Jag har hela tiden försvarat mitt förändrade föräldrabeteende med att de är så många. Att fotbollslag kräver ledare och tränare som bestämmer. Att demokratiska familjer bara finns i rådgivningens moraliserande broschyrer men att verkligheten i storfamiljen sällan ger utrymme för lyhörda möten och superflex då det är så många människors behov som ska koordineras. Men jag gillar det inte.

Jag saknar mig själv för jag har varit annorlunda. Jätte annorlunda. Med mina två första barn var jag inte ordentligt arg en enda gång när de var små. De var sällsynta lätta och jag trodde förstås att det berodde på mig. Men så är det alltså inte längre. Förändringen beror självfallet på ökad mängd barn, svårare pussel men också på barnens temperament. Glad unge= glad mamma, svår unge=svår mamma eller svår mamma=svår unge? Eller vad vet jag.

Men jag vet att jag saknar mig själv. Sprallismorsan och skrattmamman, kul och kreativ.

Från älva till troll

När man är jättesliten blir man rigid som en gammal häst. Man töltar på i samma tjatspår och vägrar svänga in på nya torra stigar. Om det här hade jag tänkt snacka med Sandra Wikstrand och Slaba Österman. Om metamorfosen från älva till troll men redan när jag mötte dem på järnvägsstationen märkte jag att deras fotbollslag inte krävde höjda röster eller hårda bud.

Maria Sundblom-Lindberg med dotter Maria Sundblom-Lindberg, familjeterapeut och programledare för Cirkus familj tillsammans med dottern Siri Bild: Yle

På inspelningen tassade föräldrarna omkring som små steinertomtar mellan sina stillsamma tomtebarn och jag kände mig som en kalla krigets diktator i jämförelse. Vissa säger att man inte skall jämföra men det ska man visst! Typer man beundrar ska man helt självklart jämföra sig med och sen ska man bara copy-pejsta in deras förebildliga beteende ovanpå sitt eget fula. Man ska bli hjältarnas fejkade kopior för kopior är ändå bättre än det som är fult, fel och slitet.

Jag vet att jag tappade kreativiteten och humorn i trotssituationer, vid middagsbordet, i oändliga nattningar någonstans där mellan att ha en knepig 3-åring och koliktvillingar och att jag har haft svårt att hitta den på nytt efter det. Men i kväll när de efter alltför många glas vatten och 5 extra rundor till toaletten igen utmanade min kapacitet så hotade jag inte dem med en mörk och kall plats utan log som en steinertomte, gick ännu ett varv, stoppade tålmodigt och kärleksfullt om de små liven och mådde bättre än på länge. Jag lekte att jag var Sandra och Slaba. Jag lekte så där som jag gjorde förr. Det blir dessutom, på något sätt, lite lättare att ta emot tjatet när man är någon annan, insåg jag där på sängkanten. Det var lite som att vara med i sin film och bara göra rollen som god mor fast man innerst inne är en sur disktrasa på väg att vittra sönder.

Fembarnsfamiljen Österman och Wikstrand under inspelningarna av TV-programmet Cirkus familj.

Arga mammor

Men jag är inte ensam om min förändring. Både på jobbet och i vänkretsen så möter jag sällan den stillsamt slitna mamman men arga mammor finns det förvånansvärt mycket av. Aggressionen tar oss alla på sängen och vi skäms. Har mammor alltid varit arga men dolt det eller kanaliserat det på migrän och matlagning? Eller har kvinnor blivit bättre på att visa negativa känslor? Börjat fostra mer som killarna, som nästan alltid rutit och härjat? Eller är ungarna vildare än förr? Eller är det allt samtidigt?

Text: Maria Sundblom-Lindberg
Präst, parterapeut och programledare för Cirkus familj i Yle Fem onsdagar kl. 22 och på Arenan.

Läs mer om programserien:
Familjelivets cirkus i läcker förpackning
Hudlöst och ärligt om familjeliv
Barnets utveckling från 0 till tonåring

Helsingfors har kritiserats hårt för det höga utgifterna för MTV Push Helsinki. - Det har förekommit mycket diskussion kring Push-helheten och det känns viktigt att förtydliga några saker, säger Mikko Leisti, projektchef för evenemanget, i ett utlåtande på Twitter.

Liesti fortsätter med att säga att staden har haft problem med att informera kring målet för evenemanget och användningen av pengarna.

Helsingfors har kritiserats hårt för att ha lagt ut nästan en halv miljon euro på MTV Push Helsinki. De totala kostnaderna uppgick till 850 000 euro. Den återstående delen av summan finansierades av Undervisnings- och kulturministeriet och Arbets- och näringsministeriet.

Föråldrad budgetplan

En budgetplan för MTV Push där det bland annat har reserverats 15 000 euro för toaletter och 130 000 euro för säkerhet har figurerat i medierna. Många har menat att det omöjligt kan ha varit befogat att lägga ut sådana summor med tanke på evenemangets storlek.

Saila Machere, enhetschef för marknadsföringen vid Helsingfors stad, förklarar att det rör sig om en gammal budgetplan som inte längre håller streck.

- Den budgeten gjordes upp i tron att MTV Push Helsinki skulle bli ett stort utomhusevenemang som skulle ordnas på Senatstorget eller ett motsvarande ställe. Det stod ändå snart klart för oss att det skulle ha kostat oss ännu mera så vi beslöt oss för att arrangera en inomhuskonsert och flera mindre evenemang omkring i Helsingfors istället, förklarar Machere.

Machere säger att hon tycker att det är svårt att bedöma evenemangets lönsamhet i det här skedet.

- Målet var att marknadsföra Helsingfors, att locka människor hit och försöka få MTV Europe Music Awards till Helsingfors. Vi vet inte vad vi har vunnit på det här innan vi sett resultaten och hur vi mäter oss med de konkurrerande städerna, säger hon.

750 000 för att marknadsföra Helsingfors utomlands

Leiste har på Twitter redogjort för de egentliga utgifterna för evenemanhet.

270 000 euro har lagts på att marknadsföra MTV Push Helsinki utomlands. Det är frågan om en kampanj som pågått i Sydkorea, Japan, Ryssland, Tyskland, Sverige, Holland, Storbrittaninen, Frankrike och Spanien. I samband med kampanjen ordnades en tävling där personer från de nio länderna kunde vinna en resa till Helsingfors för MTV Push Helsinki. De pengarna gick alltså till mediaövervakning, produktion, översättning och webbplatser.

480 000 av pengarna användes för själva TV-inslaget. Där ingick bland annat utgifter för tekniken, utrutsningen, marknadsföringen av huvudkonserten, artister, resor och logi.

100 000 reserverades för de lokala utgifterna. 50 000 användes till produktionskostnader. 20 000 gick till marknadsföringen av evenemangen och de återstående 30 000 användes för att täcka projektchefen Mikko Leistis och producentens arbete.

"Detaljer kring budgeten är företagshemlighet"

MTV Push Helsinki har också fått kritik för att det synats så dåligt i sociala medier. På evenemangssidan på Facebook påpekar flera att evenemanget helt och hållet gått dem förbi. Machere berättar att 2000 euro av de 20 000 som reserverades för marknadsföring användes för synlighet i sociala medier.

- Vi informerade regelbundet om evenemanget. Jag medger att vi kunde ha använt oss aktivare av sociala medier, men vår främsta fokus låg ändå på gatuevenemangens innehåll och TV-programmet, förklarar hon.

Staden har nu klargjort till vilket ändamål de olika pengarna har använts, men någon mera detaljerad budget går inte att få tag på.

- MTV ansvarar för budgeten och det är deras företagshemlighet. Vi kan inte få tag på de uppgifterna, säger Machere.

Om ni endast vet hur budgeten ser ut i stora drag, hur kan ni då garantera att pengarna använts på ett vettigt sätt?

- Uppskattningen bygger på MTV:s uppgifter om sina egna och lokala kostnader. En uppföljning görs efter att TV-programmet har sänts.

Machere säger att det är viktigt att man fortsätter marknadsföra Helsingfors. De andra städerna som tävlar om att få stå värd för MTV Europe Music Awards har redan markansfört sig länge, menar hon.

Här är ett smakprov på hur programmet som ska sändas i oktober kan se ut:

MTV News at MTV Push Helsinki 2014

Läs också:

Målet med MTV Push var inte att locka publik
Helsingfors beviljar över 600 000 euro till MTV-evenemang

Det blev, som vanligt, en lyssnarvinst i frågesporten Ur spåret med Janne Grönroos.

I Ur spåret leder lyssnarna nu med 31 poäng mot Teds 8 och Fredrikas noll. Bild: Yle X3M

Hur många poäng får du? Svaret hittar du längst ner.

Sökes: en tv-karaktär.

Fem poäng: Vit och mossfri sten.

Fyra poäng: Känd för sitt fotarbete och sin haka.

Tre poäng: I det här fallet är Barney inte nästbästa vännen, utan bästa.

Två poäng: Han kommer från en stenhård säng.

Ett poäng: Den här tecknade figuren klär sig ofta i leopardmönster, är gift med Wilma och kör dinosaurier.


















Rätt svar: Fred Flinta (Flintstone)

En fotbollsmatch. Deltagarantalet varierar mellan elva och fjorton. Plötsligt anordnas en friidrottstävling mitt i matchen och handboll blir en del av spelet. Det är i en sådan match jag finner min livsnjutning.

Anfallaren startade en löpning, och höjde handen. Så slogs passningen. Snygg och precis. Bollen skar rakt genom backlinjen. Anfallaren hade sådan fart när han elegant mötte bollen i steget att jag visste att jag måste rusa mot honom. Så, jag rusade ut ur målet och gjorde mig klar att slänga mig. Då sköt han. Med fel fot. Mellan benen på mig. En klassisk tunnel. Jag låg ned och tittade bakåt, bara för att se hur bollen förenade sig med nätmaskorna. När jag låg där kom min son fram till mig.

– Bra spelat ändå pappa, säger sonen samtidigt som han klappar min hand.

Jag tittar honom djupt i hans mörka bruna ögon. Hans leende är helt genom äkta. Så håller han kvar handen på min målvaktshandske och klappar lite försiktigt.

– Behöver du hjälp upp?, frågar han.

Då kan jag inte hålla tillbaka mitt eget leende. Aldrig förr har det känts enklare att plocka bollen ur målet som just nu.

När spelet är igång igen går bollen till den minsta av spelarna för eftermiddagen. Hon är fem år och springer med den mest koncentrerade av blickar mot bollen. När hon kommit fram till bollen stannar hon upp, böjer sig ned och rättar till den med handen. Hon ser fokuserad ut då hon tittar upp. Så backar hon några steg. Alla andra stannar upp och inväntar det som kommer att ske. Hon pekar lite åt olika håll och så springer hon fram till bollen. Hon tar i allt hon kan och bollen rullar kanske fem meter fram. Hennes passning möts av applåder och hon sträcker ena handen i luften som för att tacka för applåderna.

I mitten finns det tre pojkar. Alla i åldern 8-10. De spelar i samma ”lag” och springer tätt tillsammans. Bollföraren i mitten. De andra två skriker vilt att han skall passa bollen. Till slut passar killen i mitten, rakt till en motståndare. Motståndaren är en av papporna som är med och spelar. Han bestämmer sig för att göra en överstegsfint då han tar mot bollen. Ett trick som han gjorde senast för kanske tio år sedan. Men, en av mammorna som är med och spelar läser finten, utmanar honom och stjäl bollen.

Mamman passar till en flicka på kanten. Jag vet inte exakt hur gammal flickan är, kanske sju år. När bollen når flickan blir hon förvånad. Det syns på henne att hon inte riktigt vet vad hon skall göra, eller förväntas göra. Så en motståndare, en liten kille, visar henne vart hon skall göra mål. Hon tackar och sparkar bollen mot målet.

– Kolla här mamma!, ropar plötsligt en liten flicka.

Flickan springer längs med kanten av grusplanen där vi spelar. Hon springer med världens fart, och så hoppar hon. Häromdagen, berättade hennes pappa, hade flickan tittat på en friidrottstävling på TV. Där hade hon fascinerats av längdhoppstävlingen. Så ungefär mitt in i matchen bestämde hon sig för att hoppa längdhopp längs med fotbollsplanens ena sidlinje. Grus som grus. Knappt har hon hoppat färdigt förrän ytterligare två barn ansluter.

Det är förmodligen en av de mest oorganiserade fotbollsmatcherna som någonsin spelats. Faktum är att det kanske inte ens borde kallas match. Det är ett spel där fotboll, handboll och friidrott möter varandra. Mötet är harmoniskt. Och i viss utsträckning kaotiskt. Vid något skede försökte jag räkna antalet spelare på planen. Jag fick det till elva stycken. Lite senare fick jag det till fjorton. Enkelt uttryckt så varierade antalet spelare på planen under matchen. Tydligen lockade lekplatsen bredvid fotbollsplanen vissa till lite avstickare emellanåt. Tydligen fanns det ett slott där med en drake. Eller var det ett troll?

– Nu är det min tur att vara Ronaldo, säger en av de yngre killarna

– Men nu är ju jag Ronaldo idag, svarar en annan kille.

Pojkarna diskuterar kort om hur de skall lägga upp fortsättningen. Jag föreslår att båda kan ju vara Ronaldo. Vad om den ena skulle vara Cristiano Ronaldo och den andre kunde då vara den brasilianske Ronaldo? Båda pojkarna tittar på mig förvånat. Eftersom att de är för unga för att känna till det här med två Ronaldos så beslutar sig pojkarna för att vara Ronaldo och Messi. Därefter fortsätter de spela.

När det beslutas att det spelats färdigt samlas vi alla vid ena målet. Det blir vatten, läsk, kanelbullar och lite godis. I två timmar spelade vi. ”Matchen” gås genom och vi turas om att skratta åt det som vi varit med om på planen. Dribblingar återupplevs med ord. Mål diskuteras. Några av barnen tar tillfället i akt och börjar leka Batman.

Stämningen är på topp på grusplanen i norra Helsingfors. När jag tar av mig målvaktshandskarna och tittar mig omkring så slår det mig. Det här är livsnjutning!

Mera livsnjutning i Efter Nio, 18 september kl. 21.00 i Yle Fem.

Alla har vi någon gång fått konstiga komplimanger. Ibland är de riktigt fina eller så är de bara väldigt konstiga.

Komplimanger är det absolut vanligaste sättet att smickra någon och komplimanger är något som människor använder (förhoppningsvis) dagligen. Och sen finns det den gruppen människor, vars komplimanger låter mycket bättre i huvudet än när de säger dem högt. Vi bad lyssnarna sända in sina konstigaste komplimanger under en sändning. Här är några vi fick in:

• Du är sexig som en bergullsbal.
• Du har en snygg brud, inte den fulaste fisken.
• Du ser ut som en koala när du simmar.
• Du ser ut som en dvärg när du hoppar glädjeskutt.
• Du svettas inte så mycket för att vara så fet.

Det dök som ni ser upp en hel del intressanta saker, vad skulle du tycka om du fick någon av dehär komplimangerna? Jag tycker vi borde ger mera komplimanger, och också vara glada om någon ger oss en komplimang. Och sen om man är i en sån situation att man får en lite konstig komplimang, tänk att personen säkert menade väl. Men ifall den är väldigt elak, då ska man säga ifrån!

Ett enormt antal bidrag har lämnats in till Guggenheims arkitekturtävling för det planerade muséet i Helsingfors. Totalt deltar 1 715 förslag från 77 länder.

Enligt Guggenheimsstiftelsen är antalet det största som någonsin lämnats till en tävling av det här slaget.

De flesta bidragen kom från USA, Italien, Finland, Storbritannien, Frankrike och Japan.

Richard Armstrong Richard Armstrong Bild: Yle

Richard Armstrong, direktör för Guggenheimstiftelsen, säger att man ville inspirera arkitekter över hela världen, både nya och redan etablerade.

- Vi bad dem föreställa sig hur ett museum för detta sekel kunde te sig och inspirera till ett globalt utbyte av tankar om arkitektur och dess traditioner, urbanism, offentliga byggnader och städernas framtid, säger han.

Tävlingen i två faser

Arkitekturtävlingen ordnas i två faser. Den första fasen var öppen för arkitekter över hela världen. I november väljer en jury på elva personer ut de sex bidrag som går vidare till följande fas.

Juryn har utsetts av bland andra Guggenheimstiftelsen, Helsingfors stad, staten och Finlands Arkitektförbund SAFA. Där ingår både praktiserande och akademiska arkitekter.

Det vinnande bidraget kungörs i juni 2015.

Professor Mark Wigley: Det främmande kan bli det unikt finländska
Läs också: Tävling ska visa Guggenheim-tomt utan Guggenheim

Att vara trevlig smittar av sig. En kliché som Marco Bjurström, Maarit Feldt-Ranta och Kari Lumikero med erfarenhet kan intyga att stämmer.

Att njuta av livet är väl något av en självklarhet för de flesta av oss. Eller är det? Förmågan att uppskatta de mindre sakerna i livet kommer ofta från erfarenheter som gett ett perspektivskifte eller rubbat den stabila tillvaron. Allt det här låter som klichéer, men är inte mindre sanna för det.

Maarit Feldt-Ranta. maarit feldt-ranta Bild: Yle/Parad Media

Politikern Maarit Feldt-Ranta insjuknade första gången i cancer år 2009. Efter fyra friska år insjuknade hon igen. Nu är hon förhoppningsvis frisk återstoden av sitt liv och hon tänker också njuta av det.

– Det är lättare idag att uppskatta de små sakerna i livet. Jag har skalat bort de tråkigare sakerna som jag inte orkar bemöda mig med. Det betyder inte att jag sopar allt under mattan, men jag väljer varje dag vad jag sätter energi på, berättar Feldt-Ranta.

Hon fick ögonen upp för det positiva i livet genom sin sjukdom. Det krävs ändå inte så mycket för att komma till liknande insikter. Koreografen och programledaren Marco Bjurström reste några gånger till Indien och märkte hur lite människorna där behövde för att vara nöjda med livet. Bjurström själv, med flera års erfarenhet av att stå i rampljuset, tycker att sommarstugan i Pellinge är det viktigaste i livet.

Marco Bjurström kockar med Sonja och Mårten. marco bjurström, sonja kailassaari och mårten svartström Bild: Yle/Parad Media

Reporterveteranen Kari Lumikero, som bl.a. belönades med Bonniers journalistpris efter sin rapportering av Tsunamikatastrofen år 2004, har lärt sig uppskatta Norden efter arbetsresorna till världens krishärdar.

– Man kan inte bete hur som helst som journalist i en kris, helt enkelt för att det är en livsfara. Man blir ödmjuk av att träffa människor som har det svårt och vi vet inte här hur bra vi har det här, konstaterar Lumikero.

Efter 45 år av intensivt arbete som reporter har Lumikero gått i pension, men inte lagt av helt och hållet. Däremot har mjukare saker blivit viktigare. Hans barnbarn har förmedlat honom en lång lista över ställen som ska besökas och saker som de ska göra tillsammans. Det kräver tid, och en tid som också Feldt-Ranta gärna ger sin barn i dagens läge.

Kari Lumikero. kari lumikero Bild: Yle/Parad Media

– Familjen har varit en drivkraft för mig efter sjukdomen. Jag kan ju inte lämna barnen p.g.a. att jag inte orkar, säger Feldt-Ranta.

Det positiva smittar

Bjurström har som koreograf dragit danskurser i flera år, en tjänst som han i första hand erbjuder andra och som gör honom nöjd när kunderna är nöjda.

– Jag ger andra en tid i deras tillvaro då de kan njuta. Hela “nami, nami” grejen började från det att ingen vågade dansa och vara sig själva. Sedan bad jag dem säga “nami, nami” och släppa loss och få dem att tycka att det är okej att göra vad som helst utan att det spelar någon roll. Det har heller ingen skillnad hur du ser ut, säger Bjurström.

Bjurström är van med att få ett positivt bemötande av andra. Det är sällan som någon kommit och skrikit åt honom. Enligt Bjurström beror det på att han för det mesta är trevlig med människor, trots att han själv någon gång kört över andra med sina åsikter. Feldt-Ranta har kommit till samma slutsats i sin interaktion med andra människor – det positiva smittar. Framförallt ska man respektera och ta andra människor i hänsyn, tycker den erfarne Lumikero.

Se också:
Mårten på Marco Bjurströms danslektion
Robban Nilsson njuter på fotbollsplanen

Efter Nio, torsdag 18 september kl. 21.00 i Yle Fem.

Varje onsdag har Succémorgon en specialgäst som är expert inom ett visst område. Idag hade vi läkaren och neurologen Ron Liebkind som svarade på alla frågor gällande läkaryrket. Vi snackade bland annat om vacciner, bacillskräck och om hur man som läkare meddelar att någon kommer att dö.

Idag hade vi den stora möjligheten att fråga vad som helst av läkaren Ron Liebkind. Vi snackade bland annat om lite mer lättsamma saker så som firmafester och läkarsprit men dessutom också om mer seriösa saker så som läkarnas koppling till sjukdomar och döden. Bland annat om hur det känns att vara tvungen att meddela åt en människa att hen inte har länge kvar att leva.

Förutom de här sakerna snackade vi också om hans syn på vaccin, om bacillskräck och om hur mycket han brukar tävla med Dr. House.

Lyssna igenom klippen med Ron så får du kanske svaren på de frågor du alltid velat ställa en läkare.

Lilla Teatern fyller nästa år 75, och födelsedagen till ära anordnas en pjästävling. Tävlingen ska vaska fram nyskriven, svensk- och finskspråkig teater, där den bästa pjäsen belönas med 15 000 euro.

Raila Leppäkoski Bild: YLE/Ted Urho

- Vivica Bandler ville väldigt gärna göra teater som var originell. Hon tyckte om nya texter och framför allt om revyer. Den revykultur vi förknippar med Lilla Teatern föddes under hennes tid, säger Leppäkoski.

Anonymt från början till slut

Vem som helst är välkommen att delta i tävlingen, men Leppäkoski tror att tävlingen lockar framför allt professionella manusförfattare. Bidragen skickas in under pseudonym, till en jury vars medlemmar Leppäkoski inte vill avslöja.

- Kretsarna i Finland och svenskfinland i synnerhet är små och alla känner alla. Vi försöker undvika att man tänker på sin kompis i urvalsprocessen, förklarar Leppäkoski.

Juryn består av tre personer som har jobbat inom Lilla Teatern. Vinnaren i tävlingen utlyses hösten 2015.

Läs mera om tävlingen här.

Hör intervjun med Raila Leppäkoski, och intervjun med skådespelare Marika Parkkomäki om pjäsen Minns du mig, intill.

Marco Bjurström skapar glädje på sin danstimmar, något som programledaren Mårten Svartström också får ta del av. Let's dance!

I efterhand sitter Bjurström, Sonja Kailassaari och Mårten och tittar på prestationen. Bjurström och Sonja är vana dansare sedan tidigare och tycker att det är lite roligt att se Mårten flänga omkring på golvet. Men faktum är att Mårten dansar för första gången, medan alla andra i salen är rutinerade besökare, vilket Bjurström också poängterade.

Lärdom: man ska våga kasta in sig i okända situationer och strunta i vad andra tycker.

Läs mera om Marco Bjurström och om Efter Nio den 18 september, kl. 21.00 i Yle Fem.

Kläder och konsumtion är ett hett ämne. Kläder har aldrig varit så billiga som nu och det har lett till en motreaktion bland många som helt enkelt vägrar köpa nya kläder. Men andra får kickar av att konsumera och ser klädshoppande som ett fritidsintresse.

Studeranden Annika Wickman är miljömedveten och vet hur dåliga förhållandena är inom textilindustrin, men ändå älskar hon att shoppa.

Annika Wickman är miljömedveten och vet hur dåliga förhållandena är inom textilindustrin, men ändå älskar hon att shoppa. Annika Wickman Bild: Privat

– Som studerande har jag inte så mycket pengar och det gör mitt shoppande till en större grej. Då jag äntligen har pengar och får köpa något så känns det extra stort att få köpa.

”Ett år utan nya kläder”

En Facebookgrupp som heter ”Ett år utan nya kläder” vill att vi ska klara oss på det vi redan har hemma i garderoben. Felicia Aminoff är studerande och startade en blogg för några veckor sedan som handlar om miljövänligt vardagsliv. Hon köper helst inte alls nya kläder.

Felicia Aminoff undviker att köpa nya kläder. Kläderna på bilden köpte hon när hon gick i högstadiet och de duger ännu bra. Felicia Aminoff

– Det känns onödigt att köpa nytt, man kan ju köpa kläder i andra hand. Dessutom växer jag inte mer så mina gamla kläder duger också i storlek. Går kläderna sönder så kan man alltid försöka reparera dem.

Enorm tillfredsställelse att shoppa

Enligt en klädundersökning som BBC gjort använder britterna samma plagg i genomsnitt endast sex gånger, sedan köper de nytt. För Annika finns det en enorm tillfredställelse i att få köpa nya klädesplagg.

– Jag känner mig glad och lycklig över att jag äntligen har kunna köpa något nytt. Och om jag till exempel har köpt ett nytt nagellack eller nya kläder så gör det mig faktiskt gladare.

För Felicias del har hennes konsumtionsbeteende förändrats sedan hon blev äldre. Hon köpte mest kläder då hon var tonåring.

– Sedan blev jag väldigt medveten om hur mycket energi det går åt i processen att tillverka kläder och jag ville inte bidra till det. Jag tror inte heller att mitt utseende är så viktigt nu som det var när jag var 15 år.

Vi använder upp till 20 kilo nya kläder per person och år enligt den svenska Naturskyddsföreningen. En trend som bara fortsätter att växa.

Annika som får kickar av att köpa nya kläder säger att den största tillfredställelsen kommer när hon kan köpa sådant hon velat ha en längre tid.

– Säg att jag till exempel har sparat till ett par fina nya skor som jag har velat ha jättelänge. En billig topp ger inte samma kicks. Det handlar främst om skor och byxor, sådana saker jag inte har råd att köpa varje dag.

Miljömedveten men kan inte låta bli

Även om Annika är medveten om de urusla förhållandena i textilfabrikerna och hur dåligt det är för miljön så kan hon inte svara på varför hon ändå fortsätter att shoppa.

– Vi utsätts ju för information hela tiden om hur dåligt ställt det är i klädfabrikerna och hur dåligt det är för naturen, men varför jag ändå fortsätter att köpa kan jag inte svara på.

Felicia tror att vi blir allt mer miljömedvetna och när man väl får upp ögonen för hur stort slöseri det är och hur mycket vi konsumerar hela tiden så vill man kanske inte vara en bidragande orsak till miljöförstörelsen. Hon vill gärna ha nya kläder men säger att man måste inse att det finns andra sätt att få nya plagg än att köpa dem splitternya.

– Köp begagnade kläder eller byt kläder med dina vänner. Visst är det roligt att variera lite men man måste inse att det finns andra möjligheter än att alltid gå till butiken och köpa nytt.

I våras köpte Felicia en topp då hon var utomlands men innan det hade hon inte köpt ett nytt plagg på ett helt år.

Är du en av dem som ligger och scrollar på telefonen eller pekplattans skärm före du somnar? Det blåa ljuset från skärmen kan störa vår sömn och ha dålig inverkan på vårt minne och vår inlärning. Sömnforskare vid Uppsala universitet forskar som bäst i hur skärmarna påverkar oss.

Nere i en källare i Uppsala universitet testar sömnforskaren Frida Rångtell hur läsning från platta påverkar vår sömn. Testpersoner får läsa en bok under två timmar på surfplatta, sen sova en natt när deras hjärnaktivitet mäts. Några veckor senare gör de om proceduren fast med en vanlig bok. Resultaten är ännu inte klara men allt tyder på att det blåa ljuset från skärmarna gör oss piggare.

Frida Rångtell är sömnforskare vid Uppsala universitet. Frida Rångtell, sömnforskare vid Uppsala universitet Bild: Privat

Lägre ljusstyrka

Skärmar är ju inget nytt fenomen på kvällar, men vi har aldrig haft dem så nära som nu. Med skärmen närmare ögonen så strålar mera ljus, vilket kommer att ha större effekt än om skärmen är långt borta som till exempel en TV.

Forskningen håller på ännu och alla resultat är inte klara, men Rångtell ser vartåt det lutar och har en del tips på hur man borde göra när det närmar sig läggdags.

– Det hjälper kanske att dra ner ljusstyrkan, men det beror mycket på vilken sorts ljus det är. Gult ljus från vanliga lampor är mycket bättre före man ska sova.

Stäng av och varva ner

– Men det är ju inte bara från skärmar vi exponeras för ljus, det kan lönas att dimma lampor och lägga på mysbelysning när det närmar sig läggdags, säger Rångtell.

Viktigast är att ta det lugnt före du ska sova. Sovrummet ska vara tyst och mörkt, helst ska telefonen ligga i ett annat rum så att du inte störs av vibrationer, blinkningar eller bara känslan av att du borde kolla upp nånting.

– Vi är konstant uppkopplade så det kan vara svårt att stänga av, men det skulle hjälpa oss sova om vi kunde koppla av bättre, säger Rångtell

Svårt att ändra vanor

Sömnforskaren Frida Rångtell följer det här på nära håll och läser varje dag testresultat om hur vi påverkas av det. Har hon då ändrat sina egna vanor?

– Jag försöker tänka mer på hur jag använder teknik, men det är svårt att ändra vanor. Det känns ju som avslappning när man läser på plattan eller kollar en serie på kvällen.

För att sova bättre, förbättra ditt minne och din inlärning ska du alltså stänga av tidigare, ha dator, telefon och tablett i ett annat rum och lägga på mysbelysningen på kvällen. Trappa ner gradvis, läs hellre en riktig bok eller tidning i sängen så sover du gott.

Tänk om staden själv kunde berätta om allt som dagligen utspelar sig i den. Vad skulle vi få höra? Tankeleken testas i Anna Krogerus nya pjäs Rakasta.Nyt. där staden Helsingfors fungerar som vår ciceron. Uppsättningen ges på teater Avoimet Ovet i regi av Heini Tola.

I det Helsingfors som tar form landar vi en bit inne i framtiden men inte längre än att vardagen är fullständigt igenkännbar. I den här staden lever människorna i så olika sociala verkligheter att de aldrig möts om inte slumpen för dem samman. Och de som har makt kan fatta sina beslut utan att någonsin komma i kontakt med dem som får dra konsekvenserna. Gabriel Korkman är en av dem som styr över andras öden, en rationell företagsdirektör i försäkringsbranschen som slutat lyssna både till sig själv och andra. Vändpunkten inträffar den dag slumpen för den ryska Galina i hans väg.

Det här låter ju som upptakten till en rätt konventionell kärlekshistoria men vid sidan av Gabriels uppvaknande som människa tecknar Krogerus också konturerna till en större historia, en skildring av mänskligheten i framtidsdystopins skugga. Parallellt med den islossning som sker i Gabriel pågår nämligen en islossning i betydligt större skala. Miljökatastrofen nalkas, det börjar bli sent för mänskligheten. Helsingfors drabbas av regelbundna storöversvämningar och till Gabriels uppgifter hör bl.a. att avgöra vilka som är försäkringsdugliga nog för att beviljas en ny start på en arktisk skyddsplats. Tanken är förstås att bara de med de mest önskvärda generna godkänns men vad är det för en mänsklighet man för vidare med den strategin? I den hotande framtidsvisionen ligger också ett filosofiskt resonemang kring vår tids rationella syn på människovärde och livsduglighet dolt.

Anna Krogerus hör till de främsta inhemska pjäsförfattarna i sin generation och vår oförmåga att greppa det väsentliga i tillvaron är ett återkommande tema i hennes produktion. För en svenskspråkig teaterpublik introducerades hon t.ex. med Av ren kärlek till mig ( Rakkaudesta minuun) där kärnfamiljen fungerade som utkikspunkt för vår blindhet och egoism. I Rakasta. Nyt. speglas begrepp som kärlek, ansvar och medmänsklighet både ur ett privat och globalt perspektiv. Upplägget är ambitiöst, ändå är jag tveksam till resultatet. Konstruktionen kör i någon mån över dramat och i Avoimet Ovets uppsättning resulterar det ofta i en lite darrig balansgång mellan det banala och krystade.

Rakasta.Nyt. är en uppsättning med lätt bagage, rollerna är visserligen många men skådespelarna bara tre. Terhi Suorlahti gör vid sidan av berättargestalten Helsingfors en rad förbiflimrande figurer, Jukka Pitkänen gestaltar Gabriel Korkman och Irina Pulkka tre roller som alla hör till sfären av de människor Korkman tidigare stängt ut ur sitt medvetande. Alla arbetar väldigt tydligt, varje gestalt kommer med oskuldsfullheten, ärligheten eller frusenheten skriven i pannan. Att varje gestalt i persongalleriet samtidigt representerar en hel grupp i samhället blir också väldigt tydligt. I Tolas regi framhävs textens karaktär av symbolisk saga och allegori med tydliga understrykningar, så tydliga att resultatet ibland nuddar vid det naiva.

Sagor för vuxna barn som redan förlorat sin oskuldsfullhet är alltid problematiska.
Jag tror att en lite nyktrare hållning hade gagnat den här texten. Nu bäddas vi i stället in i en sfär av sentimental scenpoesi där vår sista darrande stund tillsammans flimrar förbi till bitterljuv begrundan, ett intryck som ytterligare förstärks av en handfull insprängda ballader till musik av Maija Kaunismaa.

När Heini Tola för ett par år sedan satte upp en dramatisering av Juhani Peltonens Helsingforsroman Salomo ja Ursula var resultatet en fräsch och mångbottnad uppsättning med utrymme både för sårbarhet, satir och samhällskritik. En starkare fläkt av den kombinationen hade nog också gagnat den här texten.

Med verk från många årtionden fyller nu Kitty Tennberg vinden på Almska Gården i Lovisa. Färgerna har förändrats med åren, men det sagolika och magiska finns kvar i hennes konst.

Kitty Tennberg ställer ut i Lovisa

45 seconds

Spela upp klipp på Arenan: Kitty Tennberg ställer ut i Lovisa

– Målningarna får en ny dimension nu då de hänger så här tätt tillsammans, säger Kitty Tennberg. Det är mycket som har hänt under alla åren.

Färgerna har förändrats.

– De äldre verken har ännu mera färg, glada färger, jämfört med nyare verk. Det var ju då som färgvärlden öppnade sig för mig.

– Jag är mera medveten nu om hur och vad jag målar. Det blir inte lika impulsivt nu mera.

Det sagoaktiga och magiska har alltid funnits med i Tennbergs målningar. Ofta har hon rest både söderut och norrut för att uppleva den kraft som finns i naturen.

Kitty Tennbergs förtrollande värld

Med verk från många årtionden fyller nu Kitty Tennberg vinden på Almska Gården i Lovisa.

Samtidigt som Kitty Tennberg ställer ut på vinden håller Sibbofotografen Caj Bremer till i nedre våningen med ett urval bilder, både svartvita och i färg.

Utställningarna pågår fram till den 5.10.

Det blir skådespelaren Jan Korander som regisserar nästa års pjäs på Raseborgs sommarteater. Korander har stått på Raseborgscenen bland annat i huvudrollen i pjäsen Robin Hood år 2010. Nästa års pjäs blir Emil i Lönneberga.

Den förra regissören Bobo Lundén hade ett treårigt kontrakt som skulle ha gällt fram till år 2015, men han valde att avsluta det ett år tidigare än planerat.

Teddy Granroth fortsätter som kapellmästare och Petri Horttana som scenograf. Västnyländska Ungdomsringen vill använda återvunnet material och hoppas att kunna använda någon gammal lada eller gammalt hus för att bygga upp Katthult på Raseborg.

15 november hålls det audition. Om du är intresserad av att vara med i Emil i Lönneberga kan du redan nu anmäla ditt intresse till Västnyländska ungdomsringen.

Tiden rinner ut för Brages pressarkiv - och pengarna hotar ta slut. Därför väntar arkivet otåligt på besked av Svenska litteratursällskapet som i dag ska ta ställning till hur framtiden ska se ut för arkivet. Styrelsen möts i Joensuu.

- Jag hoppas arkivet kunde bli en del av SLS, säger direktionsordföranden Jan Sundberg, Arkivet kunde enligt honom stärka SLS en hel del.

Sundberg är trött på turerna kring arkivet och dess framtid. Ingen har velat ta ansvar för arkivet, beklagar han.

- Ändå är arkivet är en föregångare och intressant på många sätt, betonar Sundberg.

Hbl har ett arkiv, Yle har ett arkiv - varför behövs Brages pressarkiv?

- Det unika är att vi sammanför allt, här indexeras allt - lokala frågor, föreningar, personer - alla finlandssvenska tidningar kommer ju hit, säger Sundberg.

Många röster höjs för Brages

Mycket arbete i kulisserna

Det bubblar i kulisserna kring arkivet för tillfället. Utredningskvinnan Aura Korppi-Tommola har gått vidare med sitt utredningsarbete efter de tre alternativen hon presenterade för en tid sedan.

Enligt uppgift har Nationalbiblioteket nu fallit bort som en lösning för Brages eftersom det skulle ha blivit för dyrt. Bibliotekets sökfunktioner motsvarar inte Brages. Bollen är nu hos Svenska litteratursällskapet.

SLS styrelseordförande Fred Karlsson säger till Yle Nyheter inför mötet i Joensuu att han tror man kan komma fram till ett beslut om hur Brages framtid ska organiseras.

- Beslutet kräver inte enighet av styrelsen, säger han. Beskedet torde vara klart på torsdagen vid 15-tiden.

Det finns också planer på att återigen uppvakta undervisningsministeriet om arkivets framtid nästa vecka. Sist och slutligen är det en fråga om pengar, eftersom arkivets kassa är tom vid årsskiftet, då det statliga bidraget upphör.

Intresserar också finskspråkiga forskare

"Ett intressant och innovativt arkiv"

9 minuter

Spela upp klipp på Arenan: "Ett intressant och innovativt arkiv"

- Jag fick ett tips av min professor vid universitetet om att Brages kunde ha sådant material jag kunde ha nytta av i min forskning, säger 35-åriga Outi Hupaniittu med film- och televisionsforskning som sitt område.

Hon har gjort sin doktorsavhandling om biografbranschen i Finland i början av 1900-talet och säger sig ha hittat oumbärligt material i pressarkivet.

- Det är lätt att söka här, på ämne eller namn - och för oss historiker säger dödsannonser mycket, förklarar Hupaniittu. Hon har hittat namn och uppgifter på föregångare inom biografbranschen - en del av dem finlandssvenskar - material hon bedömer att hon svårligen hade kunnat komma över annars.

- I stora arkiv söker vi ibland efter nålar i höstackar - här är det lätt att söka, berömmer hon. Personregistersökningen fungerar helt enkelt.

Ur forskarsynpunkt fungerar Brages bra eftersom det systematiska perspektivet är långt - från början av 1900-talet. Arkivet har inte bara material som berör Svenskfinland utan frågor av allmänt intresse i hela Finland. Materialet är inte språkspecifikt, man kan spåra debatter i tiden, till exempel.

De stora dagstidningarna har egna arkiv - Yle har arkiv - varför behövs Brages?

- Många tidningar betjänar främst de egna anställda via sina arkiv, förklarar Hupaniittu vidare. En forskare får inte hjälp lätt, bedömer hon. I Brages finns hela den finlandssvenska pressen samlad.

Brages arkiv är visserligen litet, det finns inga hyllkilometrar av material men ett mindre specialarkiv kan erbjuda god service, funderar hon.

Enligt Hupaniittu dokumenterar Brages den offentliga finlandssvenska debatten eller "minnet" om man så vill. Ändå finns här mycket av nationellt intresse också.

Nytänk i en liten organisation

Hupaniiittu säger att Brages verksamhet inte bara handlar om "dammiga mappar" utan mycket nytänk och innovation står att hämta ur en liten organisation.

- Jag hoppas att utvecklingen kunde få fortsätta så att vi kunde få se frukterna av arbetet. Vid Brages pressarkiv handlar det om att förvalta ett kulturarv, summerar hon.

Några forskare skriver om sina erfarenheter av Brages pressarkiv:
Fredrik Hertzberg: Litteraturhistoria kan skrivas med hjälp av gammalt tidningsmaterial
Michel Ekman: Brages urklippsverk av ovärderlig betydelse
KG Olin: Börja hos Brage
Malin Kivelä: Brages hjälper att skapa tidsbilder

Länktips:
Nytt konsortium ska rädda Brages pressarkiv
Tre alternativ för Brages pressarkiv
Nu klarnar alternativen för Brages pressarkiv
Gemensam fondsatsning ska rädda Brages pressarkiv
Brages pressarkiv nedläggningshotat

Vad gör en enorm förstoring på en tupp på en utställning som handlar om kräftskivor? När kom hålen i kräftknivarna? Hur ser en traditionell kräftskiva ut för dig?

Följ med Experttimmens bildblogg i kväll:

En skulptur som föreställer en röd kräfta Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Kräftskivan-en finlandssvensk karneval

Har du frågor om kräftskivetillbehör, gammalt och antikt? Torsdagen den 18.09 med start kl 19.30 kan du ringa 0600-11 12 13 och fråga vår antikexpert Bernt Morelius. Du kan när som helst skicka e-post med frågor och bilder till expert@yle.fi eller sms:a oss. Skriv då EXPERT, gör ett mellanslag, din fråga och skicka till 16261. Textmeddelandet kostar 50 cent.

Filmfestivalen Kärlek & Anarki kör igång idag (18.9) och i år frodas musikfilmerna på vita duken. Det är allt från metall till indie och i både dokumentär- och fiktionsform. Vi hjälper dig hitta rätt i filmdjungeln!

Hur ska du veta vilka musikfilmer du ska satsa dina slantar på under årets Kärlek & Anarki? Vi har svaret. Oberoende om du vill ha riktiga berättelser eller påhittade historier, rock eller pop, så har vi svaret. Ta bara en titt på vårt fyrfält här under och välj din favoritgenre. Under bilden kan du sedan läsa en kort beskrivning om varje film. Lycka till!

(Klicka på bilden så blir den större.)

Fyrfält på musikfilmer på KÄrlek och Anarki 2014. Bild: Yle/Catariina Salo

Metalhead

Isländska Ragnar Braagson har regisserat filmen om den unga flickan vars bror dör. I sin saknad och ångest söker hon tröst i metallmusiken. Vi snackar tung musik, vackra landskap och fin fiktion.

Whiplash

Ett intensivt drama om en ung trummis som kommer in på USA:s bästa jazzkonservatorium och möts av en minst sagt speciell lärare. J.K. Simmons (pappan i Juno) spelar den perfektionistiska läraren som kräver att hans elever ska lägga sitt allt i musiken, blod, svett och tårar.

Flow

Den danska filmen Flow är den nordiska motsvarigheten till Eminem-filmen 8 Mile. Filmen handlar om ett gäng förortskids som mest hänger med sina kompisar och lyssnar på musik. Allt ändras ändå när Michael blir spökskrivare åt en av Danmarks största rapp-artister.

Frank

Den här filmen är ett måste. Upplägget är både intressant och helt sjukt i huvudet. Frank är frontfigur för ett experimentellt band och själv är han också väldigt experimentell och exentrisk. Frank, som spelas av Michael Fassbender, går nämligen runt med en jättelik glasfibermask på sitt huvud. Hela tiden. WTF?

God Help The Girl

Gillar du Belle and Sebastian? Då är filmen ett måste för dig. Det är nämligen sångaren Stuart Murdoch som regisserat God Help The Girl. Ett indiedrama om att växa upp, en musikalisk historia om tre rotlösa ungdomar som söker efter drömmen.

20,000 Days On Earth

Dokumentären om Nick Cave är både drömlik och apokalyptisk. Under en bilfärd med Nick får vi träffa en massa gamla bekanta och på en imaginär terapisoffa berättas det hemligheter. I 20,000 Days On Earth blandas dokumentär och fiktion på ett vidunderligt sätt.

Supermensch: The Legend of Shep Gordon

Shep Gordon är den legandariska managern som haft hand om bland andra Pink Floyd, Alice Cooper och Blondie. I Mike Meyers debutregi får vi veta hur det gick till när Shep i misstag kom in i musikbranschen och hur han kom att bli så stor som han är idag.

Jimi: All Is By My Side

André Benjaminin, eller André 3000 som är hans artistnamn, spelar Jimi Hendrix i filmen som koncentrerar sig på tiden innan Jimi blev en fullfjädrad stjärna och rockikon. Vi får följa med under åren 1966 och 1967 när Jimi mest fungerade som bakgrundsgitarrist till större stjärnor. Ett intimt och annorlunda personporträtt på en legend.

20 Feet From Stardom

Om att vilja ha en solokarriär men alltid fastna bakom de stora namnen. Oscarsbelönade 20 Feet From Stardom berättar historien om de sjukt talangfulla sångare som uppträtt med namn som Mick Jagger, Stevie Wonder och Bruce Springsteen men aldrig fått den egna karriären.

Narco Cultura

I Mexiko frodas musikstilen narcocorrido i vilken drogkarteller och våld hyllas. I dokumentären Narco Cultura får vi bland annat följa med drogroteln där en polisofficer efter den andra får sätta livet till i försöken att stoppa drogaffärerna.

The Punk Singer

Personporträttet på riot grrrlen Kathleen Hanna sträcker sig över ett sprakande 90-tal och ger oss fantastiska punk-fiilisar. Feminist-ikonen och frontfiguren i Bikini Kill drog sig undan från media 2005, i dokumentären gläntas dörren och vi får veta mera om varför.

Pulp: A Film About Life, Death & Supermarkets

Pulp återvänder till sin hemstad Sheffield för att framföra en sista konsert. I den nostalgiska dokumentären får vi följa med bakom kulisserna i Sheffield, både backstage och bland fansen.

Muscle Shoals

Vad har Aretha Franklins Respect, Rolling Stones Brown Sugar och Lynyrd Skynyrds Sweet Home Alabama gemensamt? Dom är alla inspelade i samma studio i den lilla staden Muscle Shoals i Alabama. I dokumentären får vi veta vad det var som gjorde att ett litet trött samhälle påverkade musikindustrin på ett oanat sätt.

Monsterimies

Vad kan en film med titeln Monsterimies annat handla om än Lordi? I dokumentären får vi följa med hur monsterbandet blev hela Finlands favoriter, om den dalande publiciteten och försöket till en comeback.

För Lisbeth Muurinen som jobbar vid Vanda Stadsbibliotek och Christian Nelson från Vetenskapsbiblioteket Tritonia i Vasa, har det mycket handlat om diskussioner kring bibliotekens framtid. Muurinen och Nelson besökte God morgon Åboland studion på torsdag morgon.

Hur kommer biblioteken att se ut i framtiden?

- Biblioteken kommer fortfarande att ha pappersböcker, men de kommer att ändra karaktär så att de kommer att bli allt mer som öppna rum. Det har redan skett, det händer mycket på biblioteken. Biblioteken är anpassningsbara, så de har möjlighet att ganska snabbt forma sig, säger Muurinen.

- Bibliteken kommer också att vara en viktigt plats att komma till för att skapa olika saker under ledning av personalen eller tillsammans i grupp. Till exemepel vetenskapsbiblioteken kommer att fortsätta vara viktiga arbetsplatser för till exempel grupper av studerande, menar Christian Nelson.

E-boken och pappersboken lika viktiga

- Pappersboken kommer att fortsätta finnas. Men e-boken kommer att bli allt vanligare i takt med att de svenskspråkiga e-böckerna blir fler. Idag är det än så länge ganska svårt att få tag på svenska e-böcker, berättar Muurinen.

- Leverantörerna är än så länge få och biblioteken och förlagen är heller inte överens om vilken modell som ska gälla för t.ex. licenser och inköp av e-böcker. Alla förlag har än så länge inte heller velat släppa alla titlar i e-form, eftersom de ser bättre möjligheter att tjäna pengar på pappersboken, tillägger Nelson.

Under torsdagen fortsätter programmet med den Finlandssvenska biblioteksföreningens årskonferens.

Svalbard är en obskyr mix av friluftsparadis och sovjetiskt gruvsamhälle. Det är rätt billigt och enkelt att åka dit för att njuta av att man för en stund är en av världens nordligaste finländare.

Svalbard är nämligen hiskeligt nordligt: Största delen är Grönland är beläget på betydligt mesigare breddgrader och en resa till exempelvis Island är rena södernsemestern i jämförelse med Svalbard.

Det kostar 200-250 euro att flyga dit och tillbaka från Helsingfors. Det upptäckte min kompis i våras. Eftersom jag har en förkärlek för ovanliga semestermål var jag inte svår att övertala.

På Svalbard kan man välja mellan midnattssol (20 april till 23 augusti) eller nästan totalt, oavbrutet mörker (26 oktober till 15 februari). Vi valde det bleka men ihållande augustiljuset och det visade sig vara magiskt, inte minst mitt i natten efter ett besök på världens nordligaste whiskey- och konjakskrog med över tusen varianter i sortimentet.

Svalbards huvudort Longyearbyen har nämligen en häpnadsväckande servicenivå för ett samhälle med 2000 invånare. Affärer av alla de slag, restauranger, krogar och kaféer tävlar om turisternas uppmärksamhet. Turister finns det gott om till och med på vintern. Då går det att färdas med snöskoter och hundspann - på sommaren är det faktiskt knepigare att röra sig. Utanför Longyearbyen finns det i stort sett inga vägar.

Svalbard

Då är det istället sjövägen som gäller. Vi bestämde oss för en båtutflykt till den nedlagda sovjetiska gruvorten Pyramiden via Nordenskiöldglaciären. Guiden förkunnade att den var uppkallad efter en svensk upptäcktsresande, vi muttrade tyst (på finskt vis) att han minsann var halvfinne.

Svalbard var fram till första världskriget ett ingenmansland. År 1920 ingicks Svalbardtraktaten som fastställde att ögruppen tillhör Norge men att alla stater som skrivit under fördraget har rätt att bedriva näring där. För tillfället utvinner Norge och Ryssland kol på Svalbard men verksamheten är olönsam. Ryssland vill ändå ha en stark närvaro på Svalbard och upprätthåller gruvsamhället Barentsburg med några hundra invånare. Ögruppen är demilitariserad men dess strategiska läge är obestridligt.

Fram till 1998 fanns det också en aktiv rysk kolgruva i byn Pyramiden, uppkallad efter ett närbeläget pyramidformat berg. Legenden förtäljer att Sovjetunionen formade berget till en pyramid för att visa sin makt över naturen, andra hävdar att formationen är naturlig.

Nu är Pyramiden en spökstad. Ett tjugotal personer bor där och håller igång en blygsam turistverksamhet, men i övrigt har tiden stannat på 90-talet. Staty-Lenin blickar fortfarande ut över samhället, som en gång var komplett med sjukhus, dagis, skola och idrottshall. Det fanns i tiderna till och med höns och kor som betade gräs som man lyckades odla i jord som specialimporterats från Sovjet. Gräset är fortfarande grönare än något annat gräs på karga Svalbard.

Klimatet och avsaknaden av vandaler bevarar husen i gott skick, så Lenin har kanske inte märkt att alla har stuckit. Kulturcentret ser ut att ha övergivits för några månader sedan, inte för sexton år sedan. Barnböckerna i biblioteket ser ut att vänta på följande nyfikna läsare. Konsertflygeln och filmrullarna väntar på nästa förevisning men får nöja sig med att fotograferas av turister genom ett lager damm.

Pyramiden, Svalbard

Vår guide Sasja bor i Pyramiden året om. Kommunikationen med omvärlden är obefintlig. Om han klättrar upp för ett berg i fyra timmar får han tillräcklig GSM-signal för att använda internet, men oftast måste han nöja sig med att stå på ett visst ställe på bryggan där förbindelsebåten lägger till - där räcker GSM-signalen till för att skicka och ta emot textmeddelanden, men det går inte att ringa.

Sasja bär ständigt ett gevär på axeln. Det gör alla guider på Svalbard, eftersom det alltid finns en risk att träffa på isbjörnar. De är stora, oberäkneliga, snabba och gula - bara i barnböckerna är isbjörnarna vita. En brittisk 17-årig turist som attackerades 2011 är det senaste dödsoffret på Svalbard.

Till all lycka begränsar sig våra djurobservationer till vildren, vikval och fåglar av allehanda slag som alla trivs ypperligt i det karga men ståtliga landskapet.