Det är så länge sedan jag sett mina norska favoriter live senast att jag inte ens minns när det var. Vem som lirar med duon Frost och Satyr är också ett frågetecken, de byter musiker som andra byter kalsonger.
På nätet snubblar jag över en tråd där det dryftas om ex-keyboardisten Jonna Nikula är Frosts flickvän eller inte. Jag vill inte ens veta. Det torde stå klart för de flesta att Satyricon sedan de brutala första albumen genomgått ett antal metamorfoser och på sätt och vis kan tävla med Dimmu Borgir om titeln som ”black metallens Europe”. Vilket inte skall tolkas som en skymf, tvärtom.
Satyricon må vara kvalitetsmässigt ojämna på sina album men när de slår huvudet på spiken så gör de det så tänderna skallrar och blodet strittar. Senaste albumet som kort och gott heter ”Satyricon” (när skall denna fjantiga trend med namnlösa skivor sluta?!) är en hyfsad platta, men den smäller inte lika högt som t.ex. suveräna Now, Diabolical (2006) eller de mest klassiska skivorna ”The Shadowthrone” (1994) och Nemesis Divina (1996). Albumet Satyricon för dock bandet delvis in på nya jaktmarker vilket är gott.
Snofsiga The Circus i Helsingfors platsar idag bättre som konsertlokal för Satyricon än de kargare och ärligt sagt ganska sunkiga Nosturi och Tavastia. De lirade ju för fan på balletten i Oslo med en symfoniorkester i somras! Satyricon har finslipat kyrkbrännarmetallen och Sigurd Wongraven själv lär ju vara litet av en bortskämd Elvis. Jag hörde att han en gång i Helsingfors bad om en kam och när en dylik hämtades blev ärade Satyr purken för kammen var av fel sort... Nå, sant eller icke, han har varit artig och trevlig då jag intervjuat honom för Metallväktarna. Vilket i och för sig är en halv evighet sedan.
Frost och Satyr.Om den där ena låten...
Senaste albumets intressantaste stund är låten ”Phoenix” som sjungs av gästande vokalisten Sivert Høyem från bandet Madrugada. Det är en mycket mycket bra låt fast den inte just har någonting med black metal att göra. Jag är nyfiken på om de framför nämnda videolåt också live. Jag tycker inte om att kolla in setlistor på förhand, så jag vet faktiskt inte. Det återstår att se, så jag styr stegen mot The Circus.
Mycket publikfrieri
I ett rött ljus öppnar Satyricon med ett av karriärens hårdaste spår; Hvite Krists död från The Shadowthrone och det är gott att se att Satyr med långt hår igen. Elvis-looken han sportade med senast jag såg dem var ganska fånig. Tyvärr är Satyr den enda i bandet som i sin läderväst ser trovärdig ut. Och Frost förståss som knappt syns innan slutet av giget när alla stiger fram. Han har odlat en stilig Djingis Khan-mustasch och ser ut som en seriefigur. Bra så. Gitarristerna och basisten har rent och prydligt hår och är klädda i samma look som medelålders hårdrockare brukar sporta med, d.v.s. svart militant kragskjorta, svarta jeans och landstigningskängor. Bandet ser inte enhetligt ut. Men strunt i looken. Satyricon river av ett greatest hits-set med ett urval nya låtar. Singeln Our world rumbles tonight funkar bra live medan Nocturnal flame är ganska trist. Ett par låtar in i setet ropar någon efter ”Phoenix” och Satyr förklarar att snubben som sjunger den inte är med dem utan befinner sig i Stockholm så de kan bara spela den live med honom där. Sorry.
Frosts dubbelkaggar smattrar som kulsprutor och nygamla godingar som Now, diabolical och To the mountains låter bra. Däremot irriteras jag av allt publikfrieri från bandets sida. Jag kan leva gott utan att höra ett enda band säga ”Thank you so much” igen. Och så klappar bandet artigt i händerna tillsammans med publiken. Allra värst blir det i slutet av giget när de står på rad på scenkanten och applåderar. Det känns som om jag befinner mig på Hankens skojrejs eller Svenskis stå-upp-kväll.
Innan jag stack hemifrån tittade jag på den ocensurerade videon till ”Mother north”. Helt fantastiskt! Gubbarna går omkring i en snöig skog i corpsepaint och medeltida vapen och ser sura ut. En naken nymf dansar med bart skrev framför kameran medan Satyr gör onda miner bakom henne. Sedan sitter de i en ring av eld. Bandet på The Circus är mer som försäljarna bakom mobilabonnemangsdesken i Kampens köpcentrum.
Metal, inte black metal
Det nyare materialet låter påfallande litet ”black” metal vilket i och för sig är helt okej. Det är länge sedan någon brydde sig om vad ”puritanisterna” ansåg om saker och ting. På den tiden var mobiltelefonerna ungefär lika stora som vedklabbar och kyrkbrännarna skickade mordhot åt varandra per gammaldags post istället för att attacha korsfästa grodor i facebook-meddelanden. Sista spiken var väl när Gaahl kom ut ur skåpet. Det känns befriande att tyglarna litet börjar släppa. Man kan inte göra om samma skiva gång på gång, vilket bl.a. Darkthrone, Immortal och Satyricon insett för länge sedan. De säljer t.o.m. vita Satyricon T-skjortor. Beherit-fansen rynkar nog på näsan.
På basen av Satyricons gig på The Circus drar åtminstone jag den slutsatsen att de fortfarande är ett stenhårt metal-band om än inte ”black”. Allra senast i avslutande trion ”K.I.N.G.”, ”Mother north” och ”Fuel for hatred” visar Satyricon att de är de i särklass bästa låtskrivarna inom genren. Låt oss hoppas att det inte igen blir en paus på fem år tills nästa skiva.