Tänk att leva hela sin barndom utan att vara ensam en enda stund, ständigt påpassad av en makthungrig mor som behöver sin dotter för att själv få makt.
Prinsessan Alexandrina Victoria av Kent (1819 – 1901) hade redan från början stora förväntningar på sig. Hennes mor och Sir John Conroy uppfostrade henne enlig Kensington systemet. Ett system som gick ut på att kuva den lilla flickans egna vilja. Det här beskriver Sanna Tahvanainen i sin roman Bär den som en krona. Av den kuvade lilla flickan utvecklas det en blodfull ung kvinna med järnvilja som gifter sig med sin kusin och får nio barn med honom.
När prins Albert sedan dör vid relativt tidig ålder är hon förstörd av sorg och drar sig tillbaka från alla offentliga uppdrag för en lång tid. Resten av sitt liv går hon klädd i svart och blir en tjock moralens väktare.
Sanna Tahvanainen har sökt sig in under huden på kvinnan som präglade ett helt sekel och vars hela titel var Her Majesty Victoria, by the Grace of God, of the United Kingdom of Great Britain and Ireland, Defender of the Faith, Empress of India.
Det är inte en historisk roman, mera ett poetiskt porträtt. Inte en ”history” utan mera en ”herstory” där kroppen spelar en stor roll. Maktkampen mellan prins Albert och Victoria blev akut i och med att hon inte fick visa sig offentligt medan hon var gravid. Och får man nio barn, så betyder det en hel del tid ”på skuggsidan”. Men Sanna Tahvanainen lyckas hela tiden registrera denna utveckling utan att förfalla i klichéer. Den historiska tolkningen kan sedan överlåtas åt historiker...