Den här helgen raggar Jontti Granbacka upp två personer i Oslo som måste släppa allt för händer och följa med honom till Helsingfors redan samma dag.
I Finland får norrmännen bekanta sig med det originellaste, roligaste, vackraste och konstigaste som en urban midsommar har att erbjuda. Eller vad sägs om koppning i allmän bastu, finsk discodans och snapssång i en spårvagn?
Följ med hur det går på denna sida!
Här kommer vi att röra oss. Har man tur får man se vår vackra minibuss susa förbi!
Det blir inga begränsningar i musiken på restaurang Marine i Jakobshamn i Ingå.
Klagomålen över den högljudda musiken har diskuterats av byggnads- och miljönämnden i Ingå. Nämnden beslöt att inte i detta skede vidta några som helst åtgärder.
Ärendet antecknades till kännedom och nu kastas bollen till restaurangen och grannarna.
Grannarnas klagomål över musikbuller inlämnades strax före säsongen startade. Miljöchef Patrik Skult konstaterade då att om klagomålen hade inlämnats redan ifjol somras då problemen pågick, kunde ärendet ha behandlats i god tid före säsongen kom igång.
Redan tidigare hade miljöchefen beviljat restaurangen tillstånd att spela dansmusik under sommarlördagar mellan klockan 20-23.
Igår sändes Bastukväll på Strömsö. Vår egen Frida Lindholm råkade snubbla över en färdigköpt pajbotten i tv-kocken Michael Björklunds kylskåp. Vi måste givetvis ta reda på vad som står på och styrde upp ett ordentligt förhör med Michael.
Alla känner till den åländska sympatiska kändiskocken Michael Björklund. Han har varit kock i det populära lifestyleprogrammet Strömsö och har blivit vald till årets kock både i Finland och Sverige. Därför var vi mycket chockade när vår egen Frida Lindholm ringde oss från Strömsö och var väldigt upprörd. Hon berättade att hon råkade snubbla över Michaels kylskåp och där inne låg en färdig köpt pajbotten!
Vi måste givetvis ringa upp den kulinariska mästaren och ta reda på hur pajbottnen hamnat på Strömsö. Michael verkar munter och positiv när vi ringer upp honom.
- Det är fantastiskt att vara på Strömsö! Det finns inget bättre än det.
Men vad händer när vi börjar fråga om den färdiga pajbottnen i kylskåpet. Vad säger en av Finlands proffsigaste kockar? Vet han ens hur en färdig pajbotten ser ut? Och finns det tillräckligt med smör i sådana? Hör hela förhöret i ljudklippet.
Missade du direktsändningen? Du kan se programmet på Arenan.
Frida knäppte en bild på kockarna Paul Svensson och Michael Björklund igår.
Midsommaren är villornas och sommarstugornas tid, men vad gör man om man inte har tillgång till en? Vi har de bästa tipsen på hur du firar en storartad midsommar i stan.
Det är ingen skillnad om du är i Helsingfors, Åbo eller Vasa, din midsommar kan bli formidabel trots att du måste fira den i stadsmiljö. Du har alla chanser i världen att göra den oslagbar. Här är våra tips.
Om det är soligt är parken alltid ett bra alternativ, midsommar eller inte. Duka upp till grillfest med en engångsgrill, ta med en cooler med skumpa och en trådlös högtalare till telefonen. Ett fint lapptäckesunderlag får du genom att lägga fina dukar, lakan och gardiner i omlott på gräset. Från parken kan du sedan ta dig till ett område av stan du sällan befinner dig. Gör det till en upptäcktsresa och se dig runt. Ta första bästa buss till ändstationen och ha picnic där. Gör en barrunda i en annan stadsdel och om det regnar stannar du helt enkelt inne och läser och stänger ute hela midsommaren.
Om du inte själv kan fira en härlig midsommar ute i skärgården, kan du i alla fall se på när andra gör det, och dessutom få dig ett gott skratt. Svenskarna är grymt bra på att göra roliga sommarfilmer, så för midsommaren i stan föreslår jag ett filmrace. Börja med Sunes sommar, och gå därifrån vidare till den gamla klassikern från 1965: Att angöra en brygga. Nu när du värmt upp skrattmusklerna är du redo för midsommarfilmen nummer ett: S.O.S. En segelsällskapsresa.
Fick du inte tillräckligt? Då rekommenderar jag att du fortsätter med Änglagård 1,2 och 3. Och sedan kör du Göta Kanal 1 och 2.
Visst sa vi att det är ett filmmaraton vi har på gång? Två guldkorn alla bör se är: Vi hade i alla fall tur med vädret och Den bästa sommaren. Den sistnämnda är fylld med fina citat som till exempel den här konversationen: Vad ska ni bli när ni blir stora? Jag ska bli hora jag. Då får man betalt för att kramas.
Låtsas att du är turist i din egen huvudstad och åk till de finaste platserna i Helsingfors! Sveaborg, Fölisön eller Högholmen är alla fantastiska ställen som en Helsingforsbo kanske allt för sällan besöker. Så slå slag i saken och turista dig runt! Inled dagen med brunchpicknick på Sveaborg, åk vidare till Högholmen med skumpaflaskan i tryggt förvar i kylkassen och avsluta kvällen invid vattnet på Fölisön. Denna turistmidsommar blir ju såklart trevligare om det inte snöar eller så. Om det tänker snöa är mitt tips kanske bara att ge upp och stanna inne och kolla på filmerna Anka tipsar om istället.
Eftersom de lovat en arktisk midsommar så föreslår jag att du stannar inomhus. Bjud hem dina kompisar och ladda Singstar-mikrofonerna med nya batterier. Eftersom alla grannar ändå är ute på landet så är midsommaren den perfekta tiden att skriksjunga till Singstar. Bunkra upp med snacks och ha en tv-spelkväll. Har du inte en spelkonsol så kan du tända en massa ljus på balkongen och spela brädspel med dina vänner. Välj helst ett spel som inte orsakar stridigheter om någon i gänget är en dålig förlorare.
Över 10 miljoner turister besöker Kroatien varje år. Den absolut största delen håller till längs kusten till Adriatiska havet och i skärgården. Under en del av året är den delen av landet överexploaterad. Inlandet däremot hittar rätt få turister till, fast där också finns massor att se och uppleva.
Nu vill landets regering utveckla turismen jämnare och locka turister under hela året - inte bara under den varma årstiden.
- Inlandet är inte bara outvecklat inom turistnäringen. Det är oupptäckt område för turisterna, säger Oleg Valjalo, tidigare biträdande turismminister.
Målsättningen är att utveckla turismen i inlandet på hållbar grund, med gårdsturism och närproducerade livsmedel. Om både jordbruket och fiskenäringen kan kopplas i hop med turismen så förbättras sysselsättningsläget i Kroatien, som lider av hög arbetslöshet och ekonomisk recession för själtte året i följd.
Bildspel från Opatija, Kroatiens äldsta turiststad.
Radio Vega bjuder på dansmusik hela sommaren. Danslistan håller paus, men ersätts av sommarserien Vega Dans. Det blir dansmusik kring teman såsom Det bästa i dans-Sverige, 55-års jubilerande Streaplers, guldklassbandet Tommys, nordiska favoriter samt dansband som gästspelat i schlagervärlden.
Vega Dans startar tisdag 24 juni och får också en andra sändning på Danslistans programtid på söndagar.
Det blir åtta olika program med dansmusik och dansband som gemensam nämnare.
Dansvännerna har efterlyst en ersättare när Danslistan tar semester och i år går den önskan alltså i uppfyllelse.
Ibland undrar lyssnare vem dedär jurymedlemmarna för Danslistan egentligen är.
Så nu ska vi presentera dem lite närmare.
Drygt hälften av den 40 manna starka juryn antog utmaningen och deras favoritmusik kommer att fylla de två första programmen. Det blir allt från Högtryck och Tommys till Jerry Williams och mycket Lasse Stefanz. Och många personliga minnen kring favoritlåtarna.
Vega Dans kommer också att gästas av bland andra Thomas Deutgen från P4 dans i Sverige. Deutgen väljer låtar kring temat Det bästa i Sverige just nu. Och det lär bli både gammalt och beprövat, men också nya band såsom Donnez och Elisa´s.
Och så en annan Thomas. Thomas Lundin medverkar i Vega Dans i medlet av juli och då blandas schlager och dans. Många dansband har gästspelat på schlagerscenen. Och många har haft stora framgångar med översatta schlagerlåtar från Europa.
Vikingarnas Djingis khan kommer vi att ha med i programmet, likaså Curt Haagers Du hänger väl med opp, Flamingos Vad gör än ett år och sist med inte minst, Bengt Hennings Euphoria.
Streaplers hör till Sveriges allra äldsta dansband och i år firar bandet jämna 55 år. Det var bröderna Liljendahl som startade Streaplers 1959. Bandet började som rockband, men gick så småningom över till dansbandsmusiken.
Men det rockiga streaplerssoundet gav killarna aldrig upp.
Ingen av ursprungsmedlemmarna är kvar, men dagens band lägger en stor ära i att förvalta bandets image och historia. Streaplers har ju sett hela danssverige växa fram.
Ett av våra mest kända dansband i svenskfinland, Tommys, kommer också att få ett eget program i sommar. Tillsammans med Tom Käldström, sångare och VD för Tommys-Musik, ska vi bjuda på både gamla tommyslåtar från tiden med Hans Martin och nyskrivet material från vårens skiva Kära mor.
Förutom svenskt och finlandssvenskt ska det också bli en hel del norskt och danskt i Vega Dans. De nordiska utmanarna på Danslistan har som känt svårt att klara sig i konkurrensen, men nu ska de få den uppmärksamhet de förtjänar. Det blir musik med Contratz, Ole Ivars, Rune Rudberg Band, Björns orkester och många fler.
Så missa inte Vega Dans i sommar!
Tisdagar kl. 13.03 och söndagar kl. 14.06.
Danslistan håller sommarpaus fram till 22.8.
Du kan ändå rösta på sommarens Danslista fram till dess!
Vad har Nystad, Raumo, Korsholm, Åbo och Helsingfors gemensamt? Åtminstone definitivt etablerade och högklassiga musikfestivaler. Mitt i högsommaren blir det garanterat engagerande och laddade konstupplever på samtliga dessa festivalen. Säsongens sista Amadeus bjöd på godbitar ur festivalernas programutbud. Jubilaren Carl Philip Emanuel Bach fyller 300 år i år. Värd all uppmärksamhet! Veckans Amadeus kom denna gång från Uppsala.
Amadeus tog en festivaltripp längs den finländska kusten. Crusellveckan i Nystad ordnas 26.7. – 2.8.2014, nu för trettiotredje gången. Som konstnärlig ledare verkar klarinettisten Harri Mäki, till vardags soloklarinettist i Tapiola Sinfonietta. Temat för årets festival är vatten. Varför heter veckan då Crusellveckan? Namnet kommer från Bernhard Henrik Crusell, kompositör och klarinettist som levde under åren 1775-1838. Han föddes i Nystad och är den mest kända finländska tonsättaren före Jean Sibelius. Från år 1791, samma år föresten som Mozart dog, bodde han i Stockholm och arbetade där under 40 års tid som klarinettist vid Stockholms hovkapell under åren 1793-1833. Under årets festival konserterar kända artister som Kari Kriiku, Olli Mustonen, Esbo Big Band, Jousia Ensemblen, Marzi Nyman, Mia Huhta, Aili Ikonen, Tuuli Lindeberg, Markus Maskuniitty, Emil Holmström, Joel Laakso, Elina Mustonen och många, många fler.
www.crusell.fi
Vidare längs kusten, till Raumo och till Raumo Festivo. En intensiv fem dagars festival, i år mellan den femte och nionde augusti. Konstnärlig ledare är kapellmästaren och violinisten Jan Söderblom och festivalen ordnas nu för 31sta gången. Många bekanta namn hittar vi också här bland festivalartisterna, eller vad säjs om till exempel Olli Mustonen, Hannu Lintu, Pori Sinfonietta, Jousia Ensemblen och Assi Karttunen. En intressant detalj hittas bland de åtskilliga intressanta verken som framförs under festivalen. En speciell, modern gitarrkomposition som kommer att framföras den sjätte augusti av gitarristen Rody van Gemert. Verket bär titeln TON, är skrivet av Rijndert van Woudenberg och ingår i sviten Everything but the city skriven för en gitarrduo år 2004.
www.raumanfestivo.fi
Han fyller 300 år i år. Han har hamnat i skuggan av sin far. Han var det oaktat en väldigt ansedd kompositör redan då han levde och verkade. Han hette Carl Philipp Emmanuel Bach. Han föddes den 8 mars 1714 i Weimar och dog den 14 december 1788 i Hamburg. Han betraktas ofta som den mest betydande av Johann Sebastian Bachs söner. Amadeus fokuserade på en historiskt sett intressant konsert. 1767 grundades en handelsakademi i Hamburg. Akademin ordnade bl a konserter som blev mäkta populära och år 1786 kulminerade det årets konsertsäsong i en präktig konsert på palmsöndagen den 9 april.
Carl Philipp Emanuel Bach, då redan sjuttiotvå år gammal dirigerade en välgörenhetskonsert till förmån för ett sällskap doktorer som behandlade patienter helt gratis. Han verkade som musikdirektör i Hamburg och han ville vid den här konserten presentera århundradets största musikaliska framsteg och uppnådda resultat. Programmet inleddes med ett verk av pappa Johann Sebastian Bach, satsen Credo ur hans h-mollmässa. Därefter två satser ur Georg Friedrich Händels populära oratorium Messias, arian ‘I know that my Redeemer liveth’ och förstås Halleluja-kören.
Konsertens andra avdelning var uppbyggd kring tre av Carl Philipp Emanuels kompositioner. Efter en inledande symfoni, antagligen den första av hans orkestersymfonier utgivna år 1780, fick publiken ta del av hans Magnificat från år 1749. Det här enastående verket skrev alltså Carl Philip när han försökte efterträda sin far som kantor i Leipzig. Konserten avslutades med hans överväldigande verk för dubbelkör, Heilig ist Gott. Ett verk som han själv ansåg vara det bästa han skrivit och om vilket han lär ha sagt: ”Det kommer att bli min svanesång och kommer att tjäna för att försäkra att jag inte snart efter min död blir bortglömd”.
Konsertupplägget påminner väldigt mycket om de historiska konserterna som Felix Mendelssohn på 1830-talet ordnade i Gewandhaus i Leipzig. Carl Philip vill kanske med sin verksammanställning visa att fadern Johann Sebastian kulminerade den tyska körpolyfonin, belysa Händel som skaparen av den europeiska oratoriestilen och sig själv som en tonsättare som drivit utvecklingen till oanade höjder och rest sig över sina föregångare. Vem vet.
Här inledningskören på hans Magnificat
Norrut längs kusten till Korsholms musikfestspel. Pianisten, professor Henri Sigfridsson leder Musikfestspelen Korsholm som ordnas 30.7 – 6.8.2014. Sigfridsson säjer "Mitt mål är ett mångsidigt program – klassiker från den klassiska musiken blandat med andra stilar". Sigfridsson genomför nu sitt andra år som konstnärlig ledare för Musikfestspelen Korsholm. Temat är "Nordiskt Perspektiv", vilket innebär att det till stor del bjuds på musik av nordiska tonsättare. Det blir mycket musik som inte tidigare framförts under festspelen. Många av tonsättarna är sådana, vars musik sällan förekommit på festivalprogrammet. Gästkompositör är den finländske kompositören Sebastian Fagerlund.
www.korsholmmusicfestival.fi
I Åbo ordnas musikfestspelen den 8 till 23 augusti. Konstnärlig ledare är tenoren Topi Lehtipuu som gjort sig internationellt känd i synnerhet som barockmusiker så det är väl inte att undra på att den största utländska stjärnan i Åbo i sommar heter René Jacobs. Å andra sidan gör ju också tenoren Jonas Kaufman sin Finlandsdebut under festivalen så det beror ju då på vad man föredrar. Bach med Jacobs eller älskade operaarior med Kaufmann. Det intressanta är dock att bägge två samarbetar med finländska orkestrar, Jacobs med Helsingfors barockorkester och Kaufman med Jyväskylä sinfonietta. Kaufmann tjuvstartar och ger sin konsert redan den 11.7 medan Jacobs kliver upp på scenen i Åbo konserthus den 8 augusti.
www.turkumusicfestival.fi
Veckans Amadeus kom från Uppsala. I mars i år gav Naxos ut Wolfgang Amadeus Mozarts violinkonserter med Nils-Erik Sparf och Uppsala kammarorkester. Sparf är ju känd sedan länge som medlem i Drottningsholms barockensemble och på den här färska Mozartskivan agerar han både som dirigent och solist tillsammans med Uppsala kammarorkester. När han tar sig an de fem violinkonserter som Mozart komponerade 1775 blir det musikantiska det allra viktigaste. Sparf har också en bakgrund som folkmusiker vilket ju gör att han självfallet plockar in sina klangliga kvalitéer och kombinerar dem med rytmisk spänst och lekfullhet. En lyckad kombination.
Avslutningsvis till Helsingfors och en av festivalsommarens höjdpunkter, Helsingfors festspel. Här är det frågan om massor av höjdklassiga pärlor från en uppsjö olika konstarter. Bara inom utbudet klassisk musik finns det minsann att ösa ur. För att nämna några namn bara, Elisabeth Leonskaja, Karita Mattila, Kronos kvartetten, Esa-Pekka Salonen, Radions symfoniorkester, Toronto symfoniorkester, Mika Kares, Marita Viitasalo och sist men inte minst Staatskapelle Berlin och Daniel Barenboim. Intressant är bl a det program som Staatskapelle Berlin och Daniel Barenboim gör den 7 september i Musikhuset i Helsingfors. Den här konserten är en del av festspelen trots att den ordnas en vecka efter att den egentliga festivalen avslutats. Det blir två av den tyska orkesterlitteraturens absoluta mästerverk: Franz Schuberts symfoni nr 8 ”den ofullbordade” och Strauss tondikt Ein Heldenleben. Schubert inledde komponerandet av den åttonde symfonin år 1822. Endast två satser blev klara trots att han levde ännu under sex års tid. Det som nu kommit ner till oss i dessa två satser har ibland kallats första romantiska symfonin. Den är fylld av expressiva melodislingor och positiv och glad harmonisering och innehåller verkligt kreativa kombinationer av orkesterns olika klangliga egenskaper.
www.helsinginjuhlaviikot.fi
Amadeus återkommer i etern i augusti med nya fräscha och aktuella avsnitt med en knapp timme klassisk musik varje tisdag i Radio Vega. Redaktör för säsongens sista Amadeus var Håkan Wikman.
Amadeus tillönskar alla lyssnare en musikalisk och festivalrik sommar med minnesrika upplevelser inom den klassiska musiken.
Som så många tidigare år lovas det dåligt väder inför midsommarhelgen. Men misströsta inte, vi ska nämligen lära dig binda en midsommarkrans utan att behöva gå ut i regnet för att plocka blommor.
Förutom att den här kransen passar till en regning midsommar är den även jättepraktisk för alla blomallergiker. Och så vissnar den aldrig - bara att använda nästa år igen!
Allt du behöver är servetter, silverfolie (om du så vill), ståltråd och vanlig tråd. Så här förvandlar du servetterna och foliebitarna till vackra rosor:
Före du börjar kan man dela på lagren i servetten så att de blir tunnare och finare.
Steg 1: Vik ena kanten på servetten, ungefär så mycket som på bilden.
Hur man viker en servett till en ros.
Bild: Yle/Camilla Fagerholm
Steg 2: Sväng servetten så att den vikta kanten är på din högra sida. Börja nu rulla ihop servetten till en rulle, varken för spänt eller för löst.
Hur man viker en servett till en ros.
Bild: Yle/Camilla Fagerholm
Steg 3: Tryck ihop servetten och börja snurra den till en stjälke, just under den vikta kanten.
Hur man viker en servett till en ros.
Bild: Yle/Camilla Fagerholm
Steg 4: För att få en finare ros kan man om man vill vika ut kanterna på rosenbladen.
Hur man viker en servett till en ros.
Bild: Yle/Camilla Fagerholm
FÄRDIG!
Hur man viker en servett till en ros.
Bild: Yle/Camilla Fagerholm
När du har dina rosor färdigpysslade är det bara att fästa dem på ståltråden med hjälp av den vanliga tråden.
Midsommarkrans.
Bild: Yle/Louise Lindberg
GLAD MIDSOMMAR!
Tagga din midsommarkrans med #midsommar och #svenskayle på Instagram!
Silikonsprutorna sprutar och fettsugarna går heta på stadens skönhetskliniker. På gymmen surrar motionscyklarna och body-pumparna pumpar.
Våren och försommaren är högsäsong för då görs kropparna klara för exponering. Baddräkter sitter bäst på brunbrända släta kroppar, det vet alla. De redan vackra nöjer sig inte. De trimmas, ansas och skulpteras om inne på de vackert inredda klinikerna.
Lyssna! Berättelser, första säsongen
– Om du kommer hit en kväll då vi har konsultationer ser du att det är helt normala människor som sitter här och väntar, förklarar kirurgen. Inga extrema utseenden eller yrken. Det är människor som du och jag. Inga kostigheter, lite som att gå till frisören eller kosmetologen. De flesta är kvinnor men allt fler män kommer hit.
– Det är bara att slå sig ner och vänta, säger mottagningssköterskan.
– Får det lov att vara ett glas svalkande mineraliserat vatten?
– Ja tack, svarar jag. Kunde jag få av det fläderblomsfärjade, guarnasmakande och avmineraliserade?
Jag slår mig ner i den mjuka soffan och sällar mig till de andra i konsultationskön, zippar på den kalla drycken och väntar på min tur.
Hur långt ska vi låta det gå, undrar jag? Vad kan göras då skönhetsfixandet går över styr för den enskilda? När det redan silikonstinna blir ännu mer styvt, stort och plutande? När tonåringen önskar sig implantat i födisgåva eller då toppmodellen inte längre duger som hon är utan fotoshoppas och skulpteras till någonting som aldrig varit eller kan bli verklighet.
Allt i människolivet tenderar att slitas, skrumpna och åldras. Det rena blir schabbigt, det blanka solkas. Det är livets gång men det vägrar vi acceptera.Allt i människolivet tenderar att slitas, skrumpna och åldras. Det rena blir schabbigt, det blanka solkas. Det är livets gång men det vägrar vi acceptera. Det är inte de från födseln vanskapta som flockas i skönhetssalongernas väntrum. De haltar fram efter bästa förmåga och har aldrig ens givit sig in i leken. Det är de redan välskapta som går med, bokstavligt med hull och hår, för att sedan stolt kunna visa upp sina bortretuscherade komplex.
Jag lämnar drycken och kliniken där hän.
Skönhet kostar för mycket och fester tenderar ändå alltid att ta slut. En dag skrumpnar det släta ihop och det upppumpade och fyllda tyngs ner av livet och tyngdkraften. En dag kommer våra en gång så trimmade kroppar att ge upp. De hamnar obönhörligen i krematorieugnarna hur vi än väljer att stretar emot.
"Poff!" låter det då. "Poff, poff" , när silikonläppar och implantat smäller sönder i hettan och pyser ut ur skorstenen och försvinner ut i atmosfären likt anden ur flaska.
Lyssna! Berättelser: Missnöjd är en radiokortdokumentär av Annika Sylvin-Reuter. Sänds i Yle Radio Vega 25.6.2014 kl. 11.48 och 19.22, samt i Radiohuset.
Läs också: Ögonblicken som förändrade livet
Lyssna också på:
– Vi har försökt göra radio av de där riktigt avgörande ögonblicken i livet. De där stunderna som etsar sig fast i minnet.
Det säger Annvi Gardberg, dokumentarist och granskande journalist på Svenska Yle. Annvis ”Sommarprinsessan” handlar om en vändpunkt i fosterdottern Suvis liv. 5-minutersdokumentärer är något alldeles nytt för Annvi, liksom för Kia Svaetichin, som jobbar med sin första tv-dokumentär för YLE Fem. Till vardags gör hon flödesradio som projektledare för Myteriet. Kias bidrag till Radio Vegas nya satsning Lyssna! Berättelser är en kortdokumentär om en tsunamiöverlevare.
Lyssna! Berättelser har gjorts under ledning av den prisbelönta danska radiodokumentaristen Rikke Houd.
– Vi har gått som med en ficklampa för att lysa upp en bit av verkligheten, säger Annika Sylvin-Reuter, känd som den ena av Familjelivs två Annikor.
Kortdokumentarister
– Man kan säga att min huvudperson Matti överlevde tsunamin i Thailand år 2004 tack vare att han drack så mycket kvällen innan, berättar Kia. Jag hade tänkt mig att vi gör en lite rolig grej, men under intervjuns gång bröt Matti ihop. Jag sitter bredvid honom, på soffan i hans vardagsrum med mikrofonen mot hans mun. Jag tittar inte på honom, just för att han bättre ska kunna gå in i sina minnen och återberätta händelserna, som om de skedde precis i nuet. Plötsligt blir han alldeles tyst. Jag förstår efter en stund att han gråter och då tänker jag bara för mig själv: Kia var tyst nu, var tyst nu!
Lyssna! Berättelser, första säsongen
– En kortdokumentär kan fånga något man annars kanske hade gått förbi eller hoppat över. Man kan upptäcka konflikter eller gåtor man inte visste något om på förhand.
Det säger Mikael Kokkola, känd för Vegalyssnarna som värd för God morgon Östnyland och redaktör för Kulturtorsdag. Hans dokumentär skildrar en natt när han själv tog ett avgörande beslut.
– Dem vi intervjuar till vardags har ofta en klar agenda, eller representerar något, säger Mikael. Men i de här berättelserna finns en närhet och en öppenhet som vi annars inte så ofta hör i radion. Det handlar om att möta en människa eller gå in i en situation, i stället för att snabbt fråga efter en känsla eller en åsikt.
– Jag hade nog en agenda med min kortdokumentär, säger Annika. Varje dag promenerar jag förbi flera plastikkirurgikliniker och jag känner en frustration över våra förvridna skönhetsideal. I min berättelse ”Missnöjd” ville jag gå in i och möta den här känslan.
– Jag märkte att när man bandar för en kortdokumentär går man hemskt mycket djupare och kommer en människa mycket närmare än man gör i vanliga intervjusituationer, säger Kia. Annars har jag MINUS två timmar på mig att bli färdig. Matti träffade jag över en öl redan kvällen innan själva bandupptagningen för att bara snacka igenom saken med honom. Trots att jag först kände att ”NEEJ, hur ska jag orka träffa honom en gång till och göra intervjun”, var det belönande. Matti öppnade sig, och de tio minuter av materialet jag sist och slutligen använde för min dokumentär, dem skulle jag aldrig ha fått utan den långsamma processen. Men efter intervjun var jag nog helt slut!
Alla är överens om att radio är ett fantastisk medium att jobba med.
– Radion har dödat teven för länge sen, säger Kia.
Mikael håller med.
– Ljudet och rösten ger utrymme för fantasin. Mötet blir intimt.
– Det är framtiden, att bara lyssna utan att titta på bilder, tror Kia.
Kan ni använda er av det här radiotänket i de program ni vanligtvis gör?
– Visst! säger Mikael. Kanske det inte finns plats i nyhetsarbetet för olika berättarplan och röstlägen, men nog en hel del målande med ljudatmosfärer, scener och rytm.
– Jag har börjat improvisera mera när jag berättar och jag funderar också på tempus. Vanligtvis berättar vi att något redan har hänt, men man kan också berätta som om det skulle ske just nu, säger Annvi.
– Utmaningen är att hålla ögon och öron öppna, säger Annika. Det är då berättelsen visar sig. Rikke Houds workshop var en sådan övning, att fördomsfritt öppna alla sinnen. Det kommer alltid någonting och det mesta kan förädlas.
– Det var ett jätteroligt projekt, säger Kia. En kortdokumentär varar i några minuter, men kan ta tag i hela livet. Gjorde jag det på nytt skulle jag försöka stanna tiden. Kanske en berättelse om att lyfta en temugg …
– Det riktigt viktiga och betydelsefulla kan sägas kort, säger Annvi. Det är ju en liten pärla!
Första säsongen av Lyssna! Berättelser sänds i Yle Radio Vega varje sommaronsdag från och med den 25 juni. Sänds kl. 11.48 & 19.22 samt i Radiohuset.
Bokklubben träffas igen. Den här gången tar vi oss an Peppe Öhmans bok Vackra människor. En roman som tydligt strävar efter att vara finlandssvensk chick-litteratur. Handlingen utspelar sig i Helsingfors och en och annan Rödbergsbo i mediebranschen känner säkert igen sig.
Kia Svaetichin gästas av radarparet från X3M:s morgonshow Succémorgon, Ted Forstström som älskar att läsa och Janne Grönroos som inte läser så mycket.
Boken kretsar kring två hipsterpar, Max och Ida och Sanna och Johannes, som alla är framgångsrika och mycket medvetna om vem de är.
Janne: Den här boken är inte helt fiktiv och jag känner igen många personer i den, inklusive mig själv. I boken finns bloggalan med och där finns en sektion där programledarna helt tydligt har inspirerats av mig och min kollega Isa. Jag tyckte boken var intressant för att den utspelar sig här i Helsingfors och jag har läst den på såna ställen som Peppe beskriver i boken, t.ex. läste jag den i koffparken då de också i boken befann sig i koffparken.
Ted: Jag håller med Janne, den här boken borde sponsras av Helsingsfors stad. Jag tror inte att det finns ett enda café eller en butik som inte namedroppas i den.
Janne: Men det är en perfekt bok för just mig. Den handlar om mina kvarter, om människor som jag känner att jag känner. Språket var enkelt och jag behövde inte slå upp ett enda ord när jag läste. Så en väldigt lättläst bok som dessutom är passligt lång. Men den är kanske riktad mer till min flickvän än till mig.
Ted: Jag läser en hel del böcker men det här var första gången jag läste chick-litteratur. Jag skulle inte själv ha valt att läsa den här boken. Jag hade svårt att få en konkret bild av människorna i boken och jag kunde inte alltid skilja på dem utan paren smälte ihop för mig. Ibland glömde jag bort vem kapitlet handlade om för att personerna påminde så mycket om varandra. Och som personer var de ganska antipatiska, mera som vackra människor som var ruttna inuti.
Janne: Jag tror inte att boken klarade Bechdeltestet, det vill säga uppfylla tre kriterier; den måste ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män.
Ted: Nä, främst pratar personerna i boken om relationer ju. Kvinnorna pratar om män och männen pratar om kvinnor. Men kanske det inte finns chick-lit som skulle klara testet?
Ted: Åt folk som tycker att den här livsstilen är spännande. Men inte åt folk som bor här och lever ett sådant liv som den här boken beskriver, utan åt folk som tycker att det är viktigt vilket café man går på och vem man umgås med.
Janne: Jag rekommenderar den åt alla som vill ha skön och underhållande läsning på stranden i sommar. Om du känner att du är en ”äijä” skulle jag inte läsa den. Men om du är en hipster så måste du läsa den här för att hipsters kommer att läsa den här boken i sommar och sedan prata om den och om du ska hänga med där måste du ju ha läst den också.
Ted: Jag ger vitordet 5 av 10.
Janne: Jag ger vitsordet 7 av 10.
Läs vad Anna Dönsberg tyckte om Peppe Öhmans roman Vackra människor.
Igår ungefär vid dessa tider nådde mig sorgebudet om jazzpianisten, kompositören och hard bop-pionjären Horace Silvers död. Vi hade då precis fått färdigt torsdagens Vega Groove-sändning, som vi undantagsvis den här gången hade spelat in i förväg. Vi hade inte heller möjlighet att i det skedet göra ändringar i programmet för att få med nyheten om Silvers bortgång och rättmätigt hylla honom med ett par spår.
Däremot hade vi faktiskt mera av en ren slump valt att spela två kompositioner av Horace Silver, nämligen Opus De Funk framförd av gitarristen Danny Gattons Redneck Jazz Explosion och Peace med ensemblen Great Voices of Harlem, som betsår av jazzsångarna Mansur Scott, Gregory Porter och Donald Smith tillsammans med österrikiske trombonisten och bandledaren Paul Zauners Blue Brass.
Så det blev ju en hyllning trots allt. Tidigare i maj uppmärksammade vi också Horace Silver med anledning av att det i år gått femtio år sedan utgivningen av hans kändaste och möjligen bästa skiva Song for My Father – vi spelade den gången The Natives Are Restless Tonight, en klassisk 1960-tals groove-jazzpärla helt i klass med titelspåret, som vi redan tidigare har spelat och som antagligen också är bekant för de flesta Groove-vänner.
För mitt eget jazzdiggande har Song for My Father haft en helt speciell ställning då den med sitt distinkta pianointro och det efterföljande medryckande hornrifferna sammanfattar mycket av det bästa med 60-talets oemotståndligt svängiga Blue Note-jazz. Och delvis inspirerad av den påbörjade jag för så där en tjugo år sedan min upptäcktsfärd bland dessa skatter. Att det amerikanska rockbandet Steely Dan – som en hyllningsgest - redan 1974 hade lånat en snutt av Silvers nämnda pianointro - för sin egen hitlåt Ricky Don’t Lose That Number, kände jag inte till när jag första gången hörde den (det var något tag på 80-talet och då kände jag inte ännu till Horace Silver).
Själv upptäckte jag Horace Silver – och många andra 60-tals Blue Note-jazzare via den brittiska jazz-hiphop-gruppen Us3, som hade en kort tid av succé kring mitten av 1990-talet då dom lånade – ”samplade” - grunderna för sina låtar just från 1960-talets Blue Note-katalog; Herbie Hancock, Donald Byrd, Grant Green etc. för att nämna några andra namn vid sidan om Horace Silver. Genom att återanvända igenkännbara riffer och melodislingor ville gruppen ledd av producenten Geoff Wilkonson hylla alla dessa stora jazznamn och peka på en stolt tradition. Vilket i sin tur fick en ny, yngre generation, uppväxt på hiphop att öppna öronen för jazz.
Så gick det också för mig, även om jag inte längre var helt ung då, och knappast heller uppväxt på hiphop.
Björn Krause har för övrigt för sin del lovat återkomma till Horace Silver inom kort i Sommargroove, så att håll koll på det också. Och slutligen, vila i frid, Horace Silver.
Tack för att ni fyllde Radio X3Ms midsommarnatt med musik. Ut med nattklassiskt och in med en riktigt bra spellista!
Vanligtvis är det nattklassiskt som körs ut på Radio X3Ms frekvens under dygnets mörka timmar. Men eftersom det inte är någon partymusik så uppmanade vi er att fylla vår midsommarnatt med bra låtar.Det kom in massor förslag!
Knäpp alltså igång X3M ikväll så behöver ni inte fundera på vilka spellistor eller cd-skivor som är bäst att spela under midsommarnattens ljusa timmar. Ni får nämligen en salig blandning av alla sorters musik, Queen, Medina, Aerosmith och Miley Cyrus. Vi kan faktiskt avslöja att till och med en jullåt smygit sig med på listan. Vill du granska vilka önskemål som kommit in så kolla Spotifylistan längst ner.
Så när midsommarmiddagen med grillmat och snaps är avrundad, bastubadet är avklarat och midsommarkransen ligger på huvudet så ska du smörja in dig i myggmedel, knäpp igång X3M och röj upp ett dansgolv på terassen. Om det snöar ute så kan du vira dig i en filt framför den öppna brasan och stämma in i allsång när någon av de otaliga klassikerna sänds i etern. Party on!
Om du har ett landeställe med bra nätkontakt så kan du också hitta listan på Spotify. Listan är fortfarande öppen så om du känner att det finns någon låt som borde finnas med så är det bara att lägga in den.
Midsommarnatt på X3M klockan 00-06.
Den amerikanske låtskrivaren Gerry Goffin är död. 75-årige Goffin avled av naturliga orsaker på torsdagen i sitt hem i Beverly Hills.
Goffin var mellan 1959 och 1968 gift med Carole King och de utgjorde tillsammans ett av 60-talets mest framgångsrika låtskrivarpar. King stod för musiken, Goffin för sångtexterna.
Över 50 av makarnas sånger kom in på Top 40-listan, i tolkning av olika artister. Några av deras mest kända låtar är "Will You Still Love Me Tomorrow" (framförd av The Shirelles), "The Loco-Motion" (Little Eva), "One Fine Day" (The Chiffons), "Up On The Roof" och "Some Kind of Wonderful" (The Drifters), "Take Good Care of My Baby" (Bobby Vee) och "Pleasant Valley Sunday" (The Monkees).
Efter skilsmässan från King fortsatte Goffin som låtskrivare i samarbete med andra kompositörer. Några av hans stora framgångar från 80- och 90-talen tillkom i samarbete med Michael Masser: "Nothing's Gonna Change My Love For You" (inspelad av George Benson och Glenn Medeiros), "Saving All My Love for You" (med Whitney Houston) och "Miss You Like Crazy" (med Natalie Cole).
1990 blev Goffin och King invalda i Rock and Roll Hall of Fame.
Skådespelaren och drag show-artisten Kim Gustafsson berättar om barndomsomrarna i Pellinge med Tove Jansson som sommargäst. - Hon gjorde livet lättare för mig, både som homosexuell och konstnär.
Enligt släktlegenden seglade familjen Janssons familj förbi släkten Gustafssons vik på Pellinge en sommar på 20-talet.
- De tog i land och frågade min farfars far om det skulle vara möjligt att hyra in sig, berättar Kim Gustafsson.
Familjen Jansson flyttade in i storstugan och Gustafssons tog sitt pick och pack till lillstugan istället. Men under 40-talet meddelade Tove Janssons mamma Signe ”Ham” Hammarsten-Jansson att nu skulle unga frun (Gustafssons farmor) få bo i sitt eget hus om somrarna.
Familjen Jansson tog sitt hembiträde och flyttade ut i lillstugan. Toves föräldrar bodde kvar i lillstugan så länge de kunde.
Kim Gustafsson
Bild: Yle/Sune Bergström
- Tove började ganska tidigt bygga sina egna kojor. Först på Sandskär och senare tillsammans med sin bror "Lasse" på Bredskär.
På 60-talet fick Tove Jansson byggnadslov på Klovharun.
För Kim Gustafsson var den världskända författaren en efterlängtad sommargäst.
- Jag kommer ihåg Tove och [livskamraten] Tuulikki Pietilä som de spännande typerna som kom om våren och flyttade bort till hösten. Jag fick vara med och bära ner deras vidunderliga saker till båten. Vi körde ut manuskript, statyer, stafflier och miniatyrer till Klovharun. Det var den mest spännande händelsen under hela våren.
På Klovharun drack han sitt livs första glas rödvin.
- Det smakade förskräckligt illa men jag var rädd för att anses som oartig om jag inte drack upp det.
Gustafsson föddes lite efter att den sista muminboken var skriven och hans mamma läste muminböckerna för honom tills han var stor nog att läsa dem själv.
- Jag blev helt fräst. Det var häftigt när jag förstod att hon skrivit vissa av muminböckerna här i Pellinge. Jag sprang runt i skogarna och letade efter ställen som beskrivs i böckerna. "Varför kommer muminfamiljen aldrig sent i november?" "Är det den där holmen de är på i Pappan och havet?" brukade jag fråga henne.
Det tog många somrar innan Gustafsson förstod att hans sommargäst var en världskändis.
Enligt Gustafsson gjorde Jansson inte skillnad på vuxna och barn.
- Hon förhöll sig till mig som om jag vore vuxen. Det var trevligt att inte behandlas som en liten idiot.
Att säga att Jansson tyckte om barn är en underdrift, menar Gustafsson.
- Hennes förståelse för barn gick lite djupare. Hon förstod barn och kunde sätta sig in i ett barn rädslor och önskningar.
Han upplevde att hon var besvärad av att vara en offentlig person.
- Högläsningen på Höbergsgården om somrarna gjorde henne alltid nervös. Hon var ingen skådespelare och all offentlighet var besvärande och ovälkommen.
Tove Jansson har varit en föregångare för Kim Gustafsson - både i livsstil och i konst. Hon visade att det går att stå på egna ben och våga vara den man är.
- Tove, Tuulikki och brodern Lasse har gjort livet som homosexuell och konstnär mycket enklare för mig. Tove visade att man kan bli vad som helt. Jag vet att jag knappast skulle vara där jag är i dag utan Tove och hela familjen, säger han.
Har du minnen av Tove Jansson eller har hon påverkat dig på något sätt? Dela med dig av din berättelse här:
Har du berättelser om Tove Jansson som du vill dela med dig av? Hur påverkade personen Tove eller någon av hennes böcker eller målningar dig? Vi vill höra din berättelse!
Jubileumsåret Tove 100 till ära lyfts många av Tove Janssons böcker, berättelser och målningar fram. Tove Jansson har inspirerat många genom åren och vi vill veta om du är en av dem! Har du ett minne eller en anekdot från en gång eller flera då du träffat Tove Jansson? Eller har någon av hennes berättelser påverkat dig eller gett dig insikter?
Berätta för oss din historia om Tove Jansson. Du kan göra det anonymt eller inte. Yle förbehåller sig rätten att publicera ett urval av berättelserna på sin webb. Om du lämnar kontaktinformation kan radioprogrammet Lördax också vara intresserade av att intervjua dig vidare om ämnet.
Läs också: "Tove Jansson gjorde livet lättare för mig"
Riva eller renovera? Frågan debatteras på många tyska orter, där man tvingas dras med ett problematiskt byggnadsarv från nazitiden. Där man på vissa orter helst skulle vilja bli av med skräpet, försöker man på andra orter beröva de historiska platserna deras betydelse.
Det är egentligen bara en gång under de fyra festivaldagarna, som jag kommer på mig själv att börja grubbla över platsens historia. Det är under introt till brittiska Iron Maidens låt Aces High. Ur högtalarna kan man höra Winston Churchill uppmana det brittiska folket till kamp mot Nazityskland. De stora bildskärmarna på bägge sidor av scenen fylls av krigsbilder, pansarvagnar, hakkors, flygplan och Adolf Hitler.
Där jag står i den enorma mänskomassan är det bara ett par hundra meter till platsen där han brukade stå, Adolf Hitler. Tittar jag åt höger kan jag se de översta delarna av den flera hundra meter långa Zeppelintribüne lysas upp av strålkastarna från scenen. Där uppe brukade han stå, här nere brukade delar av hans krigsmaskin visa upp sitt kunnande.
Just den här kvällen är ändå det enorma Zeppelinfeld fyllt av betydligt fredligare och färggladare mänskor, än vad som var fallet under det Nationalsocialistiska Arbetarpartiets partidagar under 1930-talet. Nästan 70 000 festivalbesökare har igen i år tagit sig till festivalen Rock im Park i Nürnberg. För fyra dagar av musik och fest är det av arkitekten Albert Speer planerade fältet, med sina vallar och torn, mer än ypperligt.
För de flesta på plats verkar platsen och dess historia inte spela någon större roll. Jag hör inga anspelningar på saken, varken bland artister eller publik. Det att platsen inte spelar någon större roll är också precis så som staden Nürnberg vill ha det.
Jo, de för det mesta groteska ruinerna står kvar, men samtidigt vill man att de ska bli en del av (den grå) vardagen. Ölstänk och kiss (såväl rockbandet som vätskan) är precis vad området egentligen behöver. Man kan kanske kalla det en form av trivialisering, nedvärdering, ja kanske till och med en gnutta förnedring. Genom att föra in dagens realiteter på området, kan man bryta kopplingen till vad området en gång har stått för. Utan att förstås för den skull glömma bort att berätta områdets historia.
Då nazisterna år 1927 ordnade sin första partidag i området söder om Nürnbergs centrum var stället ett omtyckt rekreationsområde för stadens invånare. Här fanns några små sjöar, badanstalter, restauranger, sportplatser och stadens djurpark. Tack vare de goda kommunikationerna utnyttjades området också för olika storevenemang.
Att nazisterna valde just Nürnberg för sina partidagar i slutet av 1920-talet hängde delvis ihop med att man hade en fungerande partibas i staden och regionen. Dessutom var den lokale polischefen välvilligt inställd till partiet. Å andra sidan hade valet också helt praktiska grunder. Nürnberg låg mitt i landet och kommunikationerna till och från staden fungerade väl.
År 1929 slutade partidagen i blodiga sammandrabbningar mellan nazister och kommunister och Nürnberg förbjöd nazisterna att samlas i staden under åren 1930 och 1931. År 1932 hade nazistpartiet NSDAP inte råd att ordna någon partidag.
Efter nazisternas maktövertagande i början av 1933 skulle ingen längre kunna förbjuda nazisterna att ordna sina partidagar. Med den medeltida staden Nürnberg hade man också en kuliss, som nazisterna använde för att iscensätta och koppla samman partiet med stadens historia. Nazisternas partidagar skulle ses som en direkt fortsättning på det tysk-romerska rikets riksdagar som hölls i staden under medeltiden.
På 30-talet ordnades sex partidagar, den för eftervärlden mest bekanta är den som hölls år 1934. Under det året filmade regissören Leni Riefenstahl den prisbelönta propagandafilmen Viljans triumf (Triumph des Willens). Året därpå antogs de nazistiska raslagarna i samband med partidagarna.
Som mest deltog omkring en halv miljon mänskor från parti- och statsapparaten i de årliga samlingarna. För att alla de här mänskorna skulle få plats måste området där partidagarna hölls, naturligtvis byggas ut. Från och med 1934 var det Hitlers hovarkitekt Albert Speer som höll i trådarna för planeringen och bygget.
Själv ritade Speer Zeppelinfältet med sina försvarsvallar, samt det tillhörande Zeppelintribüne, byggt med det antika Pergamonaltaret som förebild. Den här delen av området är i själva verket den enda som byggdes helt färdig.
Då andra världskriget bröt ut i september 1939 var det slut med partidagarna och alla byggnadsarbeten vid partidagsområdet avbröts. Vissa byggnadsverk, som till exempel den enorma kongresshallen, skulle aldrig bli mer än halvfärdig. Den nya sportarenan med plats för 400 000 åskådare blev aldrig något mer än en stor, idag vattenfylld, grop. Den fortsatta planeringen av området pågick ändå nästan ända fram till krigsslutet år 1945.
Efter krigsslutet höll amerikanerna en segerparad på området och därefter sprängde man bort hakkorset som fanns högst upp på Zeppelintribüne. Efter inmarschen skulle amerikanerna stanna kvar på området ända fram till år 1995. De amerikanska soldaterna hade bland annat sina sportanläggningar på Zeppelinfältet.
I övrigt fanns det inget större intresse för partidagsområdet. De sydligaste delarna av området fick ge vika för nya bostadshus, men annars står det mesta och förfaller. An efter att förfallet går vidare rivs och sprängs en del av byggnadsverken. Så försvinner de två pelargångarna uppe på Zeppelintribüne år 1967. Först år 1973 kommer området under lagstadgat skydd.
Det betyder ändå inte att förfallet nu skulle ha stoppats. Vissa av byggnadsverken har tidvis varit avspärrade, eftersom de börjar vara i så dåligt skick att de utgör en fara för folk som rör sig i området. Trots det här har området ändå igen en stor betydelse för stadsbornas rekreation.
Här ordnas folkfester, biltävlingar och konserter. Här finns stadens fotbollsstadion och ishall. I det halvfärdiga kongresscentret finns nu också ett dokumentationscentrum som tar fasta på partidagarnas historia, samt nazismens uppgång och fall.
Det som gör partidagsområdet historiskt problematiskt, är det faktum att det handlar om en plats som tillhörde de nazistiska förövarna och inte deras offer. Att man ska bevara och restaurera till exempel koncentrationslägren, dels som minnesmärken men också som platser där man hedrar offren, har i Tyskland redan länge varit en självklarhet. Men vad ska man göra med de platser som förövarna skapade för att förhärliga sig själva? Det här är en fråga som många har en åsikt om, också i Nürnberg.
I dagens läge börjar alltså en stor del av byggnadsverken vara rätt så fallfärdiga, i många fall kan man kanske redan tala om ruiner. Det här har under de senaste åren lett till en häftig debatt om vad som egentligen borde göras med byggnaderna och området. För staden är situationen knepig. Satsar man inga pengar, frågar sig folk om man medvetet vill låta området förfalla för att slippa eländet. Satsar man pengar, frågar sig andra om det inte finns vettigare sätt att använda pengarna, än att renovera byggnadsverk uppförda av en kriminell diktatur. Varför hedra något, som ingen heder förtjänar?
Vissa tycker också att en renovering ger området just den symbolladdade pompa och ståt som nazisterna eftersträvade. Å andra sidan var nazisterna också mycket fascinerade av ruiners värde. Enligt Albert Speer skulle byggnaderna konstrueras så, att de också som möjliga ruiner kan imponera en betraktare.
Om man låter bli att renovera kan det alltså bidra till att man till slut står där med de ruiner som Hitlers arkitekt eftersträvade. Stadens lösning har hittills varit att renovera när det har varit absolut oundvikligt, annars har byggnaderna lämnats att förfalla.
Nu har det i alla fall beslutats att åtminstone den mycket slitna och skadade Zeppelintribüne ska renoveras. Man uppskattar att arbetet kommer att kosta omkring 70 miljoner euro. Varifrån pengarna ska komma är i det här skedet fortfarande oklart. Bland invånarna i staden är majoriteten av den åsikten att området bör renoveras för att förbli en ort där minnet av nazismen lever vidare.
I en färsk opinionsundersökning, gjord av marknadsforskningsinstitutet GfK, tycker endast var åttonde att området bidrar till att skapa en viss mystik kring nationalsocialismen.
Gällande själva Zeppelintribüne tycker de allra flesta att byggnaden bör stå kvar, särskilt de unga verkar tala för en restaurering. Nio procent av de tillfrågade skulle helst se att byggnadsverket rivs.
Partidagsområdet i Nürnberg är visserligen rätt så unikt, men det finns också andra orter i Tyskland där det förflutna är tema för strid och debatt. En av de här orterna är Emmerthal nära staden Hameln i delstaten Niedersachsen. Här, vid floden Weser och roten av berget Bückeberg, ordnade nazisterna sina så kallade riksskördefester mellan åren1933 och 1937.
Vid sidan om partidagarna och firandet av första maj, var skördefesten det tredje storevenemanget i nazisternas kalender. I slutet av september samlades uppemot en miljon mänskor vid Bückeberg. De flesta deltagarna var jordbrukare.
Skördefesten vid Bückeberg är betydligt mindre känd än partidagarna och de kvarvarande byggnadsresterna är inte heller lika många och stora som de i Nürnberg. Det här gör det förstås lättare att försöka glömma det som en gång har hänt på orten.
För ungefär tio år sedan fanns planer på att göra en del av den tidigare festplatsen till bostadsområde. Planerna ledde ändå till protester bland tyska historiker. De ville som motåtgärd se till att platsen skyddas som kulturminne. Det här ville ändå inte en del av invånarna gå med på, eftersom man ansåg att det innebär en uppvärdering av området. Man var samtidigt rädd för att området skulle kunna bli en ny vallfärdsort för nynazister.
För några år sedan kom man ändå överens om att skydda området, men hittills har det visat sig omöjligt att sätta upp informationstavlor, som skulle belysa platsens historia.
I debatten om Bückeberg använder man ofta orden ”obekvämt minnesmärke” och exemplen Bückeberg och Nürnberg visar hur svårt det kan vara att handskas med de platser som hade en stor betydelse i Nazistyskland.
I början av 2000-talet kom det också till protester och häftig diskussion, då det blev klart att man ville bygga ett hotell på området för Hitlers tidigare residens på Obersalzberg i Berchtesgaden. Lyxhotellet byggdes, men hittills har man haft rätt så svårt att locka tillräckligt många gäster. Betydligt fler besökare har däremot det år 1999 öppnade dokumentationscentret.
Rätt så tomt har det också varit i nazisternas hotellkomplex Prora på ön Rügen i Östersjön. Här byggde den nazistiska fritidsorganisationen KfD (Kraft durch Freude) i slutet av 30-talet ett havsbad med tillhörande hotellkomplex för 20 000 gäster. Resultatet blev ett, till ungefär hälften färdigbyggt, fem kilometer brett hotellkomplex.
Liksom många andra av nazisternas storprojekt avbröts byggnadsarbetena i samband med krigsutbrottet och än idag är det lite oklart vad man egentligen borde göra med kolossen. Också här har man öppnat ett dokumentationscentrum som berättar om byggnadernas och platsen historia.
Också när det kommer till byggnadsverken är alltså de historiska spåren av tolv års nazidiktatur svåra att radera bort. På många orter har man därför inget annat val än att leva med de monument som historien har valt att placera just där. Hur man ska handskas med det problematiska arvet blir i alla fall till slut en fråga, som också berör var och en som besöker de här historiska platserna.
Jag besökte själv partidagsområdet i Nürnberg för första gången en kall aprildag år 2000. Det var med motstridiga känslor jag klättrade upp på Zeppelintribüne och podiet där Adolf Hitler brukade stå. Podiet ser idag delvis lite annorlunda ut än vad det gjorde på 30-talet. Det är därför omöjligt att stå på exakt samma plats som Hitler, men trots det uppstår en massa besvärliga frågor. Är det rätt att stå där han en gång har stått? Är det okej att ha ett foto av sig själv från den här platsen? Vad tänker de som ser att man tar ett foto? Hur skulle det vara att i dag sätta ut fotot på Facebook?
Personligen tycker jag att det är svårt att hitta de rätta svaren på de här frågorna. Men å andra sidan, varför inte? Det att vem som helst i dag kan stå på det här podiet berövar naturligtvis platsen en del av dess planerade betydelse. Att jag nu står här, betyder samtidigt att han inte står här.
Det samma gäller när man står nedanför podiet, i den enorma skaran av festivalfolk på Rock im Park. Även om man måste medge att en del av konserternas masspsykos och symbolspråk för tankarna tillbaka till gångna tider, så är det befriande att stå just här och lyssna på musiken.
Den här platsen, Zeppelinfältet, var aldrig menad för det här. Skulle han, som en gång stod där uppe på podiet, se det som i dag utspelar sig här nere, skulle han vara mer än missnöjd, bedrövad, besviken och urförbannad på samma gång.
Det är en befriande tanke, att det är ölstänk, kiss och rock som behövs.
Midsommar innebär ofta dans runt midsommarstången. Vare sig det är en traditionell stång (eller något annat) så bör en dans uppstå någon gång under helgens lopp. Här är stegen för vår nya midsommardans.
När ni hör midsommardans kanske ni tänker på något i stil med klippet här under (fast det oftast nog ändå börjar se ut lite mer så här):
Det här ser helt otroligt tråkigt och okreddigt ut. Ingen vill väl tråka ut sig på det där viset?
Därför har vi gjort en egen liten midsommardans som kombinerar tradition med de senaste månadernas danstrender. Här under ser du stegen.
De är mycket enkla. Vi börjar med små grodorna där du viftar med öronen, och sedan svansen.
Sedan går vi över till twerking, där alla i ringen twerkar som Miley Cyrus. I slutet av twerkingen ska händerna vidröra marken.
Dansen avslutas med Harlem Shake. Harlem Shake inleds med en juckande rörelse, och avslutas med vad som helst, till exempel spasmer.
Ha en glad midsommar, och kom ihåg att dansa!
Det är midsommar och kärleken spirar. Här är de bästa sexscenerna på film.
Uttrycket midsommarbarn kommer inte från tomma intet. Under sommaren blir rekordmånga barn till och midsommarhelgen är absolut inget undantag. Beror det på närheten kring midsommarstången, den sensuella dansen ”Små Grodorna” eller helt enkelt den sista snapsen? Teorierna är många. Helgen till ära har vi listat en topp trea på de bästa sexscenerna på film.
En av de kanske kändaste sexscenerna genom tiderna på filmduken. Jack och Rose bygger upp en väntan filmen igenom och då, under däck i en bil på en båt, händer det. Rose (Kate Winslet) drar in Jack (Leonardo DiCaprio) i bilen och magin äger rum i baksätet på en Renault Towncar från 1912. Bilsexet torde ha skjutit i höjden efter 1997.
Denna film om pensionerade superhjältar som åter igen drar på sig sina superhjältedräkter hyser en alldeles fantastisk scen. Uppe i luften ovanför New Yorks skyskrapor tar sig Nite Owl (Patrick Wilson) an Silk Spectre II (Malin Åkerman). I takt med tonerna till Leonard Cohens Hallelujah äger en av de sensuellaste sexscenerna någonsin rum.
Som liten lekte de flesta Barbiedocksägare förbjudna lekar med dockorna. 2004 visades det på film hur det egentligen ser ut. Akten kör igång via ett snedvridet löfte som är svårt att hålla, men vad görs inte för lite kurrkurr under lakanen? Mindre miner har sällan skådats under en sexscen i filmhistorien. Ingen scen som fungerar som förspel i sängkammaren, utan mera som skrattattack på förfesten.
Redaktör: Johannes Björkqvist
Årets pjäs på Svenskfinlands största sommarteater i Raseborg är En midsommarnattsdröm av Shakespeare, helt omskriven av Bobo Lundén som också har regisserat pjäsen.
Det ligger ett klassiskt kärleksdrama a la Shakespeare i bakgrunden men pjäsen är förlagd i nutid, till den finlandssvenska ankdammen. Men så finns också ett gäng av skådespelarna som spelar sig själva.
- Jag var inte säker på om ensemblen tyckte att manuset fungerade, speciellt inte de som spelar Raseborgs sommarteater. Men de köpte det här och har haft väldigt roligt. De har till och med sagt att jag varit för snäll i mitt manus, säger Bobo Lundén.
Kåre Collin spelar sig själv.
- Det är lite nytt. Men jag spelar min tjugofemte säsong på Raseborg. så någongång ska det väl hända. Livet är ju en teater, säger han.
Med i pjäsen finns också en värld av osynliga alver som har betydelse för vem som i slutet gifter sig med vem. Det betyder att utöver den klassiska Shakespeare bjuder föreställningen på allt från buskis till något som påminner om modern musikal. Pjäsen är dessutom tvåspråkig.
- Jag är inte alls tvåspråkig på riktigt, så det har varit en utmaning att göra det här på finska, säger Christer Romberg som spelar den finskspråkiga Lysander.
- Språkpolitiken skulle må bra av att vi skulle våga använda oss av finska inslag som vi har här nu, säger Lundén. Jag blev också jätteglad åt att se att det verkar ha gått hem hos publiken, att de tycker att det är kul. Vi tar inte ställning till något, vi leker med begreppet.
Kulisserna är enklare än tidigare år men i fokus finns an ankdamm - en bassäng full av gula, guppande ankor.
De omfattande musikarrangemangen står kapellmästare Teddy Granroth för.
Den publik som var med under den sista generalrepetitionen verkade gilla det den såg. Elina 9 år och Idun 7 år skrattade högt vid flera tillfällen under pjäsens gång.
- Det var jätteroligt.
Elina tyckte nog den var den bästa från de senaste åren tillsammans med Robin Hood.
- Den var väldigt roligt, jag är nöjd, sade pappa Daniel Kawecki.
Med tanke på pjäsvalet hölls premiären före midsommar, inte efter så som tidigare år. Föreställningar blir det fram till den 27 juli. Här hittar du mera information om Raseborgs sommarteater 2014.
Hör ett längre reportage om årets pjäs på måndag 23 juni i Yle Västnylands morgonsändning.
En omskriven version av Shakespeares klassiker. Med alla ingredienser.
