På affischfotot till Helsingfors stadsteaters uppsättning av Gunilla Hemmings Läckor som i finsk översättning fått titeln Verkossa poserar Niko Saarela som Julian Assange med en munkavle i form av en dragkedja. Den dubbeltydiga bilden är talande.
Whistleblowersajten Wikileaks grundades år 2006, några år senare var webbplatsen på allas läppar. I Verkossa ligger tyngdpunkten rätt långt på år 2010. Det var året då Wikileaks bl.a. publicerade det material Bradley Manning hade läckt. En hemligstämplad videofilm som visade hur amerikanska helikoptersoldater tre år tidigare systematiskt skjutit ner civilbefolkning på en gata i Bagdad väckte i likhet med dokumenten över USA:s krigsföring i Afghanistan stor bestörtning och Wikileaks talesman Assange intervjuades flitigt i medierna. Samma år greps Manning medan Assange fick stor publicitet igen - men nu som misstänkt för sexuella övergrepp på två svenska kvinnor. Så vad har de här händelserna med varandra att göra? I Helsingfors stadsteaters uppsättning råder inget tvivel om att de hänger ihop. Det handlar inte bara om ett informationskrig. Misstankarna om en konspiration mot Wikileaks med medierna som sensationslystna lakejer hänger i luften och spåret bör naturligtvis följas upp. Samtidigt är sättet man gör det på uppsättningen största svaghet.
Gunilla Hemmings pjäs är till sin grundkaraktär dokumentär. Dialogen är naturligtvis fiktiv men bygger till stora delar på protokoll och dokumenterade citat. Men som publik tillåts vi inte dra alltför självständiga slutsatser i de frågeställningar Hemming antyder. Milko Lehtos regi delar nämligen resolut in rollerna i offer, idealister, skurkar och pajasar och de två sistnämnda grupperna kommer naturligtvis med löjets skimmer draget över gestalterna.
Såväl textens som uppsättningens odelade sympati är förbehållen Manning som tidigare i år dömdes till 35 års fängelse för Irak- och Afghanistan-läckorna. Saska Pulkkinen gör ett berörande rollporträtt som samtidigt växer till något av en återupprättelse av förlagan. För Tiia Loustes Hillary Clinton råder det rakt motsatta, den f.d. utrikesministerns raseri över avslöjandena lockar publiken till skadeglatt råskratt medan svenskarna i sann landskampsanda förstås avfärdas som en bunt imbecilla pellejönsar. Nu kan man naturligtvis invända att Saarelas Assange och Sauli Suonpääs gestaltning av den tidigare medarbetaren Daniel Domscheit-Berg också är rätt grovt skissade. Visst, men utan löje. I scenerna mellan dem fungerar de schematiskt antydda karaktärsdragen bara som grund för vår förståelse av deras respektive prioriteringar, val och inbördes konflikter.
Samtidigt har Milko Lehtos regi också många förtjänster. Trots den fragmentariska formen är uppsättningen tätt sammanhållen och första akten griper stadigt tag i åskådarna med sin thrilleraktiga drive trots att vi redan känner till stora delar av händelseutvecklingen via andra källor. Men den klumpiga manipulationen påminner om hanteringen av Hemmings Nazifruar på Lilla Teatern tidigare i höstas. På våra scener klubbar man hellre publiken i huvudet med en sanning i raljerande paket än tio frågor utan facit.
Det är synd. Personligen hade jag gärna grubblat över turerna kring Wikileaks och de etiska aspekterna på informationsläckor utan styrning. Nu känns det ibland som om uppsättningen gör det alltför lätt både för sig själv och sin publik.