Jag gillar Alexander Stubb. Han lyckas ofta se positivt på saker. Flyger man till Finland med det statliga flygbolaget så kan man läsa Stubbs kolumner där han verkar som kolumnist i tidningen Blue Wings. Det är ett bra val; kommer man till ett ställe vill man ofta höra om det positiva stället har att erbjuda. det levererar Stubb. I det nyaste numret av tidningen skriver han, lite oväntat, om varför den finländska rapmusiken rockar.
Den inhemska rappen är gangsterrappens motsats skriver Stubb, men det betyder inte att den saknar attityd. Istället noterar han att den är positiv och rabblar upp artister som Uniikki, Elastinen och Signmark – exempel på (i och för sig )män med en schysst attityd. Men också Redrama, Paleface, Karri Koria m.fl. nämns. De är moderna poeter med ett budskap, heter det.
Stubb drar förvisso kurvorna lite raka då han lämnar bort alla de olika versionerna av arg rap, av slackig rap, av rap som uttryckligen för fram samhällskritiska perspektiv – förorternas röster, trots att Paleface nämns. Men en kolumn är en kolumn, inte någon encyklopedi över den finländska rapmusiken. Hans urval är ändå intressant om man ställer det mot en annan hiphoppande politiker; Paavo Arhinmäki.
Enligt Arhinmäki är Finlands kommersiellt mest framgångsrika rapartist, Cheek, skit. Det håller jag med om. Inget i Cheeks musik är speciellt nyskapande, istället lånar och norpar han delar som han för ihop till en rätt intetsägande helhet. Men något gör han rätt, kanske vill folk nuförtiden festa till sådant han levererar och följaktligen sålde han ut Olympiastadion i ett nafs. Det betyder inte att den konstnärliga kvaliteten i hans musik skulle förändras i och med det. Men en bedrift är det oavsett. Och han bryr sig knappast om huruvida en redaktör som jag påpekar vissa brister. Det är han som drar huset fullt.
Arhinmäki igen är en känd diggare av den gamla skolans hiphop, som Public Enemy, och han stod bakom att oberoende skivbolaget Monsp fick Suomipriset 2011. De ger ut mera kreddig hiphop. Med den bakgrunden kan Arhinmäki inte annat än dissa en artist som Cheek, som snarast gör musik som låter som rap men egentligen är något annat. Man kunde säga att Cheek inte är rap, att rap är omöjligt att förstå utan en samhällelig förankring. Arhinmäkis avoghet mot den slags rap som Stubb, om jag tolkar det hela rätt, talar för handlar långt om hur man förstår begreppet rap. Kan man förstå rap utan en samhällelig förankring utan tanke eller budksap, som ”bara” ett sound, som enbart underhållning? Kanske skulle Stubb och Arhinmäki svara olika på den här frågan? Jag svarar nej.
Paavo Arhinmäki fick mycket kritik för att han kollade på basket istället för att medverka i musikhusets öppningsfest för några år sedan. Till en kulturministers arbetsuppgift bör höra vissa plikter sägs det. Opera i Nyslott, musikhus - och kanske i så fall också att närvara då Cheek drar stadion full? Det skulle säkert svida i den Arhinmäki som rörde sig i hiphopkretsar i sin ungdoms Helsingfors. Att han säkert hellre skulle välja någon hiphopspelning i östra Helsingfors istället för stadion kan jag slå vad om, och det i sin tur bjuder in till ett par tankar om politisk representation. Arhinmäki är minister rätt långt på mandat av (unga) Helsingforsare med vissa värden. Till dessa hör antirasism, solidaritet, aktivism och ett öppet kulturbegrepp; autonoma kulturcentrum bland annat.
Hur bibehåller man då sin gatukredibilitet som minister? I viss mån genom att inte glida runt i slips för mycket, att inte missa att kolla in Public Enemy på Flow o.s.v. Jag är övertygad om att Arhinmäki skulle göra det oavsett, att det inte finns någon kalkyl bakom att följa sitt hjärta och det är också det en politiker skall göra. På det sättet representerar han sina väljare och då Stubb lovsjunger det positivas evangelium – också i ett område som rap – så gör han detsamma. Jag kan tänka mig att det finns förutbestämda uppfattningar om vad en politiker skall göra och vad hen inte skall göra, samt att en viss roll följer med uppdraget. Det tror jag att är en uppfattning som i förlängningen leder till att vi misstror våra politiker, att vi upplever att de sviker oss, att de bara går maktens ärenden.
Jag gillar Stubb och Arhinmäki eftersom de är sig själva och inte enbart traskar i färdigtutstakade spår. Det här helt vid sidan om vad jag anser om deras värderingar. Och jag känner bara igen mig i den enas musiksmak.
Ps - Boktid om Petters, rapparens, bok på söndag 8.12 klockan 1645.