona någonsin gjort. Inte ett helt enkelt projekt att ro i hamn.

- Det tog ett par dagar att spela in. Då vi dansade mitt i natten ute på stranden var det allt annat än varmt, fast det var augusti. Det var närmare noll grader. Det var mycket jobb men det var otroligt roligt, säger Noora.

Eurovisionen nästa?

Som koncept skulle Jepokryddona lämpa sig perfekt för ESC-scenen. Är det något som flickorna gått omkring och funderat på?

- Vi har ibland diskuterat det faktiskt. Vi måste ha en tillräckligt bra låt. Vi är nog öppna för att ställa upp. Det skulle vara hur roligt som helst, säger Iris.

En blev förkyld och en annans byxor sprack. När BUU-klubbsledarna är på turné kan vad som helst hända. På onsdag uppträder de i Karis och Ekenäs.

Efter en sväng i Österbotten kommer BUU-klubbsledarna Eva Fyrqvist, Staffan Gräsbeck, Jontti Granbacka och Hanna Enlund nu till Västnyland. Onsdagen den 18.11 visar BUU-gänget sin show i Karis och Ekenäs, mera information hittar du i turnéschemat längst ner i den här texten.

I år visas showen 25 gånger i Svenskfinland. I fjol lockade BUU-turnén totalt en publik på ungefär 5000 personer på de olika orterna.

– 5000 barn på två veckor, det är härligt att se alla glada ansikten, det känns som en belöning för det jobb vi gör, säger Eva Fyrqvist, som är med på turnén för andra året i rad.

– Det är lika roligt varje år att komma iväg för att träffa barnen. Hösten är ofta rätt stressig för oss, så när vi får åka på turné känns det nästan som semester, säger Staffan Gräsbeck, som upplever sin tredje BUU-turné i år.

Kända i Västnyland

Att BUU-turnén anlänt till Västnyland märks bland annat på att så gott som alla barn i publiken vet namnen på BUU-klubbsledarna. I den här regionen finns det många hängivna BUU-klubbisar.

– När barnen känner igen oss på turnén känns det som om det jobb vi gör är viktigt, att vi faktiskt har en publik. När man jobbar i studion får man inte respons på samma sätt, säger Staffan Gräsbeck.

– Men nog har jag ändå fjärilar i magen inför varje föreställning. Det är så annorlunda jämfört med studio, där man kan man ta om en tagning om det går fel, säger Eva Fyrqvist.

För Fyrqvist är dessutom publiken i Västnyland hennes hemmapublik, hon är uppvuxen i Pojo och bor numera i Karis. I publiken finns också den egna dottern Maya, snart tre år gammal.

Mycket interaktivitet

Det är Staffan Gräsbeck och Eva Fyrqvist som skrivit manuset till årets BUU-show, som kretsar kring en kalendermaskin som ska dela ut årets pappersjulkalender till barnen. Det blir mycket dans och sång tillsammans med barnen.

– Vi vill ha mycket interaktivitet, och publiken får delvis bestämma vad vi ska göra. Ju mer barnen deltar desto roligare blir det. Ingen show är den andra lik, säger Fyrqvist.

Över huvud taget är BUU-klubbsledarna lyhörda för publikens reaktioner.

– Man vet aldrig vad som funkar innan man testat det inför publik, så vi har modifierat showen under turnéns lopp. En fördel med att det inte är så slipat är att då kan roliga situationer uppstå, säger Gräsbeck.

Också i övrigt måste man på en BUU-turné vara beredd på att allt inte alltid går som man planerat. Som när någon av de fyra som ska sjunga på scen blir förkyld – det händer så gott som varje år.

I fjol bjöds det dessutom på lite extra dramatik under en föreställning, när en av de dåvarande BUU-klubbsledarna böjde sig ned och det hördes ett misstänkt ljud. Det var byxorna som sprack!

– Men hon tog det bra, sade bara åhå, och fortsatte showen ända till slut, säger Fyrqvist.

– Man är uppspelt som på julafton, beskriver BUU-klubbsledaren Jontti Granbacka stämningen på årets BUU-turné, som den 19.11 landar i Åbo och Pargas.

Jontti Granbacka, Hanna Enlund, Staffan Gräsbeck och Eva Fyrqvist är helt överens: För en BUU-klubbsledare är årets höjdpunkt att åka ut på BUU-turné och träffa barnen. Och de vet vad de talar om: Granbacka upplever sin sjätte BUU-turné, för Enlund och Gräsbeck är det turné nummer tre medan Fyrqvist är med för andra gången.

– Det är bara helt fantastiskt, man får äntligen träffa alla barn och får responsen, glädjen och skrattet direkt, säger Jontti Granbacka.

– När vi jobbar i studion får vi inte den direkta responsen, det här är egentligen enda tillfället då vi träffar vår publik och får chans att prata med barnen och se alla glada ansikten, säger Hanna Enlund.

Enlund säger att hon varje gång blir lika förvånad och glad över att många barn minns också små detaljer av det de sett på tv.

– I fjol hade jag till exempel en lång diskussion med ett barn om ett hål på mina jeans som han hade lagt märke till en gång på tv.

Tillbaka till studiestaden

Jontti Granbacka och Hanna Enlund har trots sina österbottniska rötter en speciell relation till Åbo.

Hanna Enlund har bott i Åbo, hon studerade vid Novia i slutet av 2010-talet och jobbade efter det på Folkhälsan i Åbo. Jontti Granbacka har en syster som i tiden studerade i Åbo. Granbacka är sladdbarn och var bara fem år gammal när systern inledde sina studier, och han minns hur imponerad han blev av staden.

– Vi besökte ofta Åbo och jag minns att jag tyckte att Åbo borde vara Finlands huvudstad. Och TPS var mitt favoritlag i ligan tills mitt hjärtelag Vasa Sport steg till ligan.

Fint att få uppträda i anrik miljö

Dagen i Åboland inleds med två konserter på Åbo Svenska Teater.

– Det är så roligt att få uppträda på ÅST och insupa den historiska miljön på Finlands äldsta teater, säger Jontti Granbacka.

– Det är en superfin och anrik spelplats, finaste platsen på hela turnén. Det kan bli en kul kontrast med vår barnsliga humor i den miljön, säger Hanna Enlund.

Senare under dagen kör BUU-gänget ut till Pargas i Yle-paketbilen, där det blir ytterligare en föreställning. Efter Pargas bär det i väg mot Sibbo. Hela turnéschemat hittar du längst ned i texten.

Den halvtimmeslånga showen är gratis och avsedd för barn under skolåldern, men äldre barn och föräldrar är naturligtvis också välkomna. Det blir sång och dans tillsammans med barnen. Efteråt får man träffa BUU-klubbsledarna, och dessutom delas BUU-klubbens och Röda Korsets julkalender i traditionellt pappersformat ut.

Livat i bilen

Med 25 föreställningar i Svenskfinland blir det en hel del sittande i bilen, men det hör turnélivet till. Eftersom BUU-klubbsledarna till vardags jobbar på två orter, i Helsingfors och Vasa, är det dessutom en sällsynt lyx att få umgås med kollegerna.

– Det blir väldigt intensivt under de här två veckorna, eftersom vi tillbringar också fritiden tillsammans. Det kan hända allt möjligt när fyra spralliga människor som inte träffas så ofta plötsligt umgås dygnet runt, säger Staffan Gräsbeck.

Också Jontti Granbacka säger att det kan gå rätt livat till under bilfärderna, och kommer med ett så där lagom seriöst förslag:

– Kanske borde man göra en Bakom kulisserna-film om BUU-turnén? Fast den borde nästan ha 18-årsgräns.