- Jag har levt ett sagolikt och rikt liv, trots min ringa ålder. Men jag har också haft en djävul som pinat mig bakom kulisserna. Linda Lampenius berättar i sitt sommarprat öppet och sin anorexi och bulimi som pinat henne i många år.

- Rektorn på musiklekskolan tyckte att jag absolut skulle spela violin. Mina föräldrar tyckte att en sångerska skulle ha mer nytta av att kunna spela piano än violin. Ingen frågade mig. Men sanningen är den att jag inte brydde mig om vilket instrument det blev. Jag ville bara hålla på med musik. Det var huvudsaken.

Linda Lampenius (till vänster) i TV-programmet Viuluviikarit musiikkimmaassa under ledning av Geza Szilvay Barn sitter på en bänk och spelar violin Bild: Yle/Kuvapalvelu Leif Öster

Linda blev medlem i ungdomsorkestern Helsinki Juniortrings som åttaåring, hon var då den yngsta medlemmen i orkestern. Som femton var det dags att gå vidare till en ny orkester, där blev hon konsertmästare. Heltidsstudier vid Sibelius-Akademin påbörjades direkt efter studenten, vikariat och jobb vid Operan vid sidan om studierna. Det var ett liv Linda älskade.

- Det kan låta konstigt när jag säger att jag njöt av att stå och fila på min fiol i timmar i min lilla skrubb på Norra Järnvägsgatan. Men då var jag lycklig! Fingrarna och nacken tog stryk och ibland glömde jag helt bort tiden. Jag älskade tortyren.

Violinist, baddräktsmodell, Linda-cider

Lindas musikaliska karriär var på god väg. Slumpen har sedan lett henne till helt annorlunda upplevelser och framgångar. Och mycket synlighet i medierna.

Det började med ett violinist uppdrag i en TV-serie. Nu fick Pertti Spede Pasanen syn på Linda. Han bjöd in henne till Speden spelit för att medverka återkommande med musikinslag i programmet. Det blev fler TV-shower, galor och intervjuer. Plötsligt ville alla veta vem den blonda violinisten är! I sitt sommarprat berättar Linda Lampenius om barndomen, ungdomsåren, de hektiska åren inom showbusiness, när hennes så kallade expresståg ångade på för fullt.

Jag mådde fruktansvärt dåligt, både mentalt och fysiskt, pga min bulimi

- Samtidigt som jag levde som i en Hollywood film, hade jag karriär som klassisk violinist. Jag hade fått ett jättelikt skivkontrakt med EMI. Jag övade självfallet dagligen och valde emellanåt att åka för att hårdtränas hos violinprofessor Mauricio Fucs. Jag övade hela dagarna och på kvällarna tränade jag på gym. Jag förstod det inte då, men jag led av en blandning av anorexi och träningsnarkomani. Jag var besatt av ha kontroll över allt i mitt liv, till 100 procent.

Linda Lampenius sommarpratar den 5 augusti kl 10.05 och 18.03 i Radio Vega. Du kan också lyssna på hennes sommarprat på Yle Arenan.

Om musiken i programmet

I musikväg har Linda Lampenius valt både klassiskt och pop.
- Mitt sommarlov med Anita Hegerland var given iom att jag började min musikaliska "karriär" som sångerska med mamma och pappa som treåring och blev för första gången recenserad i en tidning när jag sjöng just denna sång.

- Jag kommer att berätta om min kärlek till musiken och min älskade Gagliano violin. Jag har alltid strävat efter att "sjunga" på mitt instrument. En som verkligen sjunger via sitt instrument är Itzhak Perlman. Perlmans klang är den vackraste jag hört. Hans linjer är så långa och mjuka. Ifall jag måste nämna en violinist, vars sätt att spela jag älskar, så är det Itzhak Perlman.

En anna idol är Jussi Björling.
- Jag älskar hans röst, hans sätt att sjunga och frasera. Dessutom är opera den finaste formen av musik för mig. Opera har allt. Alla instrument, sång, teater, dekor... Som en blandning av livet jag upplevde på svenska Teatern som liten och musiken jag studerat på Sibelius-Akademin.

Låten Feel med Robbie Williams har Linda valt iom att den beskriver en tung period i hennes liv.
- När jag var mitt uppe i allt med pr-turnéer för engelska EMI med min klassiska skiva ”Linda Brava”, mådde jag fruktansvärt dåligt, både mentalt och fysiskt, pga min bulimi. Jag kördes runt i limousin, såg mig själv på billboards och bodde i lyxsviter. Ju finare allt omkring mig var, desto ensammare kände jag mig. Jag visste inte om jag ville leva eller inte.

Och sist men inte minst har Linda valt låten av Längtan till dig med Yana Mangi. Ett specialarrangemang av Mangi som gjordes för Lindas och Martins bröllop i Jukkasjärvi iskyrka 2008.

Här hittar du en lista på alla Vegas sommarpratare 2014!

Om man är arg kan det vara skönt att lyssna på en arg låt. Men om man vill att ilskan ska gå om är det inte kanske alltid den bästa metoden. Därför välkomnar vi glada låtar med elakt budskap med öppna armar - få utlopp för din ilska samtidigt som du håller humöret uppe!

Ibland hinner man inte tänka på lyriken i låtar, utan nynnar glatt med i låtarnas sprittande toner. Men efter att ha lyssnat mer noga märker man att budskapet i låten inte alls är särskilt glatt eller kärleksfullt.

Här på redaktionen tycker vi att det är suveränt med glada låtar som har ett elakt budskap. Du kan sjunga med och yttra de fula orden, samtidigt som du ändå hålls på gott humör. Vad tycker ni om "dubbla budskap" i låtar, och har ni någon låt att tillägga till vår lista?

Salem al Fakir - I'm So Happy

Salem al Fakirs låt är så bra, och beskriver fenomenet med dubbla budskap i en låt så bra! La, la, laaa, och så ett slag i ansiktet. Så skönt. Med en sådan här låt bevisar man också till den man är arg på att man är glad ändå! Eller vill få det att verka som så i alla fall, hehe.

Cee Lo Green - Fuck You

Fastän den här låten är glad får man så mycket utlopp för sin ilska då man sjunger med i refrängen. Samtidigt som man både känner sig, och låter, trevlig. Win win.

Lily Allen - Fuck You

Tydligen kan inte artisterna få nog av att säga fuck you. Och inte vi heller. Så länge man säger det så här glatt så är det väl helt okej.

Timbuktu - Resten Av Ditt Liv

Timbuktu är riktigt riktigt arg. Det undgår ingen som behärskar det svenska språket. Men om du inte förstår svenska skulle den här låten lika bra kunna handla om hundvalpar. Nu gör den ju inte det, utan handlar om hur mycket Jason Diakité vill att köttätande myror ska äta upp en annan människas ögonlock. Auch.

Det finns fortfarande biljetter kvar till Flow Festival, som ordnas 8-10.8. Bara för ett par år sedan var festivalen slutsåld redan i juni månad. Arrangörerna är ändå inte oroade över biljettläget.

På festivalen uppträder bland annat Manic Street Preachers, The National, Skrillex och Nina Persson.

"Flow är både bättre och sämre än förr"

Stefanie Sirén pekar ut Flow på kartan Stefanie Sirén Bild: Yle/Carina Bruun

- Det är fortfarande en populär festival, något annat kan man inte påstå. I dagens läge har de breddat betydligt på artistutbudet och på allt annat man kan göra på festivalområdet, så som kortfilm och föreläsningar. Det är fortfarande en väldigt urban festival.

Däremot håller Flows image som alternativ och unik inte riktigt längre, anser Sirén.

- Spåren av den tiden finns kvar, varje år så finns det World Music-artister, soul och r'n'b, men det utbudet är ändå marginellt jämfört med allt det andra, säger hon.

Festivalen har blivit både bättre och sämre med åren, anser Sirén. Den intima känslan som den lilla festivalen hade de tidiga åren i VRs magasin är försvunnen. Då fortsatte festen till klockan 4 på morgonen, men å andra sidan var den sämre arrangerad. Idag är festivalen större, mera välorganiserad och städad, och utbudet är större, men så får man istället gå hem redan efter ett.

- Det finns mycket mera utbud dagtid idag, men det beror delvis på att de som en gång grundade festivalen är tio år äldre nu, har familj och barn och vill själva göra saker mitt på dagen. Människor förändras, konstaterar Sirén.

Fredrika Lindholm hävdar att det finns ett ord som kan hålla igång en diskussion på finska hur länge som helst, och det är ordet "niinpä". André Karring går ut på stan och testar det i praktiken.

André Karring kommer från Åland och kan ibland ha lite svårigheter med finskan. Det här ska ändå inte hindra honom från att ha en givande diskussion på finska. Genom att ställa en enkel fråga, och sedan endast säga "niinpä" och nicka, så ska han (enligt Fredrika Lindholm) kunna hålla igång en diskussion hur länge som helst.

Hur tror du det gick när André gick ut på stan och konverserade med människor genom att endast säga ”niinpä”? Lyssna här!

P.S Om du scrollar ner ser du tiden för den längsta konversationen.
















Andrés längsta konversation med ordet "niinpä" var 34 sekunder. Inte så jättelänge alltså. Fredrika får nog se över sin teori.

Lotta Sandholm har kört fast i sitt låtskrivande. Men inga problem, Stiftelsen erbjöd sin expertis på området!

Lotta kom tredje i Idols år 2011, och nu jobbar hon på sin tredje singel. Eller ja, den borde ha varit klar redan, men av någon orsak är den fortfarande på hälft. När Lotta besöker Stiftelsens studio och pratar om det här går Fridas tankar genast på att det är någon fest som har uppehållit Lotta. Men några festligheter var det inte direkt frågan om.

- Den här hettan har gjort att jag inte fått klar singeln i tid.

Höstmelankoli i nya singeln

Vi kan förstå att det finns roligare saker att göra i det vackra vädret än att sitta inne i en svettig studio. Men första versen och refrängen har Lotta ändå lyckats snickra ihopa. Snälla som Frida och Pernilla är erbjuder de sig snabbt att hjälpa till med resten av låten! För att göra det vill de veta lite vad låten handlar om.

- Motivet är höstmelankoli, den är lugnare än de tidigare låtarna. Du kan tänka dig att du har haft en jätterolig sommar och så blir det höst och det är dags att go back to reality.

I nästa stund skriver Frida så att pennan ryker. Efter en stund läser hon stolt upp sina välvalda ord:

- I hold your hand and the wind brings some sand, does it have to end like this again?

Men ja, nu var det ju ingen kärlekslåt, utan en höstlåt. Ändå svarar Lotta diplomatiskt på frågan om hon kan tänka sig använda Fridas material.

- Jaa, det finns potential...

En cheesy refräng

Lite tveksamt med versen ändå. Frida gör ett nytt försök, och hittar på en, enligt henne, superbra refräng!

- Leaves, leaves, leaves are falling, my honey from London keeps on calling.

Pernilla kommer genast med en spontan kommentar:

- Oh my god så dåligt!

Inte ens Lotta kan vara diplomatisk längre, utan säger:

- Ett ord: cheeeesy!

Men Frida tycks inte ha hört deras kommentarer - hon är redan uppe bland med molnen.

- Tack Lotta för att du kommer att använda det jag skrivit åt dig!

Ja, vi får väl se. Kanske pengarna börjar rulla in på Fridas konto snart. Hör hela intervjun här intill, där Lotta pratar om nya singeln From Good To Bad, och också om vad vi kan vänta oss av henne i framtiden.

Genom projektet Gubbenheim vill Lilli Sukula-Lindblom och Maija Kaukolehto möta minnes- och alzheimersjuka. På tisdagen besökte de för första gången Hötorgscentret i Jakobstad. Genom sång, musik, skoj och ett unikt möte vill de locka fram sådant som ligger dolt hos gamla och sjuka.

- Alla behöver glädje, vi vill få det att spritta till i vardagen, säger Lilli Sukula-Lindblom.

Lilli Sukula-Lindblom är redaktör och skådespelare och också den som gett Lilla My röst. Sukula-Lindblom är den som startade sjukhusclownverksamheten i Finland. Tillsammans med Maija Kaukolehto, artist, skådespelare och närvårdare driver hon nu det nya projektet Gubbenheim.

I tyllkjolar och med rosett i håret hälsade de på de inneboende på Hötorgscentret. En person i taget, i ett personligt möte. De delade ut morgonkramar, sjöng, spelade ukulele och skojade med de äldre.

- Det är det unika mötet som är viktigt. I den här stunden ser vi bara dig. Fastän en människa till och med tappat sitt språk så går det ända att komma henne nära, säger Lilli Sukula-Lindblom. Vi försöker hitta nyckeln för att närma oss dessa personer.

Närmare klienten

Musiken är ett mycket bra sätt säger Maija Kaukolehto. Och för en äldre, minnessjuk som gillat att bonga fåglar, kan ett fågelläte vara något som når fram till den personen.

Projektet vill också engagera personalen till att våga bjuda på sig själva och närma sig sina klienterna. Och ge mera glädje i vården och uppmuntra till en bra attityd.
Även om man blir gammal och sjuk och inte minns så bra så är man fortfarande en person.

- Fast vi blir äldre så har vi ändå samma drömmar och behov, säger Maija Kivilehto.

Sukula-Lindblom och Kaukolehto uppträder inte direkt som clowner utan mera som komiker. Medan sjukhusclownerna innefattade två artister som samarbetade enligt uppställda regler är detta projekt mera fritt till sin form.

- Jag hoppas att det här projektet alltid kommer att fortsätta, säger Sukula-Lindholm. Och vi vill gärna engagera exempelvis musiker och dansare och låta projektet växa. Då får vi lära dem det viktigaste i den här uppgiften, empati, värme och respekt.

- Det blev en grym storm, jag seglade mot Nya Zeeland och båten var en halv meter i luften. Jag grät, jag grät säkert i en vecka. Hur fan har jag hamnat här och vad gör jag här? Det var verkligen grymt och den psykiska stressen var verkligt hård.

Ensamheten, flera tuffa episoder som ensamseglare, grymma stormar, den svåra psykiska stressen är några saker som Hjallis Harkimo beskriver i sitt sommarprat. Han kommer också med en kärleksförklaring … till Sibbo.

Vegas sommarpratare Hjallis Harkimo har gjort tre världsomseglingar. Den andra utförde han ensam och är enligt Hjallis den största grejen han gjort.

Seglingsintresset vaknade i unga år. Det var Hjallis moster som behövde besättningsmän. Hon tog med sig den sexåriga Hjallis .

- Hon tog med mig som tyngd…

Under barndomen och de tidiga tonåren blev det en hel del kappseglingar med brodern och med kompisarna.

- Det var ändå lite turistseglande och i första hand var det roligt. Men det tände mig så pass mycket att jag började havskappsegla.

Rätt fort började det gå bra för Hjallis i tävlingarna och småningom började han träna med sikte på OS.

- Vi kom aldrig sen så långt som till OS, men i mitt bakhuvud blev det att mala. Jag spelade en hel del fotboll och jag seglade. Jag var inte riktigt bra på något. Då började jag tänka att jag måste börja göra något som är riktigt speciellt.

Vi backar lite i tiden, återvänder till Hjallis Harkimos skolgång och studier.

Svårt i skolan

- Jag hade dåligt betyg. Jag hade stannat två gånger på klassen. Skolan var rolig, men jag hade svårt, verkligt svårt.

Trots att Hjallis hade jobbigt i skolan hade han i något skede fått för sig att han skulle studera på Svenska handelshögskolan i Helsingfors. På tredje försöket lyckades han.

Som nybakad ekonom fick han jobb som servicechef på en firma som sålde båtar och en kort tid därefter blev han kontaktad av en kompis.

- Han undrade om jag ville segla jorden runt.

Båten hette Skopbank of Finland och var den första finländska båt som skulle segla runt jorden.

- Det var en upplevelse som jag inte genast glömmer. Vi visste att det skulle bli tufft. Drygt 160 dagar, 9 månader.

Och visst gick besättningsmännen varandra på nerverna ibland. Men uppmärksamheten, den goda andan och det faktum att de var de första som seglade jorden runt i en finländsk båt gjorde att Hjallis har goda minnen av sin första världsomsegling.

Småningom föddes idén att segla ensam runt jorden. Hjallis Harkimo började jobba för att förverkliga den här drömmen. Det krävdes sponsorer, noggranna planer, en båt och en testsegling över ett stort hav.

Många har frågat Hjallis Harkimo vad som är största grejen han gjort.

Just före jag kom till Kapstaden fick jag grym tandvärk. Jag drog ut tanden med en tång

- Överlägset störst är ensamseglingen. Du ska göra allt själv. Enda målet du har är att komma i mål.

- Den resan tog 160 dygn, två timmar, trettio minuter och femton sekunder. Eller något ditåt…

Ensamheten, flera tuffa episoder, grymma stormar, den svåra psykiska stressen är några saker som Hjallis Harkimo beskriver i sitt sommarprat.

- Just före jag kom till Kapstaden fick jag grym tandvärk. Jag drog ut tanden med en tång, vilket inte var speciellt fiffigt. Rötterna blev kvar och de blev inflammerade. Men det här bevisar just hur galna saker man gör som ensamseglare.

Har ingen segelbåt

Hjallis gjorde ytterligare en tredje världsomsegling, men från den seglatsen har han väldigt få minnen.

- Det var väl lite onödigt, man hade ju redan sett de där haven.

Seglingen har varit viktig i Hjallis liv, men han vill inte kappsegla längre.

I dag kör Hjallis Harkimo motorbåt.

Bland annat den här musiken spelar Hjallis Harkimo i sitt sommarprat:

Hjallis Harkimo sommarpratar den 6 augusti kl 10.05 och kl. 18.03 i Radio Vega. Du kan också lyssna på hans sommarprat på Yle Arenan.

Här hittar du en lista på alla Vegas sommarpratare 2014!

Vi träffar Suede och snackar om nya låtar och konsten att balansera. Men varför är de så förvånade över sommarvärmen?

Suede är det brittiska bandet med många år på nacken. Gruppen bildades redan 1989, hade sin storhetstid på 90-talet, för att sedan splittras 2003. Tio år senare var de tillbaka med skivan Bloodsports och nya turnéer, och där befinner de sig fortfarande. Den här sommaren hann de också med ett stopp i Finland. Ett lite annorlunda besök eftersom de tidigare bara varit här på vintern.

- Första gången vi spelade utanför Storbritannien så åkte vi till Finland. Det var vinter, och vi hade inte riktigt varit utomlands innan, så vi hade inga jackor med oss. Vi kom fram och det snöade i 14 timmar. Vi har varit här två gånger sedan dess, och det har alltid varit kallt, så det här känns jättekonstigt. Att se grönska och folk i shorts. Det är vackert, säger basisten Mat Osman.

Bandet gör många spelningar i sommar, och det gäller att hålla intresset uppe både inom bandet och för publiken. Ett sätt att göra det roligare är att spela nya låtar. Danmark, och även Finland, har fått äran att höra den nya låten Tightrope.

- Vi testade att spela den live i Danmark, och det var första gången vi spelade den. Det är viktigt att spela nytt material när du turnerar, och att hitta en balans mellan att hålla både publiken och dig själv engagerad, säger sångaren Brett Anderson.

Det får inte bli tråkigt

En ny låt engagerar bandet och håller dem på alerten. Utan nytt material kan allt börja gå på autopilot. Suede försöker lägga in så många nya låtar som möjligt under en turné, och just nu har bandet flera nya låtar som kanske är redo för en liveförevisning.

- Jo, men det är också svårt att spela nya låtar. Det finns vissa som jag bara vet att inte fungerar live. De kanske kan bli bra livelåtar, men då krävs det tid av bandet. Tightrope är en så enkel låt, så jag tänkte att den säkert fungerar, säger Brett.

Nostalgipubliken är på plats

Eftersom Suede var så stora som de var på 90-talet, är det självklart att folk kommer till deras spelningar för att uppleva lite nostalgi. Det här är ändå inte frustrerande för bandet.

- Här gäller det också att hålla en balans. Vi balanserar konstant mellan folk som aldrig har sett oss och vill höra vad vi gjort de senaste 20 åren, och hardcorefans som vill höra nytt material. Det farliga med nostalgi är när du inte går framåt. Så länge vi gör fina nya skivor är jag glad över att också titta tillbaka. Det är när du bara tittar tillbaka som olyckor uppstår, säger Mat.

- Båda delarna är viktiga för kreativiteten. För att gå framåt måste du också se bakåt. När Suede kom tillbaka år 2010 handlade mycket om det som varit. Vi upptäckte vår historia på nytt, och det formade vår nya skiva Bloodsport. Vi lärde oss vad de bra sakerna i Suede var igen. Vi hade glömt det mot slutet av 90-talet. Att göra en ny skiva tio år efter den senaste var en bra sak att göra. Jag är väldigt stolt över den, säger Brett.

Det tioåriga uppehållet var det bästa som kunde hända Suede. De återupptäcker sig själva och märker att de fortfarande kan hitta på nya grejer. Fast det lyckas så klart inte alltid.

- De första tio låtarna vi skrev när vi kom tillbaka var inte så bra. Det hördes att de gjorts av fem personer som under de senaste tio åren rört sig åt olika håll. Det är som Brett säger, att plötsligt kommer du till en punkt där du minns hur Suede låter, och då kommer låtarna mer naturligt, avslutar Mat.

Föreningen Labbet, som jobbar för ny svenskspråkig dramatik i Finland, utvidgar sin verksamhet till Åboland och börjar samarbeta med Åbo Svenska Teater.

Det första programmet som är öppet för allmänheten är en dramaslam som arrangeras på ÅST:s caféscen Tiljan på Konstens natt. Då får man höra dramatiker läsa 10 minuter ur sina egna ospelade verk. I planerna finns också pjäsläsningar, föreläsningar och en skrivargrupp.

Labbet kommer också att erbjuda en nybörjarkurs i att skriva för scenen i sammarbete med Arbis i Åbo. Tidigare har Labbet enbart haft verksamhet i Helsingfors.

Ny verksamhetsledare för Labbet är Iniöbördige Hanna Åkerfelt.

Förra helgen rövade Yles filmteam bort Anton Larsson och Malin Björklund från Stockholm och bjöd dem på ett oförglömligt äventyr i Vanda, Lovisa och Borgå.

Det handlade naturligtvis om ännu en inspelning av tv-programmet En svensk sommar i Finland. Anton och Malin fick inte i förväg veta vad som väntade dem. Resan började med en alldeles speciell båtfärd, nämligen Kaljakellunta eller ölflytet i Vanda å.

- Det var kanske den bästa upplevelsen. Det var allmänt soft att dricka bärs på en båt och det fanns mycket roligt att se på, säger Anton.

- Där fick vi också se den stereotypa finnen. Han är stor och manlig och dricker mycket öl, säger Malin.

Efter ölflytet följde ett besök på Pernå fiskargilles sommarfest på Sandö utanför Lovisa, där Anton och Malin fick delta i en roddtävling. Sedan fick de öva sig att släcka en brand tillsammans med Lovisa FBK och gå i en äkta vedeldad bastu.

På söndag väntade dem ännu en uppgift: att wrestla mot fribrottaren Valentine från Tolkis i Borgå.

En svensk sommar i Finland del 8

- Wrestling var kul, men han Valentine var ganska svettig! Jag luktar fortfarande och det gjorde ont, säger Anton.

Vad kommer då Anton och Malin att minnas?

- Dom vi har träffat har varit så trevliga och talat svenska. Det känns som om vi är hemma. Eller i en annan stad i Sverige, säger Anton.

- Det har varit fantastiskt väder och folket är trevligt. Alla är rakt på sak och det är inte så svenskt. De är inte blyga, säger Malin.

- Och finländare säger alltid tack!

Avsnittet av En svensk sommar i Finland med Anton och Malin sänds den 24 augusti klockan 19 på Yle Fem och kan efter det också ses på Yle Arenan.

Jukka Nevalainen, trummis i Nightwish, meddelade på onsdagen på bandets webbsida att han tvingas hoppas av den kommande turnén och inspelningarna inför den nya skivan. Orsaken är att Nevalainen länge har lidit av sömnlöshet.

I ett pressmeddelande berättar Jukka Nevalainen om beslutet.

- Jag har redan under flera år levt med svår sömnlöshet. Sömnlösheten har varit ett ovälkommet sällskap på många av våra turnéer. Jag har gjort mitt bästa för att få den under kontroll eller åtminstone lära mig att hantera den.

Nevalainen skriver att han under de senaste månaderna ändå har insett att han på grund av sömnlösheten inte kan sköta sitt jobb som trummis så bra som han själv skulle vilja.

- På grund av det här har jag beslutat att sätta mitt jobb med det kommande Nightwish-albumet och den kommande turnén åt sidan.

Enligt pressmeddelande kommer Kai Hahto, Nevalainens goda vän, att ta över trummorna på den nya skivan. Vem som ska spela trummor på turnén är ännu öppet.

Vi som har ett jobb avundas barnens korta skoldagar som är fyllda av en massa raster och roliga aktiviteter. Hur skulle en arbetsdag se ut om man skulle ha samma rutiner som i lågstadiet?

I dag fick barnen i Rovaniemi börja skolan, och i morgon står Kristinestad på tur, och det fick Frillan och Prillan från Stiftelsen att fundera på hur det skulle se ut på en arbetsplats om man skulle införa samma rutiner som i en lågstadieskola. Så här kunde en arbetsdag se ut:

Arbetsdagen börjar
Ca kl. 10 skulle alla börja sin dag, och när man kommer på jobb skulle man lägga på sig sina inneskor. Till exempel inneskor med djurmotiv. De kan ha leopardmönster eller se ut som lurviga lejon.

Morgonsamling
Därefter följer morgonsamling. Där skulle en lärare som börjar vara både till åren kommen och tondöv plinga på sitt piano och sjunga falskt med i någon sång. Typ Måne Och Sol.

Rak i ryggen för chefen
Då chefen kommer in på kontoret skulle alla ställa sig upp och stå raka i ryggen, så som man gör för rektorn.

Rast
En klocka ringer för att signalera att det är tid för rast. En gång i timmen får man gå sin väg i en kvart och till exempel hoppa ruta eller bara tala strunt med kollegorna.

Lunch och bordsbön
Dags för lunch. Alla ställer sig i en kö och väntar på att köksan ska portionera upp mat åt en. Någon mindre viktig chef ber bordsbön: "I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi får. Amen". När man väl har ätit upp maten säger man belåtet något av följande: "Tack för maten den var go', mitt på bordet stod en ko!" eller "Tack för maten den var bäst, mitt på bordet stod en häst!"

Rast
Rast igen. Alla ropar ett högljutt "JEEEEE!" och springer ut på gården.

"Nu är det slut för idag!"
Allt det här utspelar sig på ungefär två, tre timmar, för längre dagar än så har man inte i lågstadiet. Så ungefär här är dagen slut. Då ska man inte glömma att stämma upp i allsång:

"Nu är det slut för idag! (klapp klapp) Tack och adjö för idag! (klapp klapp) Tänk vad dagen gick fort, tänk så mycket vi gjort, men nu är det slut för idag! (klapp klapp)"

Det här låter ju alldeles underbart! Livet skulle vara en livslång rengbågspromenad. Aaaah!

När det är så här hett kanske man inte ens orkar vara ute. Vad är då bättre än att stanna inne och kolla på en bra film och drömma sig tillbaka till kallare tider? Vi tipsar om filmer som svalkar dig i sommarhettan.

Här i Finland är vi inte vana med sådan här värme. Många tycks redan ha tröttnat på hettan och längtar på att löven ska börja falla. Men väderleken säger att värmeböljan kommer fortsätta ett tag till, så till dess kan ni slå på luftkonditioneringen, vira in er i en filt och bänka er framför tv:n och titta på följande svalkande filmer.

Anka:

Open Water (2003)

En film baserad på verkliga händelser. Ett par åker ut på en dykresa, och blir i misstag lämnade kvar ute på havet. Ingen vet att de saknas, eftersom dykinstruktörerna slarvat med att kolla hur många som finns ombord på båten. Behöver jag säga att det finns stora hajar ute på havet? Se den här och känn dig sedan nöjd över att du sitter torr, varm och säker på fast mark.

Muffe:

Alive

Filmen baserar sig på verkliga händelser. Filmen handlar om ett flyg som år 1972 crashade i Anderna i ett snöigt landskap. Om man inte får kallt när man följer med de överlevande i sin kamp om liv och död så är det nog konstigt. Brrr...

Louise:

Ice Age

Längtar du efter nästa istid? Stäng då in dig i filmen Ice Age och tänk dig att du är Sid. Då får du ha det svalt och så är du dessutom sjukt rolig. Tänk att få åka en rutschkana gjord av is när du har som allra varmast. Du skulle svalka rumpan och få en härlig bris i ansiktet samtidigt!

Musikfestspelen Korsholm avslutades på onsdagen. Det ovanligt varma vädret reducerade besökarantalet något, men trots det nådde arrangörerna nästan publikmålet och en del av konserterna var slutsålda.

På grund av värmen flyttades festkonserten måndagen 4.8 från Vasa stadshus till trefaldighetskyrkan, som kändes som ett svalare alternativ. Det varma vädret påverkade festivalen.

Verksamhetsledare Monica Johnson Verksamhetsledare Monica Johnson Bild: Yle/Patrick Stenbacka

- De potentiella besökarna valde säkert bryggan framom festspelen den här gången och det är helt förståeligt, säger Monica Johnson, verksamhetsledare för Musikfestspelen Korsholm.

Men mindre besökare har det inte varit - mycket tack vare kostandsfria konserter. Däremot kan det bli mindre klirr i kassan.

- Besökarantelet minskar inte tror jag men däremot kommer biljettförsäljningen inte att uppnå det vi hade budgeterat, säger Johnson.

Musikfestspelen är ett pusslande

Den konstnärlige ledaren Henri Sigfridsson har varit nöjd med den konstnärliga nivån men beklagar publikmängden på vissa konserter. Och det kan ha sina konsekvenser.

- Musikfestspelen är ett pussel vi lägger varje år. Vi rullar inte på endast men biljettintäkter utan är i behov av bidrag. Rika blir vi aldrig men glada om det blir över nån peng till nästa år, säger Johnson.

Musikfestspelen Korsholm hör till de festivaler som får statligt stöd och även bidrag från Korsholm, Vasa och Svenska Kulturfonden.

Musikfestspelen Korsholms avslutningskonsert ges i repris i Seinäjokisalen på torsdag klockan 19.

Konsertprogrammet och artisterna är exakt de samma som på avslutningskonserten i Vasa.

Temat för Musikfestspelen nästa år är Den nya världen. Programmet kommer att bestå av musik från den amerikanska kontinenten. Arbetet och pusslandet inför nästa år har redan börjat.

Om Heidi Hautala någon dag skulle skriva en självbiografi skulle arbetsrubriken vara i stil med "Mitt liv som jag minns det". Hon menar att våra liv är en kombination av sanning, halvsanningar och lögn. Och glömska. Lite skämtsamt menar hon att det finns två viktiga saker vi borde värna om, alla mångåriga växter och vårt eget personliga arkiv.

- Blommorna och växterna finns kvar på jorden också efter att vi lämnat den och vårt personliga arkiv är det som ger en bild av vad vi sysslat med under livet. Blommor och växter har fått helt klart mer tid och uppmärksamhet i mitt liv hittills konstaterar Heidi.

Europaparlamentariker Heidi Hautala bjuder i sitt sommarprat på minnesbilder ur sin egen barndom, ungdom och uppvaknande till ett politiskt aktivt liv.

- Jag skulle egentligen aldrig bli politiker, det bara blev så. Jag fick de bästa möjligheterna i det lilla nygrundade partiet, berättar Heid bland annat.

Musiken bidrog till ett politiskt uppvaknanade

Musiken spelar en stor roll i Heidi Hautalas sommarprat. Musik har alltid varit en viktig dela av Heidis liv och påverkat hennes världsuppfattning och syn på omvärlden.

- Inte minst i och med Agitprop! Jag imponeras fortfarande av det starka kravet av rättvisa och hänsynslöst självförtroende - de har så rätt!

Musikaliskt inleder Heidi Hautala sitt program med Värttinä. Energisk musik från södra Karelen med kvinnor som vet vad de vill och tar för sig. Kaisa Korhonen sjunger i sången ”Mä seison torilla” om krigets sorg och förlust. Tyvärr fortfarande så sant konstaterar Heidi.

- Men mitt intresse för vänsterideologin bakom slagkraftiga sånger såsom ”Mä seison torilla”, blev mycket kortvarigt. I stället blev jag teosof, panteist, buddhist och vegetarist, berättar Heidi i sitt sommarprat.

I sina försök att börja leva enligt egna värderingar och övertygelser träffade Heidi en grupp likatänkande som ville grunda en vegetarisk restaurang på Högbergsgatan 3 i Helsingfors. Och just det kändes som det enda rätta och riktiga just då. Kasvis blev också en sorts ”högskola” för Heid. Här fick hon insyn i hur ett förtag ska skötas. Dessutom enligt etiska och rättvisa principer menade hon.

- Att servera hälsosam mat och knyta ihop stadsbor med dem som hade flyttat till landet för att odla naturenligt. Och på såsätt få ihop sin inkomst på ett etiskt sätt.

Det visade sig också att idealen om att flytta till landet var mycket svårare att förverkliga i praktiken så Heidi stannade i Helsingfors.

Det som jag tror på är Gandhis filosofi: målen och medlen hör ihop, eller med andra ord, målen helgar inte medlen.

- Jag måste nog ha haft lite för romantiska illusioner också om jag valde trädgårdsvetenskapliga universitetsstudier. Studierna tog 13 år men under de åren blev Heidi också mamma, kommunpolitiker och en av grundarna till De Gröna bland annat.

Heidi Hautala kommenterar i sitt sommarprat också läget i världen idag.

- Under de senaste åren har situationen för Putins kritiker blivit värre än någon kunde ha trott. Lagar stiftas som är direkt från Stalins repertoar. Det är inte sällan jag frågas om jag inte har lust att säga "Vad var det som jag sa". Nej, det känns inte riktigt.

Heidi Hautala sommarpratar den 7 augusti kl. 10.05 och kl. 18.03 i Radio Vega. Du kan också lyssna på henns sommarprat på Yle Arenan.

Här hittar du en lista på alla Vegas sommarpratare 2014!

Bland annat dehär låtarna spelar Heidi Hautala i sitt sommarprat:

Alla stora band måste ge ut en bok, visst? Idag publiceras Apulantas biografi Apulanta - Kaikki yhdestä pahasta. Man måste passa på att skriva bandets biografi så länge man är ung och minns något från 1990-talets början menar bandmedlemmarna Toni och Sipe.

När vi andra ligger i hängmattan och dricker parasolldrinkar under sommarlovet så brukar banden turnera på diverse festivaler. Det gäller också det finska succébandet Apulanta som har spenderat sin sommar i turnébussen och i studion. Nu är de också aktuella med sin självbiografiska bok som ges ut idag (torsdag 7.8). Toni Wirtanen och Sipe Santapukki besökte oss och berättade om boken som de alldeles tydligt är väldigt stolta över.

Olika minnen

Sipe och Toni har gjort tiotals intervjuer med bokens författare Ari Väntänen. De har intervjuats tillsammans bara några få gånger men annars har författaren talat med dem skillt för sig.

- Det är många anekdoter i boken som vi har ganska olika synvinkelar på. Vi minns händelser olika och det är väldigt roligt, berättar Toni.

Än så länge är männen ganska unga och har ett bra minne. Sipe menar att det är just därför som boken måste göras nu när de ännu minns vad som hände i början av 1990-talet.

Författaren Ari gjorde en grundlig research inför intervjuerna så om bandmedlemmarna hade glömt något så visste han om det.

- Jag kom inte ihåg mina gymnasievitsord men Ari rabblade upp dem för mig. Han gjorde ett bra jobb, man får ju inte reda på sådant via sökmotorer på nätet precis, skrattar Sipe.

Rafflande avslöjanden förstör det fina

När det gäller bands biografier så vill folk ofta ha rafflande information som till exempel hur många gånger man spydde och var, hur många prostituerade som åkte med i limousinen och hur full man varit på någon mansion. Vi tippar ändå att det inte finns så mycket sådana historier i boken.

Toni berättar att killarna är typiska finländska lugna män som har fötterna på jorden.

- Men det har verkligen inte varit någon tråkig resa med bandet men jag tror att om man bara talar om hur mycket man spytt så förstör man något vackert av historien. Apulantas historia är en vacker story och jag vill inte banalisera den med spyhistorier, säger Toni.

Sipe håller med och menar att historien är så bärande från början att det inte behövs så väldigt mycket historier från det personliga planet.

- Inte var vårt band någonsin ett svineriband, säger Sipe.

- Nå inte var det något försäkringsbolag heller, fyller Toni i.

Hur mycket musikbiografier läser killarna själva?

- Jag läser mycket böcker som är baserade på sanna historier. Mina favoritbiografier är sådana där man kan se sig själv eller bandet utifrån. Det finns väldigt lite sådana biografier, konstaterar Sipe.

De biografier där det sups och knasas intresserar inte Sipe eftersom de blir så ensidiga. Sipes favoritbiografi är John Densemores som han just nu läser.

Toni tycker att den bästa delen av musikbiografier är bandets början och när allt tar fart. Han gillar också historier där allt inte går som planerat.

- Det betyder inte så mycket hur man lever när man är på topp utan hur man reser sig när man fallit ner. Det är intressant för mig. Jag läser för lite biografier eftersom jag de senaste åren mest läst militärhistorier. Min favorit är John Ramones autobiografi Commando.

Vad har låtarna Always, Heaven och Chasing Cars gemensamt? De är perfekta att hångla till. Succésommar samlade ihop de bästa hångellåtarna. Tryck på play och börja kela!

Att hångla är ju härligt mysigt. Eller första gången kan det faktiskt vara en chock men när man kommit över det så är det härligt. Nu börjar det vara sista möjligheten för en sommarromans så Fredrika och André efterlyste de bästa hångellåtarna.

Enligt Fredrika är den perfekta hångellåten Snow Patrols Chasing Cars och André berättade att Enrique Inglesias Hero får honom på rätt humör. Vilken är din bästa hångellåt? Du kan fylla i din låt i spellistan eller lämna en kommentar här.

Vi tar tempen på filmen Sex Tape - hur högt klättrar filmen på vår humorbarometer?

I morgon (8.8) har komedin Sex Tape premiär i Finland. I filmen ser vi paret Jay (Jason Segel) och Annie (Cameron Diaz) som drömmer sig tillbaka till det sexliv de hade i början av sitt förhållande. För att liva upp det hela bestämmer de sig en kväll när barnen är borta för att spela in en sexvideo.

De lyckades nog med att liva upp sexet, men historien tar inte riktigt slut vid det. När de plötsligt märker att sexvideon finns tillgänglig för många andra än bara dem själva är paniken ett faktum. Jakten efter den delade videon inleds och tiden är knapp - ska de hinna radera videon innan någon annan har sett den?

Filmens handling var kanske inte särskilt revolutionerande, så med tanke på det fick de den här filmen att bli väldigt rolig. Jag måste säga att jag faktiskt sällan skrattar högt då jag tittar på film ensam, men under de här 90 minuterna gjorde jag det flera gånger. Ja, så skrattdelen fick filmen klart godkänt på, men hur ser det ut på resten av vår humorbarometer?

Humorbarometer Bild: © 2013 CTMG / Montage: X3M

Skratt

Som sagt så skrattade jag en hel del under filmens gång. Jag skrattade som alla andra åt de självklara skämten, men roligast tyckte jag nästan att de små grejerna var som till exempel Jason Segels alla gester och miner. Han är så rolig! Många skratt bubblade alltså upp även då det kanske inte var meningen att man skulle skratta. Bra så.

One liners

Det fanns många kvicka skämt, men inga klassiska one liners. Vilket var skönt! Bra balans, man hann inte tråkas ut innan nästa skämt kom.

Gamla skämt

Hm ja, alla skämt börjar ju nästan vara mer eller mindre hörda redan. Men inget av skämten kändes ändå helt uttjatade. Ännu orkade jag skratta åt dem!

Kiss och bajs

Okej, här ljuger skalan lite. Jag valde nämligen att inkludera sexhumor i denna kategori, för visst är det ju i samma klass? Det fanns inte många kisi- och kakiskämt, men däremot väldigt mycket sexskämt. Såklart. Därför får Camerons glada huvud vila nånstans där lite över mittenstrecket på barometern.

Pinsamheter

Som väntat så var den här filmen väldigt pinsam. Ni vet när man börjar prata med dem i filmen och beordrar dem att inte gå dit och inte göra så. Då är det pinsamt och man vill till och med själv sjunka genom marken.

Kulturskafferiet Ritz i Vasa ordnar fotoutställning där alla foton är tagna med kompaktkamera. De vill visa att det går att ta fina bilder utan dyr utrustning. Dessutom sätter små kameror igång kreativiteten.

Temat för årets Konstens natt i Vasa är de fyra elementen: eld, vind, vatten och jord. Det är också temat för Kulturskafferiet Ritz fotoutställning. Förutom de fyra elementen är också en väsentlig del amatörmässigheten. Nu låter det här kanske som något negativt, men det är faktiskt tvärtom.

- Grundidén är att man kan ta fina bilder utan dyr utrustning. Man måste inte vara proffsfotograf med stora systemkameror, säger Olof Englund, som själv fotar med en vattentät kompaktkamera.

Alla bilder på utställningen är tagna med den här lilla kompaktkameran. Det skulle också varit okej att ställa ut bilder tagna med mobilens kamera.

- Jag tycker det är en intressant utmaning att begränsa sig själv genom att bara använda kompaktkamera. Jag blir mer kreativ då, säger Olof.

Här ser du några av de bilder som Olof ställer ut på Ritz.

Eld, vind, vatten och jord

En liten kamera går obemärkt förbi

Olof har fotat i ungefär sju år, och han har alltid använt en liten kamera.

- Det kanske beror på att jag aldrig haft råd att köpa en systemkamera. Men en liten kamera är bra på många sätt. Folk kanske inte märker den lika bra, men å andra sidan – om du har en stor kamera kanske folk tar dig mera på allvar. En liten kamera kan störa folk, medan en stor får folk att samarbeta.

Gränsen är alltså smal mellan ”oj en fotograf, jag är smickrad” och ”försvinn du konstiga snubbe som går omkring och tar bilder av mig”.

Industrin bestämmer vad vi vill ha

En tid var det vanligt att alla gick omkring med mer eller mindre proffsiga systemkameror, men på senare tid tycks folk ha gått tillbaka till de små kamerorna, och till sin mobilkamera. Kanske för att det är lättare? Olof har en annan teori.

- Det är industrins intresse att sälja sina saker och därför skapar de trender. Sedan får de konsumenten att tro att det är de själva som styr över trenderna, säger Olof.

Stort blir litet och litet blir stort. Det är väl meningen att vi aldrig ska vara nöjda.

- Alla har så bra kameror i sina telefoner nu, och de är lätta att ta med. Man måste inte längre välja mellan att ta med en system- eller kompaktkamera när man far iväg någonstans. Jag vill alltid ha en kamera i fickan eftersom det är många bilder som inte skulle bli tagna om jag inte hade en kamera med mig just då.

Att få fram det intressanta

För Olof är det bildkompositionen som lockar mest när det kommer till att ta bilder.

- Det intressanta är hur jag beskär bilden. Vad i bilden fångar intresset, och hur ska jag placera det som är intressant?

Webbredaktionens bidrag

Vi fick nys om utställningen lite för sent, och kunde därför inte skicka in några bidrag. Men skam den som ger sig. Vi vill verkligen vara med, och dessutom göra det till en tävling!

Så här ser tävlingen ut: ta en selfie som tangerar något av de fyra elementen. Be producent Amie Borgar vara domare. Vänta med spänning på resultatet.

Anka:

Louise:

Muffe:

Och vinnaren är ...

Vinnaren är ... Anka!

Så här lyder motiveringen: att lyckas fånga ett element, spontanitet, sommar och glädje i en selfie är ett konststycke. Eufori i en kvadrat!

I den pinfärska Yle-dokumentären Fånge i Mumindalen porträtterar Charlotte Airas en Tove Jansson som brann för bildkonsten. Genom hennes målningar får vi se en ny sida av konstnären.

Charlotte Airas jobbade med Tove Jansson för första gången på 1980-talet. Då intervjuade hon Tove Jansson om hennes bildkonst, något som konstnären väldigt gärna pratade om. Man kan säga att cirkeln är sluten då Charlotte Airas dokumentär har premiär. Fånge i Mumindalen lyfter fram Tove Jansson som en mångsidig och produktiv konstnär, inte enbart som Muminmamma.

Regissör Charlotte Airas. Bild: Yle / Hanna Othman

Charlotte Airas säger att hon kände att det behövdes en dokumentär om Tove Janssons bildkonst under jubileumsåret eftersom så mycket kring Tove Jansson annars handlar om Mumin. I och med Ateneums Tove100-utställning hade Airas en chans att få in mera material än hon tidigare känt till.

Passionerad kvinna med åsikter

Airas lärde sig nya saker om konstnären under produktionen. Tove Jansson hade alltid verkat skygg och tillbakadragen då kvinnorna träffats, men då andra personer som känt henne berättade historier kom en annan personlighet fram.

– Hon var en passionerad ung kvinna som tog politisk ställning under kriget. Hon hade flera förhållanden med män, det hade jag ingen aning om. Senare hade hon förstås också flera förhållanden med kvinnor. Hennes förhållande till pappan var starkt, men också komplicerat. Jag hade heller ingen aning om att hon var en sådan arbetsmyra, hon bara jobbade och jobbade.

Under inspelningen fick Charlotte Airas också göra detektivarbete. Eftersom hon använde Tove Janssons brevväxling med väninnan Eva Konickoff som en röd tråd genom programmet ville hon väldigt gärna ha med en målning av väninnan som Tove gjort. Problemet var att ingen visste var den befann sig. Efter att ha följt många ledtrådar, från tidningen Västra Nylands redaktion till museumskuratorer, hittades porträttet sist och slutligen i Tel Aviv i Israel.

Fånge i Mumindalen kompletterar också Ateneums Tove100-utställning, då man får bättre insikt i bakgrunden till flera av de motiven på konstmuseets väggar.

Fången i Mumindalen sänds på Yle Fem torsdagen 7 augusti kl. 22 och söndagen 10 augusti kl. 20. Programmet finns också på Arenan.

Hör hela intervjun med regissör Charlotte Airas i Lördax på Radio Vega den 9 augusti efter kl.10.