Nationaloperans uppsättning av Leoš Janáčeks opera Den listiga lilla räven är en opera med ovanligt mycket rörelse och dans. För koreografin står Fabian Posca. Mi Wegelius kommenterar.

Den tysk-turkiske regissören Immo Karaman och hans partner, den tysk-italienska koreografen Fabian Posca har samarbetat också tidigare för Finlands Nationalopera. 2011 var de med om att sätta upp John Adams opera Doctor Atomic. Koreografin stod Fabian Posca för också då.

I programbladet påpekas det att det i få operor finns så mycket plats för dans som i Den listiga lilla räven. Det stämmer säkert. Men samtidigt upplevde jag att man kunde ha gjort ännu mera av koreografin. Som det var nu stampade det emellanåt på stället och en del koreografiska figurer upprepas onödigt många gånger. De två trollsländorna håller sig tätt samman och kan så skapa fina formationer med sina armar till vingar. Men fler rörelser kunde där vara, utan att det skulle ta uppmärksamheten från sången och centralgestalterna.

Å andra sidan är till exempel pärlhönorna i sitt rörelsemönster och i sina dräkter ett fantastiskt mellanting mellan just hönsfåglar och kvinnor som associerar till tjugotalet med charleston. Koreografin är ofta också lyckat följsam för de otroligt bearbetade, prunkande dräkterna, där till exempel ögonen sydda högt uppe på grodornas huvuden syns i dansen precis på rätt sätt.

Jaakko Kortekangas som skogvaktaren man med gevär Bild: Heikki Tuuli

Regissören Immo Karaman har avslöjat att han inte var villig att gå på opera på femton år efter att som femåring ha sett Den listiga lilla räven. Karaman lovar att uppsättningen nu kommer att vara lämplig för alla. Själv skulle jag ändå inte ta med barn under skolåldern. Scenbilden är för det mesta mörk och det stiliserat fabelaktiga skulle ha skrämt åtminstone mig som liten. Slutet, där skogvaktaren ser sin lilla rävflicka dö, och av det sägs förstå att också han ingår i naturens kretslopp, är inte självklart uppfattar jag. Har man barn med sig kräver det diskussion efteråt.

Christel Petterssons recension av Den listiga lilla räven

Intervjuer med dem som har arbetat fram Den listiga lilla räven på Nationaloperan

Det är inte bara deltagarna i UMK som tävlar. Vi tävlar också, fast mot tiden – vi vill presentera varje UMK-deltagare för dig innan tävlingen kör igång den 7 februari.

Jouni Aslak, som egentligen heter Jouni Aslak Raatikainen ska delta i årets UMK – Tävlingen för ny musik. Jouni är före detta frontman i bandet Grandeville och har sedan hösten 2014 övergått till att jobba med sin solokarriär.

Jouni kommer att debutera som soloartist i UMK-tävlingen med singeln Lions and Bones som han skrivit redan för ett par år sedan. Också alla instrument som hörs i låten står mångsysslaren Jouni själv för.

Jouni siktar på den internationella musikmarknaden och har nyligen skrivit på ett kontrakt med skivbolaget Playground Music.

Här kan du lyssna på Jouni Aslaks UMK-låt Lions and Bones.

Läs vad Jouni Aslak svarade på vårt frågeformulär

Vad är din grej när du uppträder live?

Jag har som vana att totalt försvinna i min låt då jag sjunger den. Mellan låtarna brukar jag tala med publiken, ofta ganska långa stunder. Som bäst når man en helt annorlunda kontaktnivå.

Vilket är ditt bästa eurovisionsminne?

Nog måste det ju vara då Lordi vann, den länge väntade totala överraskningen. Jag har alltid varit intresserad av Eurovisionen och den inhemska framgången gjorde intresset onekligen ännu starkare.

Vad har du för äss i ärmen, som inte de andra har?

Jag är en färgstege. Jag har i alla fall största slipssamlingen och annat att sätta på halsen bland alla tävlande. Slipsar, flugor, halsdukar, sjalar och liknande.

Följ med Jouni Aslak på Twitter @jouniaslakmusic. Kom också ihåg att använda #UMK15.

Första semifinalen sänds på lördag 7.2 klockan 21 på TV 2.

Åtta av de nio pokaler som delades ut under årets upplaga av P3 Guld i Göteborg gick till kvinliga artister. En av priskategorierna har varit speciellt mansdominerad under åren, nämligen Årets rock/metal. Nu blev det ändring i den saken.

Kjell från Supernova träffade hälften av gruppen Crucified Barbara i Stockholm efter galan för att prata om svettiga spelskjortor och det senaste albumet In The Red.

- Med det nya albumet kände vi att vi hade en chans att vinna i år. Vi har varit nominerade tidigare men då var vi inte ännu redo, berättar trummisen Nicki Wicked.

Det är exakt 10 år sedan debutskivan släpptes och under åren har, enligt bandet själv, framför allt låtskrivandet utvecklats enormt mycket.

- Vi gör helt enkelt bättre låtar nu, och det märks att människor i branschen tar oss mera på allvar, säger gruppens basist Ida Evileye.

Metal-scenen har tidigare nästan uteslutande bestått av män och då Crucified Barbara startade spelades hårdrock och metal mest på replokalsnivå av tjejer.

- Nu ser det helt annorlunda ut. Det händer att flickor kommer upp efter en spelning och berättar att de blivit inspirerade att spela hårdrock av oss. Det känns alltid lika bra.

Fick byta festkläder i sista sekund

Peter Tägtgren, frontman i metal-bandet Pain, har sagt att det bästa med att ha kvinnor med i bandet är att det inte luktar lika illa i turnébussen då.

- Ha ha, det kanske stämmer, men nog luktar vi också. När vi skulle iväg på P3 Guld-galan tänkte jag ta på mig en spelskjorta jag hade i garderoben. Den luktade så illa att jag inte ville vara nära mig själv så jag fick byta kläder i sista sekund, skrattar Nicki.

Vårens och sommarens konserter är redan bokade och till hösten hoppas Crucified Barbara få dra iväg på turné med något annat band.

- Om chansen ges och rätt band erbjuds åker vi gärna. Det hade varit kul att få värma upp något av de riktigt stora namnen i genren. Typ Metallica eller Judas Priest, funderar Ida.

Chaos & Beauty heter en konstutställning där konstnärsparet Helena Hietanen och Jaakko Niemelä möts. För 25 år sedan möttes de för första gången i samma utställningslokal, i Helsingfors Konsthall. I dag arbetar och bor de internationellt kända konstnärerna i konstnärshemmet Lallukka i stadsdelen Tölö i Helsingfors. Ljuset är deras gemensamma inspirationskälla och tröstare efter nära upplevelser av sjukdom och död.

På utställningen finns ett rum där taket ser ut att falla ner på en. Det känns skrämmande och osäkert att gå in i rummet. Jaakko Niemelä skapade verket Tro för tio år sedan.

- Just då hade nära släktingar dött och Irak-kriget hade börjat. Min fru Helena insjuknade då också i cancer.

I ändan av rummet finns ett vitt ljus, en lampa med kvaliteten av dagsljus. Den symboliserar hoppet och tron, trots livets dystra händelser.

Ljuset har en annan, mer sirlig form i Helena Hietanens arbeten. Hon är internationellt känd för sina teknospetsar, som bland annat visats på Venedigbiennalen 1997.

- Jag vill hylla kvinnornas hantverk och därför vävs konstverkets ljusfibertrådar för hand. Ljuset har hjälpt mig då jag varit nära döden. Det har dykt upp som en tröstare i mina drömmar.

Helena Hietanens och Jaakko Niemeläs senaste gemensamma konstverk är en audiovideo-installation, som heter Toinen. Den visas i Konsthallens före detta skulpteringssal.

Helena Hietanens och Jaakko Niemeläs installation Toinen i Helsingfors Konsthall

38 seconds

Spela upp klipp på Arenan: Helena Hietanens och Jaakko Niemeläs installation Toinen i Helsingfors Konsthall

Konstnärsparets verk gjorda av ljus och skugga visas till den 8 mars 2015 i Helsingfors Konsthall.

Visste du att också din rumpa kan ha en bättre sida? Det lärde vi oss av Rosanna Kulju, Miss Helsinki 2015. Kolla videon och lär dig hur du tar den perfekta "belfien" – alltså en selfie på din bakdel.

- År 2014 var rumpans år, säger den nyligen valda Miss Helsinki Rosanna Kulju. Den trenden har hon också tagit med till det nya året, i alla fall när det gäller hennes Instagram-konto.

Om du alls följt Rosanna Kulju på Instagram, så vet du att hon är en "belfie"-mästare. Till vår stora glädje gästade Rosanna Stiftelsen och lärde oss hur man tar den perfekta bilden på rumpan. AK och Dan från X3M-tv passade på och filmade (den pinsamma) lektionen.

Kolla in videon där Niclas och Frida från Stiftelsen lär sig att posera med rumpan putande och få dig ett gott skratt (och lär dig tekniken i smyg).

Följ med Rosanna Kulju på Instagram.

Janette Lagerroos är till vardags kyrkvaktmästare i Pargas, numera också teologiestuderande och sångare. På alla hjärtans dag ger hon konsert i Nagu kyrka med temat Sorg är kärlekens pris

Som kyrkvaktmästare får man vara allt från gårdskarl till trädgårdsmästare och husmor. Det är det jobb som Janette Lagerroos från Nagu gör normalt.

Just nu är hon alterneringsledig från jobbet i Pargas och passar på att läsa teologi med sikte på att bli präst. För att ha något speciellt roligt att syssla med tar hon sånglektioner.

I höst kom hon på att hon absolut vill ha en egen konsert och den kommer att bli av 14 februari i Nagu kyrka. På repertoaren står allt från kärlek till sorg och då handlar det om sånger Janette Lagerroos har sjungit på bröllop och begravningar.

Finns det något farligare än en människa med en mission? Den frågan ställde James T Worthingworth 1873 och jag hittar den i Charlie Christensens senaste Arne Anka -album, Dagbok från Svitjod.

Svitjod är ett fornnordiskt namn på ungefär det område som idag är Sverige och i albumet tar Christensen tag i sin samtids rasism, brinnande nynazism och människofientlighet.

Arne är poeten som i dryga trettio år har stått i baren på Zekes och spytt galla över sin samtids enfald. Ur ett outsiderperspektiv (oframgångsrik poet, ofta kåt, trött och full med mera) har ankan gett träffsäkra diagnoser på allt från nationalister till trender. Att Arne inte själv drivs av en mission brukar innebära att Christensen ofta genom honom lyckas beskriva frågor och fenomen på ett tänkvärt och roligt sätt.

Det Svitjod som beskrivs får mig ändå inte att skratta speciellt mycket. Arnes svårmod korrelerar med den tiden vi lever i. Det är lätt att inte skratta.

Den flammande nynazismen

Nationalism, nazism och konkret skinnskallen är återkommande teman i Arne Anka. På 90-talet var skinheaden en rätt marginell figur. Idag är fascismen mera rumsren, skinnskallen har transformerats till ”invandringskritiker” och påverkar (ofta) inomparlamentariskt. Extremhögern har vuxit sig stark överallt i Europa och många etablerade partier har gått med i den problemformulering som ”kritiskt” vill diskutera invandring, hoten om Eurabien med mera.

Men visst finns det kvar nynazister som håller till på gatorna, vars våld fortfarande är fysiskt.

Farmor Anka som sanningssägare

Arne tar ibland ut sin frispråkiga farmor på krog och på ett sådant besök träffar de på ett gäng nassar. Farmor Anka tvingar med hot skinnskallarna att sjunga ”vi skall leva för varandra” och den här lilla scenen beskriver det anständiga sättet att reagera på de människofientliga inställningar till varandra som kulturen dryper av. Farmoderns attityd refererar till den kvinna som i en nästan ikonisk bild dängde sin väska i skallen på en nazist. I något skede måste man reagera.

Men att våga göra det är bevisligen svårt för oss och i brist på mod så finns risken för att mörkrets krafter drar ihop sig. Kampen går ändå på något enkelt sätt inte mellan gott och ont.

Det viktiga är hur vi reagerar och förhåller oss till världen, försöker jag säga inspirerad av Hannah Arendt, en tänkare som får mycket utrymme då Arne resonerar kring henne och filosofen Heideggers relation till nationalsocialismen.

Antisemitism

De här tankarna och bilderna hänger samman med att det otänkbara håller på att ske i Europa bara 70 år efter förintelsen. Antisemitismen växer sig allt starkare i många länder. ”Det vi aldrig får glömma” är ett universellt och moraliskt krav. Det betonar en universell moralisk inställning till en annan människa; om hennes okränkbara värde oberoende av egenskaper som etnicitet, kön, ålder eller ursprung.

Missionen, satiren och människan

Den handlande människan är ofta en varelse med mission. Christensen själv skriver i efterordet till boken om en väldigt smärtsam upplevelse han haft. Han ritade en strip i Aftonbladet som kritiskt beskrev Israels ageranden i Gaza och hur det hänger samman med judarnas 1900-tals historia.

Serien anmäldes, men fälldes inte, för hets mot folkgrupp, Christensen fick sparken från Aftonbladet och sårade många människor. Det här smakade arsenik, skriver han.

Med Charlie Hebdo i baktankarna är frågan om kvaliteten på satiren än mer angelägen och Christensen konstaterar att det att teckna i vredesmod inte fungerade. Ändå är den moraliska vreden en av konstens viktiga drivkrafter; att vilja göra upp med orättvisorna.

Israel och Palestina; mission

Att tala om Israels militära makt är svårt då landet kom att bli en skyddshamn för de judar som flydde förföljelserna och folkmordet. Likaså om de anti-islamistiska rörelser som också existerar inom den mångbottnade muslimska världen. Det här har delvis att göra med hur de olika europeiska politiska rörelserna under historiens gång valt sida. Den politiska (och kristna) högern har varit israelvänlig, palestinafrågan igen har länge varit viktig för vänstern.

Det här handlar bland annat om USA:s förhållande till Israel och marxismens roll hos de palestinska motståndsrörelserna. De här positionerna lever ännu i viss mån kvar i debatten, i var man fokuserar och hur man betonar. Det finns en fara i att den rörelse, den mission, den politiska identitet man har dikterar hur man förhåller sig till lidanden i världen, att ens reaktioner är förprogrammerade.

Anti-totalitarism och Auschwitz

Arne Anka må vara full, otrevlig och sur men hans blick är ofta klar då han beskriver vansinnet i fenomen omkring honom. Det är naturligtvis inte riktigt att säga att högern kategoriskt sympatiserar med Israel, vänstern med Palestina men det ”krav” som jag upplever att det här albumet ställer på mig eller formulerar är att inte fjäska med något totalitärt tänkande, att se hur det oberoende av varifrån det kommer är ett hot mot ett meningsfullt och fritt liv.

Albumet är en direkt reaktion på nynazismen omkring oss. Men det är likaså en reaktion på det våld som Isis bedriver. Man behöver inte välja andra sidor än det som är mot våldet.

Auschwitz igen påminner oss om att totalitarismen inte bara riktas mot ett folkslag i taget. Det är ett hot mot oss alla och de krafterna är för mörka för att låta sticka upp huvudet. Lidandet och orättvisan är också något universellt, oberoende av om man är jude, muslim, kristen eller ateist.

Att inte glömma handlar om att se förbi yttre attribut och egenskaper, att sluta kategorisera och rangordna människor. Det handlar om att känna igen de livsförlamande krafternas nya former. Arne Anka må verbalurinera på det mesta men han är alltid solidarisk med de som förtrycks, med människan själv. Det här är ett album som inspirerar till att handla i den andan.

Det finns band och artister som gör musik utan att egentligen existera. Utom i animerad form. The Archies och Gorillaz är nog de mest kända av dessa s.k. virtuella band, men det finns många fler. Tack vare den moderna tekniken finns det idag band där medlemmarna enbart kommer samman på internet. Även de banden kallas för virtuella.

Gorillaz / Clint Eastwood

Termen virtuella band har egentligen funnits rätt länge, men blev mer känt först när Gorillaz slog igenom vid millennieskiftet med deras debutsingel Clint Eastwood. Rätt snart kom det förstås fram att Gorillaz ändå var ett förhållandevis reguljärt band med Damon Albarn (från Blur) i spetsen. Men de visade sig aldrig på riktigt, utan endast i form av tecknade figurer.

Visserligen blir ju Gorillaz ett riktigt band när de ger konserter, men då har de ändå alltid de tecknade figurerna med. Man kan naturligtvis argumentera att Gorillaz inte är något riktigt animerat band när de även uppträder live, men då måste vi komma ihåg att det finns flera tidigare virtuella band som blivit så pass populära att man sedan satt ihop en riktig grupp som kunnat ge konserter.

Fräscht, men inget nytt

När Gorillaz kom kändes det som något nytt och fräscht med ett band som främst visade upp sig i animerad form, men själva idén med virtuella band som enbart existerar som tecknade figurer var verkligen inget nytt. Redan år 1959 kom nämligen Alvin and the Chipmunks med en lagom enerverande julsång som dessutom blev en listetta i USA.

Alvin and the Chipmunks / The Chipmunk Song (Christmas Don't Be Late)

Alvin and the Chipmunks skapades i slutet av 1950-talet av den amerikanske musikern, skivproducenten, låtskrivaren och skådespelaren Ross Bagdasarian. Även om han är bättre känd under sitt artistnamn David Seville. Han införskaffade en bandspelare som tillät att man körde bandet i olika hastigheter. Då upptäckte han hur rolig hans röst lät om han litet snabbade upp den. Bagdasarian gav ut ett par testsinglar och efter att de tagits väl emot bestämde han sig för att skapa det första virtuella bandet där han själv stod för alla röster. Och så hade inte bara Alvin and the Chipmunks fötts, utan även en helt ny genre inom musiken.

Även om allt kanske startade som något av ett skämt, så är Alvin and the Chipmunks idag snudd på en institution som med ojämna mellanrum gett ut skivor och sedermera även blivit film och tv-serier. En av de mer udda spin-off-grejerna kom år 1980 då Ross Bagdasarians son gav ut en skiva där Alvin & co på sitt omisskännliga vis tolkar samtida punk- och new wave-låtar. Lyssna på egen risk. Ni har blivit Smurf-varnade.

The Chipmunks / My Sharona

Från början var alla virtuella band och artister förstås tecknade på traditionellt vis, men med tiden har de blivit alltmer datoranimerade (t.ex. Crazy Frog). Men även s.k. stop motion-teknik används emellanåt. För det finns de som anser att dockor och dockteater också borde räknas till kategorin virtuella band och i så fall godkänns t.ex. det Dr. John-inspirerade bandet Dr. Teeth and The Electric Mayhem från Mupparna.

The Muppet Show: Dr Teeth & The Electric Mayhem /Don't Blame The Dynamite

Oftast är de virtuella bandmedlemmarna att likna vid andra fiktiva karaktärer såtillvida att de har såväl namn som en utfunderad personlighet (t.ex. den charmigt galne Animal i Mupparna eller den medelålders satanistbasisten Murdoc Niccalsi Gorillaz).

Sugar, Sugar

Det mest framgångsrika virtuella bandet någonsin är nog The Archies. År 1969 fick de en listetta världen över med Sugar, Sugar. Ursprungligen lär låten ha erbjudits åt The Monkees, men de ville inte ha den. Så då bestämde sig de smått bittra låtskrivarna för att skapa ett låtsasband och på så sätt ge ut singeln.

Här minns dock de inblandade parterna litet olika, så det är möjligt att den låt som The Monkees blev erbjudna de facto hette Sugar Man, men det finns de (bl.a. Peter Tork från The Monkees) som menar att det var just Sugar, Sugar de tackade nej till. Historien blir förstås bättre med Sugar, Sugar.

Men oberoende av story bestämdes det ändå att Sugar, Sugar skulle ges ut av det virtuella bandet The Archies – en grupp som bestod av karaktärer från den tecknade tv-serien och serietidningen Acke.

The Archies / Sugar, Sugar (Original 1969 Music Video)

Vädrade pengar

Framgångarna med The Archies gjorde att ett flertal övriga personer vädrade pengar och mitt i allt kom en drös andra animerade virtuella band som även de gjorde någon form av tuggummipop. Vissa var liksom The Archies baserade på befintliga tecknade karaktärer, medan andra skapades enkom för detta ändamål. Bland dessa virtuella band kan nämnas bl.a. The Groovie Goolies, Butch Cassidy and the Sundance Kids, The Cattanooga Cats och The Chan Clan.

Vissa var även tecknade tv-serier där banden bestod av tonåringar som vid sidan av sitt musicerande även löste brott inspirerade av Scooby Doo. Och naturligtvis fick även Scooby Doo en egen poporkester. Liksom Familjen Flinta (The Bedrock Rockers). Ja, det var många som ville vara med och dela på den virtuella kakan.

Butch Cassidy and the Sundance Kids / Lookin' For Someone

Småningom gick det naturligtvis litet inflation i dessa tecknade musikanter och hela fenomenet började avta. Men helt har de virtuella banden aldrig försvunnit. Tvärtom har de under 2000-talet börjat få ett litet uppsving igen tack vara den moderna tekniken som gör det mycket lättare än tidigare att göra såväl musik som animationer. I praktiken kan man idag göra allt ensam i sitt vardagsrum.

Bland de mest framgångsrika virtuella banden och artisterna från de senaste åren kan nämnas bl.a. franska Bébé Lilly som är en babyflicka som sjunger och dansar (haft flera topp-10-hittar i Frankrike), Dethklok (melodisk dödsmetall från den animerade amerikanska tv-serien Metalocalypse), Detroit Metal City (japansk manga), Dvar (rysk darkwave/lightwave), tyska Gummibär (påminner om Crazy Frog och kanadensiska Hampton the Hampster), Mistula (internationellt uppmärksammat virtuellt band från Filippinerna) och electro-popparna Studio Killers vars verkliga identiteter är okända, men de lär bestå av medlemmar från Danmark, Storbritannien och Finland (Eliza Jäppinen är ansvarig för bandets visuella sida).

Studio Killers / Ode To The Bouncer

Det brittiska indierockbandet One eskimO är här värt att lyftas fram litet speciellt för de befinner sig i en rätt spännande och intressant zon mellan den verkliga världen och den virtuella. För de är samtidigt både ett riktigt levande band som turnerar och ett virtuellt band där medlemmarna har påhittade namn och som existerar på webben. Man kan förstås undra hur det här fungerar i praktiken, men på något vis har One eskimO ändå lyckats med det.

One eskimO / Kandi

Internet-band

En nyare variant av virtuella band som den moderna tekniken gjort möjlig är band som skapar musik enbart online över webben. De behöver alltså inte längre sitta i samma garage eller ens vara på samma ort eller samma land för att kunna göra musik tillsammans.

Den mest uppenbara fördelen med det här systemet är naturligtvis att man på detta vis enkelt kan samarbeta med personer som befinner sig på andra sidan jordklotet utan att man måste lägga ner en massa pengar och tid på att resa till varann. Ungefär som en videokonferens gör det möjligt för oss att ha möten där vi både ser och hör varann utan att sitta i samma rum.

Ett sådant band är amerikanska The ClipBandits där medlemmarna hittade varann på YouTube och där började göra musik tillsammans – utan att veta vad de andra personerna hette på riktigt. The ClipBandits räknas som världens första renodlade internet-band och de har uppmärksammats bl.a. i ABC World News, Good Morning America och Tyra Banks Show.

The ClipBandits / Internet Killed The Video Star

Om banden gör musik tillsammans på en gemensam websida kan de olika musikerna även gå in dit och lägga till en grej (t.ex. en gitarrslinga) när det passar den personen bäst. Tidigare kunde musikerna skicka C-kassetter fram och tillbaka tills man var överens om det hela, men tack vare den virtuella världen har detta blivit mycket enklare och snabbare.

Detta nya virtuella musikskapande har naturligtvis lett till nya juridiska spörsmål gällande upphovsrätter. Det är ju i regel olika lagar som gäller i olika länder. Ofta löses det hela genom ett avtal via t.ex. Creative Commons. Creative Commons är en ideell organisation som bl.a. hjälper till med olika former av licenser för konstnärliga verk (såsom musik). De vill på det sättet göra det enklare för folk att kreera konst tillsammans över nätet. Utan att de olika musikerna eller konstnärerna ens någonsin behöver träffas i verkligheten.

Speciella internet-musiker

I och med virtuellt musikskapande har även diverse yrkeskårer passat på att förnya sig. Det finns med andra ord idag bl.a. sessionsmusiker, musiklärare och musikproducenter som alla utövar sitt yrke och säljer sina tjänster enbart online.

Det har även uppstått diverse specialwebsidor (t.ex. SoundClick) som är gjorda enkom för att musiker skall kunna spara sin musik där, koordinera den och även distribuera musiken via dem om så önskas. Ofta kan användarna även kommentera de andras musik och i vissa fall t.o.m. göra egna tillägg i den.

Ett intressant projekt är Playing for Change. Det är ett amerikanskt multimediaprojekt som via deras websida vill inspirera och föra samman musiker från hela världen. Tanken är att genom musikens enande kraft bringa fred och förståelse oss människor emellan. De har även skapat den icke-kommersiella organisationen Playing For Change Foundation som bygger musikskolor för barn världen över. Så där ser vi hur den virtuella musiken mitt i allt kommit tillbaka till den verkliga världen och cirkeln åter är sluten.

Det internet gjort för musiken är att den fört samman musiker från jordens alla sovrum, vardagsrum och garage och gett dem helt nya möjligheter att samarbeta med personer de inte känner och annars förmodligen aldrig hade träffat. Eller ens hört talas om. Det finns så mycket kreativitet uppe i molnet just nu att det blir mycket intressant att få ta del av vad som kommer att regna ner därifrån de närmaste åren.

Dethklok / Go Forth & Die

Föga förvånande var det igen lyssnarna som drog det längsta strået i Janne Grönroos tävling Ur spåret.

Den här gången var det Anders från Borgå som klarade av veckans fråga på en imponerande 4 poängsnivå. Det här betyder att lyssnarna nu ligger på 78 poäng.

Hur många poäng hade du fixat?

Den här veckan söker vi en världskändis

Fem poäng:
Den här kungligheten flöt igenom sin karriär

Fyra poäng:
Den här motorn påminner om Fredrika

Tre poäng:
Han kommer från stället som Jack Black beställer din favoriträtt ifrån

Två poäng
Han dog dagen efter att ha avslöjat sin största hemlighet

Ett poäng
Han var sångare i Queen






















Rätt svar:
Freddie Mercury

Mathias Nylund utanför en jurta i Mongoliet. Bild: Mathias Nylund

Mathias Nylund är inte den som drar sig för att utforska nya terränger. För många år sedan bestämde han sig för att studera ett år i Kina, men det ena året blev till flera år och studierna ledde till arbete och goda kunskaper i det kinesiska språket. Nu är han gift med Li som kommer från Kina, och tillsammans har de två barn.

Mathias nöjde sig heller inte bara med Kina, han har också bott i Ryssland och Japan.

- Öst har alltid fascinerat mig. Jag har en tanke om att jag kan se Europa sedan när jag blir äldre. Jag har till exempel aldrig varit till Italien, utan sparat det tills jag är gammal och trött, säger Mathias.

Mathias pratar flytande kinesiska, och han påstår att språket inte är speciellt svårt att lära sig. Det gäller bara att ha tungan rätt i mun när det kommer till uttalet, eftersom ett ord kan ha många olika betydelser. Han pratar också en del japanska, men det går inte riktigt lika lätt.

- Japanskan är svår att både skriva och tala. Gällande grammatiken är det som om finskan och tyskan skulle gifta sig och få barn, säger han.

Som om inte japanska och kinesiska skulle vara nog, så pratar han också en del ryska. Det har han lärt sig av ett ryskt ishockeylag som han bodde ihop med under ett år.

En lång tågresa

Mathias kallar en av sina resor ”Från Bennäs till Beijing”, och det är precis så den går. Resenärerna stiger på i Bennäs, åker till Moskva (via Helsingfors) för att sedan åka vidare till Sibirien. Den klassiska rutten för de som reser längs transsibiriska järnvägen går mellan Moskva och Vladivostok, men Mathias har valt en annorlunda rutt, nämligen den transmongoliska rutten. Det innebär att man efter Sibirien istället åker söderut till Mongoliet, och sedan vidare till Peking.

Ett tåg på transsibiriska järnvägen. Bild: (c) Hungchungchih | Dreamstime.com

- Det är fascinerande att man kan åka tåg hela vägen. Någon sade en gång att flyg är en glorifierad version av teleportering, men med flyg får du inte känslan av var du rör dig. Med tåg ser du hur naturen skiftar och hur samhällena och länderna åker förbi.

Många ser antagligen på en resa längs transmongoliska järnvägen som ett stort och kanske också lite farligt äventyr, men Mathias tycker det är ett mycket lugnt och fridfullt sätt att resa.

- Ifall du vet att du ska vara sju dagar på ett tåg kan du koppla av på ett helt annat sätt. Det finns inget internet, man umgås och man har tid att läsa och sova.

Röda torget i Moskva. Röda torget Bild: (c) Hungchungchih | Dreamstime.com

Reser man på egen hand kan det förstås vara svårt med språket i Ryssland, Mongoliet och Kina. Då gäller det att inte glömma ordboken. En annan grej som är bra att inte glömma är tidtabellen (många tåg åker inte ens enligt den, så lämna aldrig järnvägsstationen ifall du är osäker på när tåget ska åka iväg) och diverse mediciner. I gränstrakten mellan Mongoliet och Kina blir det en lång paus, eftersom länderna har olika spårvidd på tågrälsen. Det betyder att resenärerna måste vänta i flera timmar under tiden tågets underrede byts ut.

- Då är toaletterna stängda, och det är inte så kul ifall du har lite problem med magen. Under den förra resan fick jag gräla ganska ordentligt med personalen på tåget för att de skulle öppna toaletterna. Till nästa resa planerar jag att ta med en portabel toalett, som jag sedan kan slänga bort i Kina, säger Mathias.

Att bo i nomadläger i Mongoliet

En sak som Mathias aldrig kommer att glömma är att övernatta i en jurta i Mongoliet.

- Jag är inte en sådan som bryr mig om naturupplevelser, men det var alldeles fantastiskt att vara på grässtäppen. Det kändes som om man befann sig i musikalen Sound of music. Det var höga berg runt omkring och slätter och kullar.

Mathias jurta på den mongoliska stäppen. En jurta i Mongoliet. Bild: Mathias Nylund

Mathias bodde i ett enkelt tält som han värmde upp med kamin. Nomadernas boskap gick och betade utanför, så en skock med jakar, kor eller hästar kunde gå förbi när som helst. Mathias åkte också med på en ridtur.

- Det var väldigt speciellt. När vi red upp för en kulle kunde vi se tiotals kilometer åt alla håll. Det är väldigt rent och vyerna är fantastiska. Det här är något jag verkligen längtar att få uppleva igen, säger han.

Det läger som Mathias bodde i var ett läger ämnat för turister, men de hälsade också på en nomadfamilj.

- Där fick vi smaka på mat, som inte var allt för god … De använder verkligen allt från djuren eftersom det inte riktigt går att odla något på stäppen.

En snabb urbanisering på gång

Mathias uppskattar att ungefär 20 procent av Mongoliets befolkning fortfarande bor i tält, men det sker en ganska snabb urbanisering, och själv är han glad att han hunnit uppleva det gamla levnadssättet.

- Om ett tiotal år tror jag de flesta flyttat in till staden. Vissa blir också tvångsförflyttade om man till exempel hittat olja någonstans. Då sjasar man bort alla och köper upp mark och ger dem istället en lägenhet i Ulan Bator.

Att man flyttar in till staden måste ändå inte betyda att man överger sitt tält.

- Jag har sett bilder på våningshusens gårdar, där nomaderna ändå slår upp sina tält. De är inte vana med att leva i staden, så trots att de har en lägenhet så använder de den inte, säger Mathias.

I Gobiöknen är kamel ett fint färdmedel. En kamel i Gobiöknen. Bild: Mathias Nylund

En av de mest fascinerande sakerna med Mongoliet är levnadssättet, som knappt förändrats under många år. Visst kan tälten nu för tiden vara utrustade med generator, solpaneler och tv-antenn, men i övrigt ser de likadana ut som för tusentals år sedan.

- Storstaden Ulan Bator är en relativt modern stad. Det är en klyscha att tala om kontrasternas land, men det är tusentals års skillnad i levnadssätt mellan folk och folk i Mongoliet.

Andra höjdpunkter under resan längs transmongoliska järnvägen är Bajkalsjön, där resenärerna får åka ut på vattnet med små fartyg.

- Naturupplevelserna känns äkta, för naturen inte tillrättalagd och turistig, som andra saker kan vara, säger Mathias.

Bajkalsjön är en av höjdpunkterna. Grönt tåg vid Bajkalsjön. Bild: (c) Hungchungchih | Dreamstime.com

En inblick i det kinesiska lantbruket

Lantbruksresor låter som ett rätt otippat koncept, men Mathias har bestämt sig för att också satsa på sådana.

- Jag tycker det är roligt när folk som är inne i en viss bransch kan resa så att de dels får turistdelen med alla sevärdheter, och dels också får se sådant de själva kanske inte skulle ha möjlighet att se.

En promenad längs den kinesiska muren tackar inte många nej till. Kinesiska muren Bild: (c) Hungchungchih | Dreamstime.com

Under resorna åker Mathias och hans grupp ut till boskapsgårdar och produktionsanläggningar.

- I Pekings centrum där vi brukar bo är allt gjort av glas och stål, men åker vi några timmar utanför så förflyttas vi några decennier tillbaka. Kina är inte bara glas och stål, för genast du åker lite utanför städerna så är det ett helt annat samhälle.

Mathias är ingen jordbruksexpert, men kan ändå urskilja en del skillnader mellan det finska och det kinesiska jordbruket.

- Ifall det är industriellt är det mycket storskaligt. Ifall det är i mindre skala är det väldigt manuellt. Man ser oxar och handverktyg, och det har väl att göra med hur moderniserat det är. Här hos oss är arbetskraften dyr, medan det är mycket billigare i Kina, så därför kan fler personer jobba på ungefär lika stor plätt.

Snart gör Alina Devecerski comeback på Svenska Talande Klubben i Åbo. En del har hänt sedan den svettiga kvällen i september år 2012 då hon spelade på Korjaamo i Helsingfors.

Supernova träffade en lite krasslig Alina i Stockholm inför Svenska Talande Klubben på Klubi i Åbo.

- Jag är dålig i halsen just nu, men jag lovar att jag är i toppform på fredag, säger Alina som aldrig har varit för sjuk för ett uppträdande.

- Adrenalinkicken jag får av publiken gör att jag knappast skulle känna av ifall jag bröt benet på scenen. Det bli som ett vakuum. Sedan går man till hotellrummet och kraschar ihop.

Tidigare tyckte jag inte om att spela på oklubbiga ställen. Men det har jag vuxit ur.

Alina har själv lite finländskt påbrå i och med sin finska mormor.

- Det finns en släng av den finländska sisun i mig. Det är en hel del jävlar anamma.

Det finns en hel del jävlar anamma i hennes scennärvaro också.
Blir människor någonsin rädda för dig?

- Det tror jag inte. Jag signalerar nog inte att jag är farlig. Däremot tror jag att jag peppar människor.

Alina Devecerski Bild: Yle/Petter Sandelin

Kärringen mot strömmen

Efter succén med debutalbumet tänkte Alina om inför följande platta.

- Eftersom jag fick så bra kritik och skivan fick så stor hype kände jag att jag inte ville försöka göra om samma sak igen. Jag brukar inte lyssna på vad andra tycker att jag ska göra. Om jag själv är nöjd med en låt finns det säkert någon annan som tycker att det är fett, menar Alina.

- Det låter kanske lite ego, men jag kan inte göra musik utgående från andra. Det måste komma från mig själv.

Alina har också blivit mera bekväm med att spela på vilken scen som helst.

- Tidigare tyckte jag inte om att spela på oklubbiga ställen. Men det har jag vuxit ur. Nu känns det som en rolig utmaning att spela för en crowd som inte nödvändigtvis lyssnar på min typ av musik.

Det finns många starka kvinnliga artister i Sverige just nu. Det tycker Alina att är viktigt.

Helhetsintrycket kommer att vara kraftfullt, röjigt och känslosamt.

- Det är inte alls länge sedan det inte alls var så här bra ställt. Jag tror att starka kvinnor i branschen genererar ännu flera duktiga kvinnliga artister. Vi inspireras av varandra och det finns en god sammanhållning i branschen just nu.

Hennes egna största förebild i musiken är Aaliyah, och speciellt det hon producerade tillsammans med Timbaland.

Vad kan vi vänta oss av din spelning i Åbo på fredagen?

- Det kommer bli blandat material från båda mina skivor. Det blir en mera dynamisk spelning än senast på STK. Helhetsintrycket kommer att vara kraftfullt, röjigt och känslosamt.

En UMK-artist per dag, det är vårt mål. Idag presenterar vi dig Eeverest, Finlands senaste nykomling på EDM-scenen. Bandet tävlar i årets UMK – Tävlingen för ny musik med låten Love it all away.

Eeverest är ett EDM-band på tre medlemmar, grundat ifjol i Tammerfors och Vasa. Det är 16-åriga Ida Yli-Mäenpää som står för sång, Niko Mansikka-Aho för dj:andet och keyboard och sist men inte minst Marcus Tikkanen för keyboard och gitarr. Deras bidrag till årets UMK-tävling är låten Love it all away. Bandet säger att de siktar på en internationell karriär och på att bli större än Mount Everest.

Kolla in musikvideon för deras UMK-låt här:

UMK15 // EEVEREST: “Love It All Away”

-

Spela upp klipp på Arenan: UMK15 // EEVEREST: “Love It All Away”

Läs vad Marcus Tikkanen svarade på vårt frågeformulär

Vad är er grej när ni uppträder live?

Att vara energiska, positiva och finnas till i stunden.

Vilket är ert bästa eurovisionsminne?

Då Loreen vann i 2012.

Vad har ni för äss i ärmen, som inte de andra har?

Det kan vi inte avslöja, annars är det ju inte längre ett äss i ärmen!

Du kan följa med Eeverest på Twitter @eeverestband. Kom också ihåg att använda #UMK15.

Första semifinalen sänds på lördag 7.2 klockan 21 på TV 2.

Idén att ordna en musikfestival i nordliga Tromsö mitt i vintern har visat sig vara lika galen som genial. I snart 30 år har de kritiska rösterna blivit färre och lovorden desto flera.

Tromsö i januari Tromsö city Bild: Yle/Bertil Blom

Den arktiska Nordlysfestivalen lyckas också i år dra fulla hus, trots - eller kanske till och med tack vare - vintermörkret och de isande fjällvindarna. Nordlys betyder norrsken och tidpunkten är också vald för att fira att solljuset har återvänt till de nordliga breddgraderna. Dagen är inte många timmar lång, men hoppet har tänts om ett slut på det mörka.

Øyvind Bakkeby Moe är ny festivalchef i år och han hade två målsättningar.
- Den klassiska musiken har alltid varit Nordlysfestivalens kärna men vi ville bredda den till att omfatta också annan musik. Och så har vi koncentrerat alla konserter till Tromsö centrum. Det för publiken och musikerna närmare varandra och det är enkelt att ta sig från en konsert till en annan.

Lisa Simone, Sibelius och Bolsjojoperan

Halvdan Sivertsen och Jörn Hoel hör till de folkkära norska artister som besöker Nordlys och bland de internationella stjärnorna fanns Lisa Simone som med sitt storband blev så förtjust i Tromsö att hon bestämde sig för att ge ut en liveskiva av konserten.

Jean Sibelius är ett stor namn också här i Norge och i tisdags stod han i fokus med två konserter. Den norska violinisten Atle Sponberg gav en inspirerande och skojig konsert tillsammans med Musikkonservatoriets kammarorkester och samma kväll spelade finländaren Jussi Makkonen Sibelius' musik arrangerad för cello. Makkonen är ute på världsturné med Sibelius i bagaget. Båda konserterna lockade massor med folk.

Sibelius är ett stort namn också i Tromsö Sibelius som omslagspojke Bild: Yle/Bertil Blom

- Det finns nåt i Sibelius musik som appellerar till oss norrmän, säger tromsöbon Kjetil, som jag träffar i vimlet utanför domkyrkan efter Makkonens konsert. Sibelius känns så äkta och så nära. Hans musik berör en.

Både nordisk förankring och internationella namn på Nordlysfestivalen

Hemligheten bakom Nordlysfestivalens framgångar är dels förankringen i det lokala, det norska och det nordiska. Här finns en stolthet och en känsla av gemenskap. Folk går man ur huse då det ordnas konserter. Det andra är satsningen på stora internationella namn. I år är det operasolisterna från Bolsjojteatern i Moskva som tillsammans med Nordnorska symfoniorkestern ger Mozarts opera Figaros bröllop. De två föreställningarna den 30 januari och den 1 februari är sedan länge utsålda.

Jussi Makkonen i Tromsö domkyrka Jussi Makkonen i Tromsö domkyrka Bild: Yle/Bertil Blom

Tidigare har Marinskijoperan från St.Petersburg varit här, nu Bolsjoj. Hur är det möjligt? Som så ofta handlar det om personliga kontakter och om den enkla sanningen att få folk, också internationella toppartister, att trivas och känna sig som hemma. Här råder en otvungen stämning som under Nordlysfestivalens snart 30-åriga historia har hunnit spridas världen över.

Solljuset återvände till Tromsö för en vecka sedan. Själv återvänder jag gärna.

Dansdax grundades år 1977 och upplevde många framgångsrika år, i en mängd olika konstellationer. Nu "återuppstår" bandet och en fyra låtars EP är så gott som klar att lansera.

Dansdax sista spelning med ursprungliga sångaren Johan Kärkinen gjordes år 2006. Det var 40-årsjubileet för orkesterförmedlingen Artisto. På den konserten såddes fröet till dagens Dansdax, berättar Mikael Österberg:

- Yngve Lithén var försenad till konserten och jag hoppade jag in på bas under soundcheck. Några månader senare ringde Max Åkersten och frågade "ska vi starta ett band tillsammans?

Omslaget till Dansdax EP "Jag tänder ett ljus"

- Nu då vi började planera den här skivan kom tanken tillbaka att kanske namnet Online inte visar vad vi gör, utan Dansdax gör det bättre, säger Mikael.

Sagt och gjort. I och med nya skivan tar man med gamla bandmedlemmars välsignelse i bruk namnet Dansdax. Premiärspelning för det "nya" bandet blir det i Nykarleby den 18 april. Medlemmarna är nu Per-Anders Lindell, Yngve Lithén, Gerhard Loo och Mikael Österberg.

Namnet förpliktar

Gösta Hjerpe var med och grundade Dansdax. Han är glad över att bandet lever vidare och att "arvet förvaltas".

- Det är nästan lika spännande som då vi grundade bandet år 1977. Nya skivan låter väldigt proffsig, säger Hjerpe, som deltog i bandets presskonferens.

En nyhet i och med "nygamla" Dansdax är att bandet kommer att ta hjälp av sequencers för att komplettera en del låtar på konserterna. Det är så att säga "tidens melodi" och de flesta band tar numera hjälp av datorer på konserterna.

- Hittills har jag varit av den åsikten att det absolut ska vara live, men man får väl ge sig för att det ska låta bra, säger Yngve Lithén. Det är ändå fråga om ett komplement, inget som ska ersätta livekänslan.

I och med att man fyller ut leden med modern teknik kan man samtidigt ta ett steg tillbaka till det "Thorleifs"-sound som bandet hade på 90-talet. Då hade man två saxofonister på scen, nu sköter sequencern blåset parallellt med Yngve, som också spelar dragspel.

Även om bandet nu har nya låter på gång finns det givetvis ett antal gamla favoriter som hör till på en Dansdaxspelning. "Gråt inga tårar" och "Leende guldbruna ögon" är två covers, men det finns också egenproducerade örhängen.

- Max Åkersten och Greger Lindell skrev tillsammans "Världens kvinns", en riktig hyllning till kvinnan. Den kommer troligen alltid att hänga med säger Mikael.

Se också: webbplatsen för Online Band (som alltså snart byter namn till Dansdax)

Flera österbottniska talanger visar upp sig i tv i vinter. Minst sex av deltagarna i The Voice of Finland bor eller har rötterna i Jakobstads-Karlebyregionen.

Jennie Storbacka är Essebo som numera bor i Helsingfors. Maria Höglund kommer från Jakobstad och bor i Kyrkslätt. Matti Aspvik bor i Jakobstad.

Jennie Storbacka Jennie Storbacka Bild: Henkka Niemistö

Sarah Tiainen Sarah Tiainen Bild: Ville Kavilo

- Det finns så mycket begåvning i Österbotten, men att vi är så här många nu är bara en slump, säger Jennie Storbacka.

Hon har flera gånger tidigare fått frågan om hon är intresserad, men har alltid tackat nej.

- Jag tyckte inte det var för mig. Men nu tänkte jag att det kanske är dags.

Storbacka har jobbat med teater och musikaler i 10 år, i vår gör hon Seili på finska stadsteatern i Åbo. Hon hoppas att the Voice kan öppna nya dörrar för henne.

Psykologiskt spel

Inspelningarna för the Voice beskriver hon som hektiska. Långa dagar och en massa människor. Folk som sitter i något hörn och sjunger, skriker och skrattar.

- Jag har erfarenhet av att stå på scen, men blev nervös. Jag sjöng sist och satt och väntade hela dagen.

Storbacka säger att det nästan var ett psykologiskt spel. Deltagarna hinner gå igenom allt i huvudet så många gånger.

- De första tio sekunderna på scenen var lite "huh, vart kom jag". Men sen tänkte jag att äh, nu kör vi. Jag känner bandet från förr och tänkte att nu gör vi det tillsammans.

Voice helt annat än Idol

Många av de österbottniska deltagarna verkar vara goda bekanta från tidigare.

- Ja, jag känner dem alla. Det finns en massa talang i Österbotten, och jag är överraskad över att fler inte har sökt tidigare, säger Sarah Tiainen från Karleby.

Tiainen och Storbacka mejlade varandra innan de gick med på delta.

- Först var jag fundersam, men det känns bra nu. Jag har länge tänkt att jag vill göra musik på heltid eller i alla fall mer aktivt än jag gör nu, säger Tiainen.

Hon var också med i finska Idol för 10 år sedan. Enligt henne har Idol och the Voice ganska lite gemensamt.

- I Idol är det inte bara rösten som avgör. Det här är något helt annat. Klart det är show, men de är inte ute efter att göra skandal på vår bekostnad.

Coacher ger råd

Daniel S Diago har också erfarenhet av Idol. Han deltog 2008 då han ännu var tonåring. Han håller med om att the Voice är ett helt annat koncept.

- Det är en härlig produktion, härliga människor. Nu är det inte bara domare, utan fyra "coacher" som ger råd och hjälper dig att bli bättre.

Diago hoppas the Voice kan hjälpa honom bygga en solokarriär.

- Jag har börjat göra egen musik, och kanske det här blir en kickstart. Min fru tvingade, eller uppmuntrade, mig att skicka in en video.

Diago och Tiainen sjunger redan nu tillsammans i gruppen Mrs Bighill Singers.

Två redan vidare

Så gott som alla de österbottniska deltagarna har en bakgrund i att uppträda och sjunga i lutherska kyrkan eller olika frikyrkor.

- Församlingarna här har ett otroligt rikt musikliv. Man får sin grundskolning i musik och uppträdande i församlingarna, säger Tiainen som dessutom är metodistpastor.

Hon nämner till exempel Birthe Wingren, Sören Lillkung och tidigare Voice-deltagaren, skivaktuella Thomas Höglund. De har också vuxit upp inom församlingarnas musikliv.

Ungefär 100 personer har fått uppträda inför de fyra lagledarna i the Voice. Inspelningarna gjordes i oktober. Kring 50 väljs ut till de olika lagen i avsnitten i januari och början av februari på Nelonen.

Maria Höglund och Riina Ammesmäki har redan gått vidare i tävlingen. Höglund sjöng Elvislåten Always On My Mind och fick två av lagledarna att snurra på sina stolar. Ammesmäki framförde David Guettas Titanium och fick också napp av två lagledare.

Årets lagledare är Michael Monroe, Tarja Turunen, Redrama, Olli Lindholm.

Här är österbottningarna som är med fjärde upplagan av The Voice of Finland:

Maria Höglund, 35.
Riina Ammesmäki, 37.
Sarah Tiainen, 33. Uppträder to 29.1
Jennie Storbacka, 30. Uppträder fr 30.1
Mats "Matti" Aspvik. Uppträder to 5.1
Daniel S Diago, 25. Uppträder fr 6.1.

Gunilla Hemmings nya radiopjäs Om ett försvinnande tar i Ulrika Bengts regi upp problemet med ensamma åldringar som i sin utsatthet lätt blir offer för olika former av utnyttjade. Den här svåråtkomliga formen av, oftast ekonomiskt, utnyttjande kan ske både i ett slags gråzon där det till det yttre handlar om hjälp och vård, men i andra fall kan det också vara frågan om ren och skär brottslighet.

Googlar man ”ekonomiskt utnyttjande av äldre” kan man läsa oräkneliga tidningsnotiser, artiklar och undersökningar som alla talar samma språk. Den som är gammal lever farligt.

Man kan läsa om hänsynslösa ”försäljare” som har lurat åldringar att underteckna köpeavtal gällande allt från bostäder till flera tusen euros dammsugare, eller om hantverkare som utnyttjat äldre genom att debitera dubbelt för utförda reparationer. Man kan läsa om falska utmätningsmän som under många års tid lyckats komma åt en gammal människas hela förmögenhet, eller om vårdare som systematiskt har försnillat pengar av sina klienter.

Det finns också undersökningar om hela den gråzon av ekonomiska brott som åldringar utsätts för av sina närstående: sina barn, eller andra nära släktingar – brott som kanske aldrig anmäls eller hamnar i tidningsspalterna.

Allt tyder också på att de ekonomiska brotten mot äldre hela tiden ökar.

Det är sådana undangömda tragedier som har inspirerat Gunilla Hemming till Om ett försvinnande. I Ulrika Bengts regi nystas historien om Elsi, 88 år, steg för steg upp. Vi får följa med hur hennes gamla vänner plötsligt inte längre får tillträde till hennes hem där de nya duktiga grannarna har tagit över. Hur Elsi inte längre behöver vännernas hjälp, och snart inte heller deras vänskap.

Gunilla Hemming bygger upp sin pjäs lite som en thriller där vi får följa vännernas kamp för Elsi. Samhällets instanser kopplas in på fallet, men överallt kammar man noll. Juridiskt sett har inget fel begåtts. Men för alla dem som tidigare stått henne närmast är Elsi onåbar.

För Ulrika Bengts har Om ett försvinnande inneburit en kär återkomst till Radioteatern.
– Det är tio år sedan senast och det var väldigt roligt för mig att göra hörspel igen. Inte bara det att man håller sig torr om fötterna och huvudet, vilket inte alltid är fallet när man gör film. Men också för att radion ger en möjlighet att testa nya och annorlunda saker. Och för att det var ett så fint samarbete med skådespelarna och hela gänget bakom produktionen.

För Ulrika Bengts handlade pjäsen i främsta hand om åldrandets problematik, och först i andra hand om frågan om ekonomiskt utnyttjande. Hela tanken på vad det är som sker när man åldras, hur både man själv och omvärlden förändras.

–En annan intressant aspekt var huvudpersonen Åsas upplevelse, när hon försöker reda ut vad som har hänt. I början av pjäsen utgår hon ifrån att alla människor är lika hyggliga som hon själv. Men efter den resa hon gör genom samhällets maktapparat slutar hon som en betydligt mer desillusionerad person. Rättvisan är kanske objektiv. Men det hjälper inte när hjälp skulle behövas.

Radio Vega onsdag 28.1 kl. 21.05

Filmen Turist blev en prismagnet på årets upplaga av Guldbaggegalan. Men den stora vinnaren var pristagaren för bästa kvinnliga huvudroll, Saga Becker, som gick till historien som den första transpersonen att tilldelas en guldbagge.

- Det vi har åstadkommit med den här filmen det här året, är så jävla stort. Det har påverkat så jävla många människor och vi har förändrat människors liv.

Med de orden tog Saga emot priset för sin roll som Sebastian i filmen Nånting måste gå sönder och nu ryktas det att hon även fått filmerbjudanden från Hollywood.

Det råder inte direkt någon inflation av transpersoner på filmduken på andra sidan Atlanten heller, men här kommer en kort lista på några som lyckats ta sig fram där.

Alexis Arquette

Alexis Arquette

Alexis Arquette kommer från en riktig skådespelarfamilj och hennes syskon Rosanna, Patricia, Richmond och David har alla gjort egna filmkarriärer. Hon slog igenom som nittonåring i filmen Last Exit to Brooklyn där hon spelade en den unga transvestiten Georgette.

Alexis har gjort roller som både man och kvinna och den största filmen hon medverkat i är Quentin Tarantinos Pulp Fiction.

Candis Cayne

Candis Cayne

Candis Cayne har en bakgrund som drag-artist och fick sitt stora internationella genombrott i rollen som Carmelita Rainer, den transsexuella äslkarinnan till domaren Patrick Darling i serien Dirty Sexy Money.

Laverne Cox

Laverne Cox Bild: Paul Schiraldi Photography

Laverne Cox är främst känd för att sedan 2013 spela rollen som Sophia Burset i TV-serien Orange Is the New Black. 2014 blev hon den första transpersonen att nomineras till en Emmy Award.

Har du ännu inte bekantat dig med filmen Nånting måste gå sönder, och Saga Beckers fantastiska rollprestation kan du göra det genom att titta på filmens trailer här. Vem vet, kanske Saga också blir den första transpersonen att ta hem en Oscar så småningom.

Det är lätt att trycka ihop två munnar mot varandra, men att få det till en perfekt kyss är en helt annan sak.

I Sex & Sånt den här veckan funderar vi på hur man ska göra för att bli en bättre kyssare. Kan man ens göra något på egen hand för att bli mer träffsäker med tungan och läpparna?

På Venlagalan frågar Dan olika kändisar hurdana kyssar de föredrar. Det visar sig, föga överraskande, att den perfekta kyssen ser helt olika ut beroende på om det är Duudsons eller Paula Koivuniemi man frågar.

Hurdan tycker du att den perfekta kyssen är?

Se hela avsnittet, där vår panel berättar om sina första kyssar, på Yle Fem på onsdag kl 20.30, och efter det på arenan.yle.fi

År 1922anslöt sig Sibelius till en nyss grundad frimurarloge och då kom han i kontakt med musik som hade med ceremonier att göra.

Han ombads till och med att bli logens organist men på grund av tidsbrist ville han inte ta emot uppdraget. Däremot kunde han ibland hoppa in som, såsom till exempel 17.1.1923 då Eliel Saarinen mottog ordinationer. Det har berättats att han under ceremonierna ibland kunde han improvisera på orgeln eller harmoniet så länge och entusiastiskt att man diskret måste be honom avbryta spelet så att ceremonin kunde fortsätta.

Kunglig musik

Intrada för orgel op. 111a uruppfördes den 22.8.1925 av John Sundberg i Helsingfors. Det här är Sibelius’ första egentliga orgelverk och det komponerades med anledning av det svenska kungaparets besök samma år. Till en början var det tänkt som den fjärde satsen i en femsatsig orgelsvit, men det verket blev aldrig färdigt. Sibelius gav satserna följande arbetsnamn: Preludium, Interludium, Foos (Phos) Hilaron Arioso, Intrada och Postludium.
Intrada (Largamente molto [poco adagio]) är ett av de mest praktfulla och majestätiska finländska orgelverken. Dess grepp är monumentalt och orkestralt, det är något av ett klangligt och harmoniskt systerverk till den sjunde symfonin. Verket är i sin harmonisering med olika förhållningar och förhållningskedjor samtidigt både dissonant och djärvt. Verket är ett bra exempel på hur man i början av seklet såg på orgeln som instrument och på vilket sätt man nyttjade dess resurser.

Musik för en vän

Det andra stora orgelverket som Sibelius skrev är musik skriven för en vän. Hans Sorgmusik (Surusoitto) för orgel op. 111b är komponerat år 1931. Det här är det sista instrumentalverket han skrev och han skrev det med anledning av en av hans goda vänners bortgång. Sorgmarschen framfördes på Akseli Gallén-Kallelas begravning. Verket måste självfallet komponeras på en väldigt kort tid och Sibelius ville i sista minuten ge återbud men han gick sedan med på att uppfylla sitt löfte då inbjudningskorten och programmet redan hade blivit tryckta. Lyckligtvis, för här finns kanske det enda stycket som kan ge en fingervisning om hurudant den VIII symfonins tonspråk eventuellt skulle ha varit.

Sorgmusiken är ett fängslande och spännande verk, som saknar motstycke i Sibelius’ övriga produktion. Massor med ofullbordade ackordsekvenser och dissonanser som gör verket asketiskt och ibland till och med anspråkslöst. Kanske den åttonde symfonin faktiskt kunde ha varit något i stil med det här. Tonspråket är här mer modernt än någonsin och ger vid handen att Sibelius minsann hade förmågan att förnya sig. Han valde ändå att tystna.

De dryga sextio minuterna, pinande och spända, kändes som en evighet i morse – kaos tog över världen och Twitter höll på att explodera.

Du kunde inte se din kompis kitesurfa i solnedgången på Bali. Paniken sköljde över dig då du inte kunde visa omvärlden hur perfekt din omelett blev i morse.

Jo, du gissade rätt, vi talar om dagen då Facebook och Instagram stod still.

Då livlinan brast

Hur klarade sig Janne och Ted från Succémorgon då deras livlina brast och tog dem tillbaka till stenåldern, eller krigstiden som Ted föredrar kalla det?

- Främsta skillnaden var att Fredrika talade med oss. Plötsligt satt hon ner sin telefon och skrek att internet har kraschat, för att hon går på bara två sajter, säger Janne.

Ett klassiskt case av posttraumatiskt stressyndrom

Det är tydligt att Janne har byggt upp en fasad medan han projicerar sin ångest på Fredrika.

- Hon tänkte ju gå hem ännu tidigare då hon inte hade någonting att göra då både Facebook och Instagram var nere, tillägger Janne.

Ted låter känslorna välla fram

- Först kände jag mig ledsen, upprörd, arg och besviken, och sen var det bara tomt. Jag skulle kanske ha kunnat beskriva det med någon sorts uppdatering, men… det gick inte, säger Ted och fortsätter:

- Mina fingrar klickade bara, men det hände ingenting. Det bara laddade. Det var då som jag insåg att något verkligen hemskt hade hänt.

Men hur var det förut?

- Det var bark i brödet och krig. Så var det ju då förr. Men sen kom Facebook och plötsligt så kunde man fota blommor och fredagsmys. Det känns som att jag har haft det för bra för att säga något om det. Men alltså det finns ju folk som inte har haft Facebook, säger Ted.

Ung under den ociviliserade tidsåldern (90-talet)

Vi kontaktade Johan, musikchefen på X3M och Vega för en kommentar.

- Runt 1990 hade vi ingen internet hemma, då fanns det BBS:ar, alltså boxar via vilka man med sitt modem kunde ringa till en annan dator. Om någon hade en så pass hardcore box att den hade flera telefonlinjer kunde flera människor vara inne samtidigt och kommunicera och dela filer. Det var sjukt spännande, säger Johan och fortsätter:

- Man ringde upp och sen väntade man en timme. Man kunde gå i bastun och äta en smörgås och sen hade det kanske ladda färdigt.

Vi kunde inte nå Fredrika för en kommentar eftersom hon var tvungen att lämna jobbet på grund av personliga skäl.