Ellen Thesleff (1869 - 1954) är en av våra stora konstnärer. Hennes alster finns nu utställda i Åbo konstmuseum i en stor utställning med över hundra verk.

Ellen Thesleff var en mycket självsäker konstnär, vilket bland annat syns i att hon vågade byta stil så ofta hon ville. Hennes karriär sträckte sig över 60 år och hon blev en erkänd konstnär redan under sn livstid. I utställningen finns allt från genombrottsverket Eko, som representerar hennes realistiska period till de modernistiska målningarna som hon skapade under sin ålderdom.

Ellen Thesleff var en mycket berest person och många av hennes motiv kommer från Italien. I hennes naturbilder återkommer ofta också Murole i Ruovesi, där familjen hade villan Casa Bianka, som Ellen Thesleff själv hade planerat. I de många personporträtten ser man hur viktig den egna familjen var för henne. I konstmuseet kan man bland annat nu se porträtt på hennes mor och på hennes otroligt vackra syster Tyra Elisabeth.Ellen Thesleff var också en skicklig konstgrafiker och hon förnyade träsnittet.

Ellen Thesleff deltog under sin livstid i ett trettiotal årsutställningar i Åbo men det här är första gången museet har en så här omfattande utställning med hennes verk. Utställningen i Åbo pågår till och med 17 maj.

Ellen Thesleff på Åbo konstmuseum

En diva, en busunge, en komedienne… Jeminan monta elämää på Helsinki Dance Company är allt och mycket mer därtill. Jyrki Karttunen gör helt enkelt en fantastisk gestaltning av denna sargade varelse som förmodligen har något av oss alla i sig. På publikens begäran kan hon nu upplevas på HDC ännu några extra gånger.

När Jeminan monta elämää vann pris som årets teaterbragd 2012 motiverades det bland annat med att hon uppdaterar allt det bästa av dansens, teaterns, stand up - komikens och performance - konstens traditioner. Hon sades teckna en intelligent bild av kvinnan som samtidigt är galen och köttslig. Föreställningens berättelser är precis så absurda som livet självt och att de just därför reser sig till någonting som kan delas av alla kön.

Älskvärd flygvärdinna tar emot

Själv missade jag Jeminan när hon hade sin urpremiär på Zodiak – danscentret för ny dans, 2012. Jyrki Karttunen var då ännu konstnärlig ledare för Karttunen Kollektiv, som hade skapats 2008. Från 2013 är han konstnärlig ledare för Helsinki Dance Company. Det är nu på publikens begäran som produktionen framförs ytterligare fyra gånger i HDC:s Studio Elsa på Helsingfors Stadsteater.

Jyrki Karttunen som Jemina affisch för Jeminan monta elämää Bild: Karttunen Kollektiv

Jemina är redan på scen när publiken strömmar in. Med elegant höftförning och utsträckta händer tar hon emot sin publik utstyrd till flygvärdinna. Älskvärt leende lotsar hon oss till våra platser, specialvalda stolar var och en med individuell look. Det är där hennes flirt med oss i publiken börjar, högt ovan molnen.

Jyrki Karttunen som Jemina Jyrki Karttunen som Jemina Bild: Marko Mäkinen

Och vilken flygfärd det blir!

Jemina tar oss med på en färd från det ena jaget till det andra. Än är hon den lilla flickan, som ser sin lärare, sliten och trött uppmana barnen att gå hem och ladda batterierna, en scen vi väl lite till var mans har sett? Än är hon en glamorös, halsbandssnurrande filmstjärna. Från en Karlsson på taket – parodi tar hon oss in i en simhall, där hon klädd i lockande rosa ”flyr” upp i hopptornet, undan en man, som hon längtar efter att ska komma och ta med henne in i ett underbart liv. Från den plågsamt smärtsamma gestaltningen av hur hennes sexarbetande mor överger henne reser vi vidare till den helt paroxysmframkallande parodin på dansläraren, som med ett raspande head set på huvudet bjuder med oss i sin jazzdansdiscoartade koreografi full av könsanspelningar.

Glida fram på silverbeklädd cat walk

Leken med könsstereotypier är superb. Här gestaltas kvinnan och den transsexuella människan i en hel mängd olika roller. Också mannen får sin släng av sleven, bland annat som en resultatlöst kärlekstiggande och slutligen bara rakt på sak kåtvrålande varelse. Jyrki Karttunen är konstnärligt mångbegåvad. Han sjunger, han dansar, han agerar modell längs med cat walken, han spexar och allt just med den rätta svärtan. Detta är cross over – scenkonst när den är som bäst. Den är både berörande grotesk och manipulerande extatisk.

Själva konceptet till Jemina med koreografin och framförandet är Jyrki Karttunens egen. Texten har han arbetat fram tillsammans med regissören och manusförfattaren Heidi Räsänen. Dräktvariationen som Karoliina Koiso-Kanttila har skapat fram är på kornet. Jeminas klädbyten sker längre bak på scenen ytterst smidigt tillsammans med oss i publiken. Musikern, gitarristen Tuomas Fränti medverkar som en finkänslig kontaktyta för Jemina. När han i slutet överraskande bildar en sorts Dansa med stjärnor - duo i en Quick step tillsammans med Jemina, innebär det klimax inte bara för henne där uppe på scen. Vår gemensamma färd högt som lågt har varit hisnande på verkligt många sätt.

Om möjligt missa inte Jemina som träder fram i Helsingfors Stadsteaters Studio Elsa ännu fredagen den 23, onsdagen den 28 och fredagen den 30 januari 2015.

Det är kul med superkrafter, men ibland kan de också motarbeta en. Visst, att förvandlas till någon annan är en fördel för den blåa, sexiga Mystique, skådespelad av Jennifer Lawrence i de senaste X-Men-filmerna. Men i det riktiga livet blir det inte alltid lika lyckat, hur sexig man än varit förut.

Lite som bebisar kan också vuxna börja likna varandra när de åldras. Man blir kanske lite mulligare, ansiktet sväller upp lite grann och konturerna smälter bort. Så gick det helt uppenbarligen också för Marilyn Manson och Nicolas Cage. Vi blickade tillbaka på några av de senaste filmerna Cage har skådespelat i, eller var det kanske Manson? Nu är vi nog förvirrade. Kolla själv.

Titta, det är ju Nic... Hmm...

Kick-ass (2010) Kick-ass screenshot + photoshop

Det var inte alls Nicolas Cage som skådespelade i Ghost rider!

Ghost rider (2007) Ghost rider screenshot + photoshop

Här behövde vi inte ens anstränga oss med Photoshop.

Kick-ass (2010) Kick-ass screenshot

Aaa, det är ju Cage, nej vänta nu...

National treasure (2004) National treasure screenshot + photoshop

...Är det du, Nicolas..?

The sorcerer's apprentice (2010) The sorcerers apprentice screenshot + photoshop

Bästa grejen med allt det här är Nicolas Cage son, Weston Coppola Cage. Googla honom, påminner han dig om någon?

Marilyn Manson har släppt sin nionde skiva, The pale emperor, den 19 januari. Nicolas Cage (?) kan du misstroget stirra på i filmen The runner och Pay the ghost som båda får sin premiär i år. För att inte glömma Jennifer Lawrence kommer hon att återigen förvandlas till Mystique i X-Men: Apocalypse som kommer till biografierna under 2016.

Känner du till någon kändis som med åldern börjat förvandlas till en annan?

I Experttimmen, gammalt och antikt presenteras det mest värdefulla vi har. Det är inte någon tavla, inte heller några ädelstenar eller några sköra papyrusrullar där vi kan följa med kärlekskorrespondensen mellan Kleopatra och Julius Caesar. Nej, det mest värdefulla vi har är vårt vatten!

Trodde du att bantning och ett hälsosamt och sunt leverne är ett nytt påfund? Då trodde du fel. Redan i antikens Rom ville man bli både skön och ren.
Hälsovattnens guldålder var på 1700-talet och visst har ni hört om det lyxiga badortslivet, där fina damer och herrar roade sig kungligt (och kanske inte alltid så hälsosamt) samtidigt som de avnjöt mineralvatten.

I Esbo stadsmuseum pågår en utställning där man kan bekanta sig med det helande vattnet. Museilektor Anna Wilhelmson berättar hur man druckit brunn, det vill säga hälsovatten från naturkällor. Esbo har haft en egen hälsobrunn och på utställningen kan man bland annat bekanta sig med hur badortslivet i Esbo såg ut under 1780-talet.

Själv har jag tagit del av Hangös tidigare museichef Birgitta Ekström-Söderlunds fantastiska berättelser om badortslivet i Hangö. Jag har läst om Hangö badanstalt som byggdes 1879, hört om badgästerna, statsmän, furstar, grevar och baroner som gjorde sitt bästa i att överglänsa varandra. Sedan badade de också i något skede samt drack lite välgörande vatten. Vattnet användes både utvärtes och invärtes.

Så här ser det ut i Hangö idag (2013) Bild: Yle/ Bubi Asplund

Vatten är värdefullt. Det förstod man förr och det förstår man i alla länder där vattnet är en bristvara. Också vi inser det fina med vatten om vi mot förmodan är tvungna att klara oss en tid utan rinnande vatten ur våra kranar.

I Experttimmen handlar det däremot inte om det, i flesta fall kommunala, vatten som rinner ur våra kranar. Vi drar oss lite längre bakåt i historieböckerna. Men tänk på hur värdefullt vattnet är när du på restaurangen ber om ”bara vatten, tack”.

Experttimmen på torsdag 22 januari kl 19.30 och söndag 25 januari kl 12.05.

Hur föds den perfekta rytmen? Kan man skrämma fram genialitet? Årets Oscarsnominerade musikdrama skildrar en jazzdröm som både vibrerar och luktar. Vibrerar av hängivenhet, luktar av skräck.

”Whiplash” öppnar med bilden av en lång korridor. En korridor vid vars slut en ung man sitter vid sitt trumset. Han hackar på trummorna så att svetten lackar - uppslukad i en egen värld, omedveten om att han är iakttagen. Inte bara av oss utan även av den mäktigaste mannen i den jazziga delen av det lilla riket Schaffer Conservatory.

Killen vid trummorna heter Andrew (Miles Teller), mannen som lyssnar Fletcher (J.K Simmons). Andrew är nitton år gammal och ny vid konservatoriet, medan drygt femtioårige Fletcher under lång tid satt sin prägel på skolans jazzundervisning. Alla vet vem han är. Alla är rädda för honom. Alla drömmer om att bli upptäckta av honom.

Men att bli värvad av Fletcher är bara det första steget mot ära och berömmelse. Därefter gäller det att överleva träningen. En träning som förutsätter både fysisk uthållighet och en mental kapacitet som gör det möjlig att uthärda alla former av förnedring.

Taktfast drama

"Whiplash" är en avskalad historia som förverkligas med tämligen små medel. Inga masscener, ingen action, inga häftiga miljöbyten. Vi befinner oss huvudsakligen i konservatoriets lokaler eller hemma hos Andrew i hans spartanska studentlya. Det som skildras är de inre processer som tar avstamp i mötet mellan lärare och elev.

Fascinerande är de långa trumsessionerna som är lika mycket fysik som musik. Andrew halvligger över trumsetet medan de svettiga armarna pressar fram allt snabbare rytmer. Pulsen rusar iväg och man tycker sig nästan se hur hjärtat hamrar på i samma takt som trumpinnarna. Det handlar inte bara om att tvinga fram de mest fulländade tonerna, det handlar om att övervinna sig själv.

När det gäller såväl struktur som innehåll är "Whiplash" nära besläktad med såväl dansgenrens som arméskildringarnas mest brutala exempel. Kadaverdisciplin, prestationsångest, hierarkier, maktmissbruk och mobbning kombineras med hängivenhet – en stark tro på att det man ägnar sig åt är det viktigaste som finns.

Fina skådespelarprestationer

"Whiplash"-regissören Damien Chazelle fyllde trettio den 19 januari och kan sägas ha fått en flygande start på sitt nya decennium. Efter framgångar på flera internationella festivaler är "Whiplash" nu nominerad i fem Oscarkategorier – däribland bästa manliga biroll för J.K Simmons.

Och visst är Simmons bra. Han behöver inte göra så mycket annat än spänna blicken i sina elever och spotta fram några elakheter för att man skall känna blodet frysa i ådrorna. Med sitt renrakade huvud och sin svarta klädsel för han tankarna till en lång räcka hårda filmsergeanter.

Men det här är inte bara Simmons film – utan Miles Teller hade det knappast blivit lika bra. Teller som hittills huvudsakligen synts i biroller (t ex Footloose & Divergent) lär ha spelat så att händerna blödde även i verkligheten och han gör överhuvudtaget en väldigt stark insats. Man tror på hans gestaltning av den plågade ynglingen som vet att han är bra – men inte riktigt hur bra. Killen som har både viljan och talangen, men som måste hitta sin väg.

Frågan är om Andrews nerver håller för den väg som Fletcher stakar ut?

Oberoende av hur välbekant man är med trumsolon överlag så är det uppenbart att "Whiplash" visar en sida av jazzen som ligger milsvida från den softade lounge-image man ofta konfronteras med - något som Fletcher naturligtvis ondgör sig över. Och sist och slutligen handlar det ju inte om jazz utan om konstens innersta väsen och om förmågan att handskas med talang. Visst stämmer det att vissa stjärnor föds ur den ilska som stenhårt drillande skapar grogrund för, men samtidigt går andra under.

Allt handlar om hur långt man är villig att gå – som lärare. Och som elev.

Här nedan kan du se två trailerversionen av filmen. Lägg märke till hur den amerikanska versionen (den översta) fokuserar mera på kärleksrelationen medan den brittiska nästan uteslutande tar fasta på undervisningen och musiken...

Den fria vänstertidningen Ny Tid har genomgått en förnyelse och kommer från och med nu att bli en månadstidskrift. I dag utkommer det första numret.

Tidningen har fått ny logo, nytt format och ett digrare utbud. Enligt chefredaktör Janne Wass vill redaktionen göra tidningen mer läsarvänlig.

Vänstertidningen Ny Tid. Bild: Yle / Marga Sandström

- Tanken är att tidningen ska vara stilren, enkel och lätt att ta med sig.

Tidningen har blivit tjockare, på de 64 sidorna ska läsarna få lika mycket innehåll som tidigare trots att den nu utkommer mer sällan.

Enligt Wass kommer artiklarna att vara djupare och mer genomtänkta, man vill satsa på kvalitetsjournalistik.

Nadine Hedman har vuxit upp som muslim, men för några år sedan konverterade hon till kristendomen. Det här var ett beslut som sakta vuxit fram under åren.

Åbobon Nadine Hedman har vuxit upp i två kulturer. Hennes mamma var tatar och muslim och därför blev också Nadine muslim som liten. Mammans släkt hade kommit till Finland i samband med den ryska revolutionen. Den finlandssvenska pappan och hennes syskon var kristna och på det sättet levde familjen med två kulturer och två religioner, som gick hand i hand.

Då Nadine Hedman växte upp var det inte många av hennes kamrater som ens visste att hon var muslim. Hon deltog i religionsundervisningen i skolan och deltog också i många kristna aktiviteter tillsammans med sina kamrater. Det muslimska samfund hon tillhörde var en intim gemenskap där folk umgicks på ett närmare sätt än det som kanske är vanligt i det finländska samhället. Det att hon för några år sedan konverterade till kristendomen berodde inte på någon akut kris utan det här var något som småningom hade vuxit fram och som kändes naturligt.

Nadine Hedman upplever att det har varit rikt och givande att få höra till två olika kulturer och en del av det som hon tillämpade som muslim finns kvar, ett exempel på det är att hon inte vill ha fläsksås även om skinkan nog går ner. Hon säger också att hon tror att hennes bakgrund gör att hon kanske har större tolerans då det gäller olikheter mellan människor från olika ställen i världen.

Action- & thrillervärlden kretsar av naturliga skäl runt brott av olika slag. Men är det möjligt att skildra dataintrång på ett spännande sätt? Michael Mann gör ett försök.

Starskottet till ”Blackhat” smälls av i en kärnkraftsanläggning någonstans i Kina. Medan de anställda sitter i kontrollrummet och småpratar rusar ett elakt virus genom cyberrymden för att via kilometerlånga kablar äta sig in i systemet. Plötsligt blinkar alla lampor och så smäller det. Hårt.

Innan elden slocknat och kropparna forslats bort har experter av olika slag samlats till ett krismöte. Vem kan ha gjort detta och varför? Och hur skall man bära sig åt för att spåra den skyldige?

Enligt den tekniskt kunnige agenten Chen Dawai (Leehom Wang) finns det bara en lösning: kalla in Nick Hathaway (Chris Hemsworth) – världens bäste hacker. Vilket inte är så lätt fixat eftersom Nick för tillfället avtjänar ett femton år långt fängelsestraff.

Men nöden har ingen lag och när även Chens tekniskt kunniga syster Lien (Wei Tang) ansluter sig till gruppen har man ett "dreamteam" som utgör alla hackers mardröm.

Mann manar på

Regissören Michael Mann har stått för flera lyckade thrillersatsningar under de gångna decennierna. De flesta minns den tjugo år gamla bankrånarklassikern ”Heat” och många applåderade när han 2004 gav Tom Cruise chansen att spela yrkesmördare i den mörka ”Collateral”.

Mann har alltid haft känsla för det visuellt snygga – vare sig det handlat om vild natur (Den siste mohikanen) eller anonyma, urbana miljöer. Därmed är förväntningarna höga när han tar sig an cyberrymden – en värld som i filmtappning mest brukar handla om siffror, skärmar och kablar.

Och vad är resultatet? Tja, det blir skärmar och koder i långa banor. Visst finns det ett och annat snyggt svep genom vindlande kabelnät, men i övrigt kvarstår faktum; det är svårt att skildra sådant som sker på nätet utan att man fastnar i trista tekniska utläggningar och statiska bilder.

Så vad göra? Tja, man öser på med action. Åtminstone om man heter Mann. De skyldiga är den klassiska sortens skurkar med breda bringor, stora muskler och ännu större vapen. Med jämna mellanrum skjuts det till höger och vänster så att det står härliga till.

Den moderna hackern?

Det mest fascinerande är ändå att iaktta hackern Nick. Nick motsvara nämligen inte riktigt bilden av den bleka nörden som suttit på sitt pojkrum och kodat sig igenom uppväxten. Faktum är att han närmast påminner om... tja, ”Thor”.

Med bar bringa och tränade magmuskler griper sig Nick verket an. Vilket innebär att han stundvis överger sitt datorstirrande hacker-jag till förmån för sin inre mördarmaskin. Han har ju haft tid att träna i fängelset.

Så har då "Blackhat" något att bidra med i en tid då datasäkerheten diskuteras i många sammanhang - filmen lanserades ju de facto kort efter de omskrivna intrången i Sonys system? Men nej, här gör man egentligen ingenting av möjligheten att bygga upp potentiella skräckscenarion. Hur sårbart är samhället i stort - hur sårbar den enskilda individen?

Så frånsett en småintressant skildring av hur lätt det är att föra in virus även i sk ”trygga” system får vi dessvärre fortsätta vänta på en riktigt spännande skildring av brotten som utspelar sig bland koder och kablar.

Priset på biobiljetter har stigit med mer än en tredjedel under de tio senaste åren.

Enligt Statistikcentralen var medelpriset på en biobiljett ifjol mer än elva euro, medan priset i början av 2000-talet var kring åtta euro.

Digitaliseringen av biograferna är en av de största orsakerna till prishöjningen.

Enligt Tero Koistinen på föreningen Filmikamari ry har de stora investeringarna som biograferna tvingats göra under de senaste åren pressat upp prisnivån.

I Finnkinos biografer kostar den billigaste biljetten för en kvällsvisning en lördag 12 euro, den dyraste 14,50 euro.

Vad, och vem, skulle du ta med dig i en bil om du måste lämna hus och hem ögonaböj? Vem väljer du att lita på om det blir kris eller om samhället står inför en kollaps? Kan du lita på någon överhuvudtaget? Moraliska frågeställningar finns det gott om i den dystopiska litteraturen, så också i den ryska debutanten Jana Vagners roman Ön.

Den ryska författaren Jana Vagners debutroman Ön har jämförts med den amerikanske författaren Cormac McCarthys Vägen – en jämförelse som i och för sig kan anses helt berättigad.

Båda böckerna utspelar sig i ett apokalyptiskt landskap där människorna tvingas lämna hus och hem för att ta sig till en, förhoppningsvis, trygg plats. Vägen är mödosam och farofylld, och det råder stora tvivel om vägen är mödan värd – men det finns egentliga inga alternativ. Att stanna är lika med en säker död.

Jana Vagners roman inleds med meningen: ”Mamma dog i tisdags, den sjuttonde november.”

Jana Vagners dystopiska roman Ön Bild: Ersatz förlag

Ön handlar om paret Anja och Serjozja och Annas tonårsson Misjka som bor i ett villaområde på landet fyrtio minuters bilfärd från Moskva. Anjas mamma har dött i en influensaepidemi som visat sig vara oerhört smittsam och dödligt farlig.

I ett desperat försök att begränsa spridningen av sjukdomen har myndigheterna beslutat sig för att slå en järnring runt staden – ingen kommer in och ingen kommer ut ur staden. Inte Anjas mamma och inte Serjozjas fd fru och deras lilla son.

Serjozja känner ett gnagande moraliskt ansvar och under en vådlig färd mot mörkrets kärna lyckas Serjozja evakuera sin exfru, Ira, och den fem år gamla sonen Antosjka.

Två dagar efter moderns död tystnar telefonerna för gott och all nätkontakt bryts. Vid det laget har vidden av influensaepidemins härjningar börjat klarna: ”I Japan har sjuhundratusen insjuknat, kineserna har inte lämnat några uppgifter, Australien och England har stängt gränserna men det har inte hjälpt – det verkar som om de också har varit för sent ute; det förekommer ingen som helst flygtrafik. New York, Los Angeles, Chicago, Houston – alla stora städer i USA är i karantän och i hela Europa är det lika djävligt – kort sammanfattat. De säger att man har upprättat en fond och att man arbetar på att framställa vaccin. De säger också att det inte kommer att finnas något vaccin förrän tidigast om två månader.”

Det visar sig också snart att det inte bara är Moskva som försatts i karantän – man har också tvingats stänga många andra ryska storstäder som S:t Petersburg och Nizjnij Novgorod.

Tillsammans med grannarna i villaområdet beslutar sig den utvidgade familjen (inklusive Serjozjas far Borja) att packa bilarna knökfulla med kläder, mat, mediciner, vapen och diverse förnödenheter för en roadtrip till Karelen där familjen har ett fritidhus ute på den ensligt belägna ön Vongozero. Under vägens gång sluter sig ytterligare ett par till församlingen.

Det som följer är en resa genom ett iskallt och ogästvänligt landskap kantat av ständiga hot och rädslor – än hotar bensinen att ta slut, än lurar desperata vägrövare bakom närmaste vägkrök, än lurar sjukdomen i varje ansikte man möter på vägen, än bränner svartsjukan, misstänksamheten och missunnsamheten som glödande kol i blodet.

På vägen mot Karelen bryter sällskapet in sig i en sommarstuga utanför Tjerepovets: ”elva människor i två rum i en jaktstuga utan bekvämligheter, människor som på inga villkor skulle ha befunnit sig tillsammans om de hade fått välja, som inte ens skulle ha åkt på semester tillsammans.”

Och så dessa ständiga moraliska och etiska överväganden i ett extremt undantagstillstånd: om någon blir dödligt skadad – bör vi rädda hen med risk för vårt eget liv eller ska vi lämna hen för att dö? Om vi bara har bensin för en bil att komma fram till slutdestinationen – vilka får ta plats i den bilen?

Och inte minst – vem kan jag lita på? Kan jag ens lita på mig själv?

När Anja konstaterar att gängse moralbegrepp upphör att gälla i tider som dessa, kontrar hennes svärfar med: ”tro mig, det är just i tider som dessa som våra moralbegrepp är särskilt oumbärliga.”

Bokmagasinet med temat "Dystopier och framtidsvisioner" sänds i Radio Vega söndagen 25.1.2015 kl. 16.20 med repris tisdagen 27.1 kl. 22.15.

Världsstjärnan Kylie Minogue kommer till Finland. Den australiska popsångerskan uppträder på Pori Jazz den 16 juli.

Under sin 25 år långa karriär han Kylie Minogue sålt nästan 70 miljoner album och är känd bland annat för hitlåtarna I Should Be So Lucky, In Your Eyes, Can’t Get You Out of My Head och Spinning Around.

Hon kom ut med ett nytt album, Kiss me once, i fjol.

Kylie Minogue har också gjort sig känd som skådespelare. Det är sällan som Minogue uppträder på festivaler.

Andra stjärnor som kommer att uppträda på Pori Jazz nästa sommar är Paloma Faith, Jessie J, John Hiatt och Beth Hart.

Österbottniska dansbandet Carisma har åkt in i Danslistans Guldklass. Efter ett år på listan intar bandet en plats i hedersklubben. En snygg prestation av ett band som har bara några år på nacken och som endast har släppt en CD-singel med två låtar!

Succélåten Vänd inte om, som legat på Danslistan sedan februari 2014, är skriven av svenska låtskrivarna Mats Larsson och Åsa Karlström.

Carisma bildades år 2011 och består av rutinerade dansmusikerna Tomas Fant, Mats Ekblom, Peter Hatt, Jan Enqvist samt Anton Plogman.

Carismas hemort är Nykarleby, men spelningarna går över hela svenskfinland. I sommar är bandet bokat i Österbotten, men också i södra Finland såsom Tolkkis, Snappertuna och Lovisa.

Repertoaren är en blandning av traditionell dansmusik, med inslag av nyare låtar som passar en lite yngre danspublik.

Carismas bästa placering på Danslistan är första plats och bandet lämnar listan efter otaliga veckor i topp-3.

Första platsen har igen övertagaits av populära Tommys, medan San Marino & Linda, som gör comeback på Danslistan, ligger tvåa med låten Du tog plats i mitt liv.

Häng med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Den skönsjungande Borgåflickan Elna Romberg kommer att synas i teve under fredagskvällen. Hon deltar i sångtävlingen The Voice of Finland på Nelonen.

– Programmet är ju inspelat på förhand och jag vet hur det gick, men får inte avslöja något på förhand, skrattar Elna Romberg.

Borgåbördiga Romberg (född Gull) är utbildad musiker och sångpedagog. Dessutom fungerar hon som solist i ett antal band, som bland annat Elna and the Falsettos.

Hon är alltså garvad vad gäller att uppträda, men att vara med i teve var ändå en upplevelse.

– Jag har faktiskt inte gjort jättemycket tevegrejer förut, så på det viset var det spännande och ovant, att ha en kamera rakt i ansiktet hela tiden. Men det var nog roligt, och upplevelsen var mer positiv än jag hade väntat mig.

På frågan om hon var nervös svarar Romberg ja och nej. Hon säger att hon inte är bra på att bli nervös, och är inte den som börjar skaka och få panik. Det beror ändå på hur nervositeten tar sig till uttryck.

Romberg har redan kommit rätt långt i sin karriär. Vad kan en tävling som The Voice of Finland ge henne?

– Jag gick delvis med för att utvecklas som artist, men förstås också för att få synlighet.

Hon håller just nu på med ett soloprojekt med sina egna låtar, och säger att hon gärna skulle vilja satsa på musiken ännu mer än vad hon gör nu. För tillfället håller hon på med en massa olika projekt, men säger att det är lite splittrat.

– Jag tycker jättemycket om allt vad jag gör, men just nu känner jag att jag vill satsa på något som är helt mitt eget, säger hon.

Beatrice Eli är på väg från festen, mot studion. Det kliar i fingrarna. Hon vill skriva grymma låtar. Läs vår långa intervju där Beatrice Eli bland annat förklarar varför hon inte vill att 2015 blir kvinnornas år.

Vi träffar Beatrice Eli i Stockholm måndagen efter P3 Guld-galan i Göteborg. Hon kan numera kalla sig “årets bästa popartist” om hon känner för det.

- Jag blev förvånad och glad. Det var ett skönt avslut på skivan, även om det inte är slutet på skivan. Det är en bekräftelse att få ett pris.

Skivan är givetvis den hyllade Die another day. Tolv stycken säkra poplåtar som är kaxiga, sköra och framförallt personliga. Det handlar om allt från att ta sig genom jobbiga dagar till att föreställa sig sitt huvud mellan benen på tjejen man ser i köpcentret. Stilistiskt är hon Miley Cyrus gotiska storasyster, och det menar vi som en stor komplimang.

P3-guld priset är en rejäl pjäs. Frågan är var man ska ställa ett så fint, men också stort pris.

- Jag bor i ett litet kyffe så det finns ingen plats för det. Men jag håller på att flytta ihop med min tjej och hon vill ha en hylla för priset, så hon får fixa det.

Beatrice Eli styr stan just nu. Beatrice Eli Bild: Yle/Petter Sandelin

Beatrice Eli ska vidare till studion efter vår intervju. Hon har ett nytt system för låtskrivandet och just nu lider hon av abstinens. Hon får nämligen inte skriva utanför studion. Hon vill att låtarna ska komma spontant, utan att hon tänker efter för mycket. Utanför studion samlar hon intryck. Hon ser världen och lyssnar på den.

- Jag har sjuk abstinens nu. Det bara spritter i kroppen. Men jag tycker också själv att jag skriver de bästa låtarna nu, sedan jag införde det här systemet.

Ibland fuskar hon och skriver ner en rad på tunnelbanan, men oftast håller hon sig. Den nya skivan kommer att ha ett lite annorlunda fokus.

- Första skivan handlade mycket om mig. Nu skriver jag mer om andra, mer generellt.

Det är skithemskt att den ska bli politisk på grund av min sexuella läggning.

Beatrice pratar mycket om att hon nu förstår vilken bild som skapats av henne. Hon vet vilka delar av bilden hon själv skriver under och vilka hon inte gillar.

- Det har blivit så att min skiva är “politisk”. Jag tycker inte att den är politisk överhuvudtaget. Det är en personlig skiva och så råkar den bli politisk för att jag är öppet lesbisk. Det är skithemskt att den ska bli politisk på grund av min sexuella läggning.

Ett riktigt powercouple

Den blivande sambon är givetvis artitsten Silvana Imam. Det här är Sveriges hetaste powercouple just nu. Vi gör misstaget att fråga om de båda artisterna jammar tillsammans på kvällarna.

- Det skulle vara så vidrigt om vi höll på och jammade. Det är verkligen det värsta jag vet, rent generellt, skrattar Beatrice.

Däremot delar de så klart också på skapandet. De lyssnar på varandras låtar och ger varandra en hel del feedback.

- Hon är delaktig även om hon inte sitter i studion. På så sätt samarbetar vi, men vi har inget hemligt band precis.

2015 får inte bli kvinnornas år

Det har hänt något med den mansdominerade musikbranschen i Sverige. På P3 Guld-galan delade man ut nio pris. Åtta av dem gick till kvinnor. Beatrice Eli ser många orsaker.

- Det är alla kvinnliga artister innan oss som har banat väg. Min generation växte upp med Robyn, Spice Girls och All Saints och vi har påverkats av det. Feminismen i Sverige har också blivit så allmän. Tiden är rätt för de här kvinnorna som har talang. Det är inte så att det finns fler nu, de har alltid funnits.

Hon sammanfattar tidsandan väldigt bra.

- Nu får vi existera allihopa, så har det inte varit förr.

Däremot kan man fråga sig om 2014 var en slump eller en del av något större. Bara för att åtta av nio pristagare är kvinnor ska man inte luta sig tillbaka och tro att allt är lugnt.

- Jag tänker på Riot grrrl-tiden. Det fanns redan en tid då man pratade om att kvinnliga artister var på frammarsch och sedan försvann det. Det är jag rädd för och jag tänker kämpa för att det inte ska hända igen. Att man inte säger att “2014/15 var kvinnornas år”.

Hela sex filmer har premiär på biograferna runtom i landet i dag. Inhemsk komedi blandas med hyllade musikfilmer, animerad söthet och den kriminella cybervärlden.

Viikossa aikuiseksi

Drömmer du om att bli lite mer mindful? Kanske du vill finna dig själv och få inre frid? I filmen Viikossa aikuiseksi vill deltagarna på ett vuxenläger ungefär samma saker. Det spårar ändå snabbt ur när lägerledaren måste sticka iväg på en hundfödsel.

Det här verkar vara en typiskt, men rolig, finsk komedi. Jag tänker i alla fall se den.

Blackhat

I en allt mer datoriserad värld ökar cyberkriminaliteten. I Michael Manns nya film får en långtidsdömd hacker i uppdrag att hjälpa till att fånga en internationell cyberliga. Det känns creepy och som något som faktiskt skulle kunna hända. Eller kanske redan händer utan att vi vet om det?

Turist - Force majeure

Svenska Ruben Östlunds film Turist har redan vunnit flera filmpriser och är nominerad till många priser i Guldbaggegalan. Många har sett fram emot den här filmen en lång tid, och visst är den värd sin väntan.

En familj semestrar i de franska alperna och när en lavin till synes tänker begrava dem tar pappan till flykten. Istället för att stanna kvar och försöka rädda sin familj. När lavinen sedan visar sig vara ett falskt alarm blir det lite dålig stämning inom familjen.

Läs mer om filmen här.

Big hero 6

I Disneys senaste animation möter vi en pojke och hans uppblåsbara robot. De har förstås ett uppdrag: att rädda världen. Animationen är gjord av samma typer som ligger bakom bland andra Frozen och Röjar-Ralf. Figurerna bygger på en Marvel-serie med samma namn som filmen.

Whiplash

I den prisade filmen Whiplash spelar J.K. Simmons en närmast galen jazzinstruktör som pressar sina studenter till det yttersta - för att de ska bli bäst. Whiplash premiärvisades i Finland under Kärlek & Anarki-festivalen.

Den 14 februari, på alla hjärtans dag, lanseras den nya bloggsajten Sevendays.fi för utvalda finlandssvenska bloggare, poddare och krönikörer.

HSS Media ligger bakom den nöjesbetonade satsningen, som tar avstamp i Österbotten. Anna-Lena Nyfors-Norrgård är en av eldsjälarna bakom sajten. Hon anser att det saknats en samlingssida för finlandssvenska bloggare.

Av 60 sökande har ungefär 25 bloggar nu valts ut. Nyfors-Norrgård vill ännu inte nämna några namn, men hon säger att flera kända finlandssvenska bloggare finns med bland de utvalda.

Den yngsta bloggaren är 16 år och de äldsta är i pensionsåldern.

Vanliga människor lyfts fram

Bloggarna kommer från hela Svenskfinland och ämnena varierar från inredning, mode, hälsa och mat till träning och resor.

Artiklar från Vasabladet, Österbottens Tidning och Syd-Österbotten kommer också att publiceras på sajten, som inte kräver någon inloggning.

- Nyheter som tematiskt passar in kommer att läggas ut på sajten. Vi kommer inte publicera några ekonomiska och politiska nyheter, dem kan man läsa på tidningarnas egna webbsidor, säger Nyfors-Norrgård.

Den nya satsningen "People of Österbotten" hör också till konceptet. I satsningen presenterar man dagligen en vanlig människa på gatan.

- Vi vill ta fasta på mångfalden av människor, säger Nyfors-Norrgård.

På söndag uppträder den italienska tenoren Andrea Bocelli i Helsingfors. En sittplats på parkett kostar 260 euro, men så är också Bocelli omåttligt populär i Finland. Ensembler som Il Divo och the Priests och inhemska förmågor som Tomi Metsäketo har också sina trogna fans i landet. Men vad beror det på att poptenorer är så... ja, pop?

Jan Granberg, legendarisk musikredaktör och operarecenscent, har en teori:

Jan Granberg och Camilla Kivivuori Bild: Eva Frantz

Camilla Kivivuori, musikredaktör och programledare för Tongåvan, hör till Andea Bocellis fans. Hon menar att Bocellis popularitet hänger ihop med flera faktorer.

- För det första är ju hans röst är så vacker. Han är blind vilket gör att folk tycker lite synd om honom. Dessutom ser han ju bra ut och har valt de låtar han spelat in med omsorg. Också det långvariga samarbetet med den kanadensiske arrangören och kompositören David Foster hörs i Bocellis musik. Oprah Winfrey har sagt att om Gud skulle ha en röst skulle han låta som Bocelli.

Det här betyder ändå inte att Camilla skulle rådigga alla poptenorer...

- Nej, det händer ofta att klassiska sångare som försöker sig på populärmusik inte får musiken att svänga, det låter stelt och kantigt. Il Divo blir till exempel för konstgjorda för mig. Det är just det här som Bocelli klarar av, fast hans låtar inte är väldigt svängiga i sig har han en groove i sin musik.

Pavarotti var också Bocelli-fan

Nu är det ju inte bara poptenorer som blir populära för en bred publik. Också sångare som redan är stjärnor inom klassisk musik kan slå igenom, såsom till exempel Luciano Pavarotti, José Carreras och Plàcido Domingo som gjorde succé med sina gemensamma konserter.

- Jag träffade faktiskt Pavarotti då han besökte Finland en av de sista gångerna och då växlade vi några ord om Andrea Bocelli, berättar Jan Granberg. Pavarotti blev riktigt ivrig och prisade Bocellis vackra röst. Men en operatenor är Bocceli inte, tyckte Pavarotti, ställer man honom på en operascen hörs han helt enkelt inte. Men jag personligen tycker att man måste låta honom leva och göra musik på sina egna villkor.

Jussi Björling i gymnastiksalen

Numera dyker poptenorer upp lite varstans. Telefonförsäljaren Paul Potts blev världskändis då han deltog i talangtävlingen Britain´s got talent och fick den cyniska juryn att tappa hakan när han klämde i med Puccinis Nessun Dorma. I Eurovisionen dyker det upp poptenorer så gott som årligen.

- Det är ju ändå inget nytt fenomen, påminner Jan Granberg, går man till förra seklets början kan man ta Benjamino Gigli som exempel. Han kunde ge en konsert i någon liten stad i Italien och sedan stå och sjunga ett trettiotal arior på stadens torg alldeles gratis. Det kanske var ett slags förstadium till arenakonserterna. Jussi Björling insåg också att man fick betydligt mera betalt om man åkte ut och uppträdde i en gymnastiksal i någon mindere amerikansk håla än man fick då man uppträdde på Metropolitan. Man behövde dessutom då dela pengarna bara med sin pianist.

Skärpning, tenorer!

Varför ger sig då en del klassiska tenorer in i populärmusiken?

- De vill säkert ha omväxling, tror Camilla Kivivuori. Jag tycker det är bra att klassiska sångare försöker sig på lättare musik också.

Jan Granberg vill ändå ge tenorerna en liten reprimand.

- Jag tycker att de kunde ta det lite på allvar också. Varför sjunger de här tenorerna ofta på så erbarmligt dålig engelska? De studerar franska, tyska och italienska och filar på ett perfekt uttal, men då det gäller engelska har varenda liten popartist bättre uttal än Domingo och Pavarotti. Det här fattar jag inte.

En liten poptenorskavalkad

Andrea Bocellis största hit är och förblir Con te partiro från 1995.

Håll i någonting stadigt vid 02'57, för då tar Il Divo i frårn tårna...

Sympatiska doldisen Paul Potts får domarna att tappa hakan i Britain's got talent.

Amaury Vassili representerade Frankrike i Eurovisionen 2011. Han var en av förhandsfavoriterna men nerverna höll inte för den stora scenen, Amaury bytte febrilt tonläge flera gånger och fick nöja sig med en femtonde plats. Men den förhandsinspelade versionen är det inget fel på.

Vi träffade Robert Aschberg för att prata om hans program Trolljägarna. I det söker han upp och konfronterar personer som sysslar med näthat. Inte sällan svänger pendeln så att näthatarna sedan får smaka på sin egen medicin.

- Idén till programmet är inte så komplicerad. Det finns mycket näthat, hot och trakasserier där ute på nätet, och vi konfronterar riktigt notoriska näthatare, säger Robert Aschberg.

En del av de som konfronteras ber om ursäkt och inser vad de gjort. Andra är stöddiga på sig och vägrar erkänna att de gjort något fel.

- Vi överlämnar ibland skadeståndskrav från den som drabbats så att ärendet kan drivas vidare civilrättsligt. Den vanliga rättsvårdande apparaten gör inte så mycket för att stävja det här, på grund av kunskapsbrist och resursbrist.

Variationen bland näthatarna är stor

Att hitta näthatarna kan ibland vara mycket enklare än man tror. Robert säger att många inte är så anonyma som de tror att de är. I vissa fall krävs det ändå lite mer ansträning.

- Det är svårt att hitta mönster i det här överhuvudtaget. De som mobbar och trakasserar på nätet är inte en så pass homogen grupp som vi trodde från början, säger Robert.

Det är just variationen bland näthatarna som Robert blivit mest överraskad över.

- Det finns äldre damer som ägnar stora delar av sin fritid för att hacka på andra människor, i tron att de är anonyma. De borde skaffa sig ett liv.

Föräldrarna har noll koll

Medelåldern på näthatarna är väldigt varierande. Den äldsta är i 70-årsåldern medan den yngsta är runt 13. Men underåriga ger sig Robert ändå inte på. Han tycker istället föräldrarna borde ha mer koll.

- De har ingen aning om vad deras ungar gör. Det ligger i deras intresse att veta, också i ett ekonomiskt syfte eftersom vi haft rätt stora skadeståndskrav i Sverige.

Robert pratar om det så kallade Instagramupploppet där två unga tjejer smutskastade andra unga på nätet. Smutskastningen ledde till upplopp på ett par skolor i Göteborg.

- När man väl fick reda på vilka det var fick de ett skadeståndskrav på 570 000 kronor. Föräldrarna är skyldiga att betala en del av det, men skadeståndskravet får ungarna leva med tills de betalat, eller tills de dör.

Robert hoppas hans arbete kan avskräcka andra unga ifrån att begå samma misstag.

- Jag hoppas programmet har någon sorts pedagogisk effekt, säger han.

Näthatarna blir näthatade

Trolljägarna har också fått kritik för att skapa en ond cirkel av näthat. De som trakasserat folk på nätet hängs ut av programmet, och de som ser det börjar i sin tur trakassera dem. Robert ser på kritiken som rent trams, eftersom de som för fram den inte kommer med några alternativa lösningar.

- Någon gång har det uppstått drev, och det är lika förkastligt i mina ögon ... Men kan man inte göra ett sådant här program så får man också undvika att skriva normala nyhetsartiklar om vissa ämnen, för det leder också till näthat och drev.

Robert tycker ändå inte det är rätt att näthatarna får smaka på sin egen medicin.

- Det är idioter som går på dem, för det hjälper ingenting. Det är inte bara det att folk tror de är anonyma, utan det är också det att alla vill haka på de här dreven som uppstår.

Med drev syftar han till exempel på stormar som uppstår på Twitter, där många omedelbart vill visa att de tar ställning för något.

- Det kostar inte ett skit att gå med och folk gör det alldeles för fort. Folk tänker för lite, egentligen.

Trolljägarna visades på Sveriges TV3 under våren 2014. Säsong två av programmet spelas in som bäst.

Det har blivit dags att begrava en jätte då Pohjolahuset i Munkshöjden delvis ska jämnas med marken. Välkommen med på en guidad tur inuti landmärket tillsammans med Anette Holmström som jobbat i huset sedan 1978.

Pohjolahuset i Munkshöjden. Bild: Yle / Ted Urho

Skjutbana, simhall, design och kaffemaskiner. År 1969 var Pohjolahuset en unik arbetsplats.

- Min mamma jobbade på Pohjola då när de flyttade från Kaserngatan hit till Munkshöjden. På den tiden ordnades det barnkalas för de anställdas barn, minns Holmström med värme.

I det skede som Holmström fick egna barn var firmafesterna för familjens minsta redan på upphällningen.

- Simhallen var däremot öppen för personalens familjer på helgerna så då brukade jag ta pojkarna hit och simma. Och sedan skulle det alltid drickas kakao ur kaffemaskinen. Kaffemaskinen är en legend, den fanns här redan när jag var barn, skrattar Holmström.

Seppo Pylvänäinen har jobbat i Pohjolahuset sedan det tidiga 1970-talet och Anette Holmström sedan 1978. På promenaden genom huset skrattar de högt tillsammans åt olika saker som skett under årens lopp. Seppo Pylvänäinen har jobbat i Pohjolahuset sedan det tidiga 1970-talet och Anette Holmström sedan 1978. På promenaden genom huset skrattar de högt tillsammans åt olika saker som skett under årens lopp. Bild: Yle / Ted Urho

Vemodigt att lämna byggnaden

Tillsammans med fastighetschefen Seppo Pylvänäinen guidar Anette Holmström vant runt besökarna i det gigantiska huset. In i A-tornet, det som reser sig elva våningar över omgivningen kommer man inte in. Det är sedan ett par år tillbaka uthyrt till Sanomakoncernen.

- Det är ju i det huset som de flesta av mina minnen finns. Det var där jag började min karriär på Pohjola som våningsbud, berättar Holmström. Att lämna Pohjolahuset känns vemodigt, tillägger hon.

Holmström och Pylvänäinen känner varandra sedan länge tillbaka. Skratten ekar i de nästan tomma korridorerna när duon kommer ihåg den ena roliga händelsen efter den andra som skett i huset under årens lopp. Det är omöjligt att säga om den ena eller den andra roliga incidenten har skett för två, fem eller femton år sedan. Seppo Pylvänäinen har själv jobbat i huset i över 40 år.

- När huset byggdes var det i en klass för sig, särskilt då man tänker på hur mycket som det satsades på personalens välmående, säger Pylvänäinen stolt. Här finns till och med en skjutbana, men den är noggrant övervakad och stängd för utomstående, tillägger han.

Så här ser det ut inuti

I tiderna jobbade över 2000 personer i huset.

Valokatu (Ljusgatan) heter gången som för samman A-tornet och B-tornet. Härifrån kommer man även till länga med tidigare personalbostäder där bland annat företagets chaufför och vaktmästare bodde. Valokatu (Ljusgatan) heter gången som för samman A-tornet och B-tornet. Härifrån kommer man även till länga med tidigare personalbostäder där bland annat företagets chaufför och vaktmästare bodde. Bild: Yle / Ted Urho

Här är de svarta stolarna som Anette Holmström och hennes vänner brukade samlas kring då de skulle träffas ”Mustilla” efter lunchen. Stolarna stod tidigare i huvudentrén och en stol väger två ton. Här är de svarta stolarna som Anette Holmström och hennes vänner brukade samlas kring då de skulle träffas ”Mustilla” efter lunchen. Stolarna stod tidigare i huvudentrén och en stol väger två ton. Bild: Yle / Ted Urho

Rymdvarelser eller auditorium? Lilla auditoriet finns i B-tornet och den ursprungliga designen återspeglar året 1983 då tornet stod klart. Rymdvarelser eller auditorium? Lilla auditoriet finns i B-tornet och den ursprungliga designen återspeglar året 1983 då tornet stod klart. Bild: Yle / Ted Urho

Färggranna väggar präglar källarkorridorerna. Då huset byggdes var man mån om personalen och ville pigga upp de underjordiska utrymmena genom att måla väggarna i olika färger. Färggranna väggar präglar källarkorridorerna. Då huset byggdes var man mån om personalen och ville pigga upp de underjordiska utrymmena genom att måla väggarna i olika färger. Bild: Yle / Ted Urho

Skyltningen i huset är noggrann. Fast ingen har väl använt ordet ”mikro” om sin dator på de senaste 15 åren? Skyltningen i huset är noggrann. Fast ingen har väl använt ordet ”mikro” om sin dator på de senaste 15 åren? Bild: Yle / Ted Urho

Men det var inte bara jobb, ibland festade man till det.

Saariskabinettet har hängt med i företagets inredning en längre tid. För designen står ingen mindre än Eliel Saarinen och rummet kommer att flytta med till OP-Pohjolas nya kontor i Vallgård. Saariskabinettet har hängt med i företagets inredning en längre tid. För designen står ingen mindre än Eliel Saarinen och rummet kommer att flytta med till OP-Pohjolas nya kontor i Vallgård. Bild: Yle / Ted Urho

I Pohjolahuset finns ett flertal påkostade representationsutrymmen. Dessa fåtöljer är designade av Yrjö Kukkapuro. I Pohjolahuset finns ett flertal påkostade representationsutrymmen. Dessa fåtöljer är designade av Yrjö Kukkapuro. Bild: Yle / Ted Urho

I matsalen är tak och golv ännu i ursprungsskick, men möblemanget har bytts ut. Den stora klockan på väggen lider av för tunga visare: mellan jämt och halv går tiden snabbt för att stora visaren faller neråt av sin egen tyngd medan tiden mellan halv och jämnt går långsammare då den tunga visaren blir som en uppförsbacke för klockverket. I matsalen är tak och golv ännu i ursprungsskick, men möblemanget har bytts ut. Den stora klockan på väggen lider av för tunga visare: mellan jämt och halv går tiden snabbt för att stora visaren faller neråt av sin egen tyngd medan tiden mellan halv och j Bild: Yle / Ted Urho

Huset byggdes med utgångsläget att personalen skulle må bra.

Även personalens fysiska välmående var viktigt på 1960-talet då huset ritades och byggdes. Därför byggde man in en gymnastiksal och utrustade den med alla tänkbara redskap. Även personalens fysiska välmående var viktigt på 1960-talet då huset ritades och byggdes. Därför byggde man in en gymnastiksal och utrustade den med alla tänkbara redskap. Bild: Yle / Ted Urho

I samband med gymmet finns en simhall med både en uppvärmd bassäng och en kallbassäng. Bassängerna används som vattenreserver för husets sprinklersystem. I samband med gymmet finns en simhall med både en uppvärmd bassäng och en kallbassäng. Bassängerna används som vattenreserver för husets sprinklersystem. Bild: Yle / Ted Urho

I samband med gymmet finns en simhall med både en uppvärmd bassäng och en kallbassäng. Bassängerna används som vattenreserver för husets sprinklersystem. Bild: Yle / Ted Urho

Den gamla slöjdsalen blev gymnastiksal. Utrymmet var länge ett tillhåll för de anställda som hade slöjd som hobby.Bild: Yle / Ted Urho

Saloonen. I samband med damtoaletten i personalfoajén fanns även ett puderrum som fungerade som inofficiell mötesplats för företagets damer under de stora firmafesterna på 1970- och 1980-talet. Sitt namn fick utrymmet för att det tidigare låg bakom ett par svängdörrar som traditionellt associeras med vilda västernfilmer. Saloonen. I samband med damtoaletten i personalfoajén fanns även ett puderrum som fungerade som inofficiell mötesplats för företagets damer under de stora firmafesterna på 1970- och 1980-talet. Sitt namn fick utrymmet för att det tidigare låg bakom ett pa Bild: Yle / Ted Urho

Klockorna i Pohjolahuset

En uppsättning klockor som visat tidens gång i huset sedan 1969.

Borgåregissören Klaus Härös film "Fäktaren" har premiär i mitten av mars. Manuset fascinerade honom otroligt. Det här var en berättelse han ville dela med andra.

Det är tidigt femtiotal i den lilla staden Hapsal i Estland. Hit kommer en mystisk man, en ny gymnastiklärare.

Filmen börjar med musikstycket snö. Det låter som små snöflingor som virvlar ner. Den nya gymnastikläraren ska lära skolbarnen i den lilla staden skida.

Gymnastikläraren grundar en fäktningsklubb i Hapsal. Först är han inte särskilt motiverad. Det är en toppidrottsman som känner sig malplacerad. Men snart blir det en varm gemenskap i föreningen, det blir som en fristad.

Men vi är i Stalintidens Estland och de partivänliga i stadens ledning ser inte med blida ögon på att arbetare lär sig en borgerlig sport. Fäktaren står på sig och ställer sig upp mot myndigheterna.

Manuset välskrivet

Berättelsen var så intressant att Klaus Härö inte kunde lägga manuset i från sig. Han ville veta hur det gick med fäktaren och vilken hemlighet han bar på. Han har läst många manus, men sällan ett av den här kalibern. Manusförfattare är Anna Heinämaa.

Filmen är ett samproduktion mellan Finland, Estland och Tyskland. Musiken är komponerad i Tyskland. Enligt Härö har alla som har sett filmen blivit alldeles betagna av berättelsen.

- Kärnan i berättelsen är relationen mellan barnet och den vuxna, säger Härö.

Klaus Härö hade aldrig besökt Estland innan han gjorde den här filmen. Han förklarar det med att Estland helt enkelt ligger för nära och känns så självklart.

Filmen är på estniska och ryska. Till en början använde sig Klaus Härö av tolk, men snart kändes det som överflödigt. Direkt kommunikation kändes som ett måste.

Relationen i fokus

Klaus Härö fick tidigare i veckan pris av den lutherska stiftelsen för sina insatser som regissör. I prismotiveringen stod att han skildrar människor i utsatta situationer.

Härö har själv svårt att skriva under det här. Han säger att hans bara vill berätta fängslande historier.

Nu känns det pirrigt i Klaus Härös kropp så här inför premiären i mars. Han uppskattar högt det pris han fick i veckan och säger att det är bra för självförtroendet i väntan på hur kritiker och publik reagerar på den nya filmen.

Följande film planeras

Klaus Härö har planer på att göra en film om Friedrich Karl som skulle bli Finlands första kung år 1918.

Han tycker att det är fascinerande att den man som valdes till Finlands kung kom hit till Finland med sin familj och övade sig i finska och satte sig in i vårt lands kultur.

Men då det blev allt mera klart att Tyskland skulle förlora kriget så tänkte Finland om. Finland beslöt att det inte skulle bli en kung med tysk härkomst. Den sista som fick veta om det här var Friedrich Karl själv.

Härö fokuserar också i den här filmen på människan, på vad som hände med Friedrich Karl efter att han blev avpolletterad och vad som hände med hans familj.