Det här med barn blir ju sällan som man tänkt sig. Vissa barn blir till i misstag. Vissa är noggrant planerade och efterlängtade. Vissa får sjuka barn, andra får friska barn, en får barn med “fel” kön, en annan barn med utvecklingsstörningar. Vissa kan inte få barn över huvudtaget.
Jag har själv två till synes friska barn. Båda barnen har varit önskade men jag vet också hur det känns att längta utan att det riktigt vill bli till något, hur det känns att förlora ett barn man redan lärt sig älska men som aldrig fick leva. Jag har sett vänner kämpa med barnlöshet och förluster, adoptionspapper och ovulationsstickor. Trots vissheten om alla dessa erfarenheter har jag svårt att stå ut med själva föräldraskapet. Det är ju bara så otroligt jobbigt.
Som frånskild är min vardag väldigt inrutad, det är jobb, dagis, äta, barn-tv, sova, vakna…och allt detta sköts i veckorna enbart av mig själv. Det finns visserligen någon typ av underliggande glädje och tacksamhet över att jag får bo med dessa små typer men i ärlighetens namn handlar det ofta mest om att ta mig igenom dagen. Om att orka göra ännu lite till, ge lite mer och inte tappa nerverna.
Jag kan ofta känna mig otacksam och bortskämd. Jag ser en mamma i metron med en utvecklingsstörd flicka och tänker att jag minsann inte borde klaga. Jag försöker tänka på dessa och uppskatta det jag har lite mer - och för stunden funkar det väl helt okej. Jag anser dock att det skulle vara viktigt att vi vågade erkänna även föräldraskapets sämre sidor. Berätta om de ”fula tankarna”, det krackelerande tålamodet och de bristande färdigheter i att hantera hela det här ständigt pågående kaoset.
Jag tror inte att jag är den enda som brottas med dessa motstridiga känslor. Det är knappast bara jag som har dåligt samvete då jag glömmer gymnastikkläder och matsäckar inte hittar till ”den där jäääävla pulkabacken”, att det bara är jag som snäser eller inte orkar leka.
Samtidigt tror jag att det är hälsosamt för mina barn att lära sig sysselsätta sig själva, att inse att andra människor också har andra saker att sköta. Att även mammor och pappor är ledsna och arga ibland – och att det är helt okej. Vi är inga übermänniskor och vi ska heller inte vara så himla hårda med oss själva och kräva övermänsklighet. Om vi kan förmedla en känsla av mänsklighet, omtanke och överseende är vi redan halvvägs.
I kvällens avsnitt av"En kväll med Anne och Hannah" berättar skådespelaren Sonja Ahlfors om hur det är att leva med ett barn med specialbehov. Svenska programledaren Peter Settman talar om manlighet och föräldraskap.