Att förväntningarna har varit högt spända inför Nationalteaterns uppsättning av Sofi Oksanens När duvorna försvann säger sig självt. Det var ju på den här teatern segertåget för Utrensning började, ursprungligen som teaterpjäs innan manuset växte ut till den uppmärksammade romanen och dessutom omsattes både till opera och film. Men resultatet av den omvända skrivprocessen är inte lika lyckat. Kun kyyhkyset katosivat har svårt att hävda sig på scenen och problemen fördelar sig jämnt över Oksanens egen dramatisering och Raila Leppäkoskis regi.
När duvorna försvannär den tredje delen i Oksanens planerade romankvartett kring Estlands närhistoria, ett komplext bygge där helhetsbilden försåtligt växer fram genom växlande tidsplan och berättarperspektiv. Oksanens dramatisering är betydligt rakare. Berättelsen framskrider kronologiskt med sidospåren avskalade och efter en kort förankring av persongalleriet förflyttas tyngdpunkten direkt på centralgestalten Edgar Parts. I romanen dröjer det länge innan vi har alla koordinater klara för oss men här går det raskt och entydigt undan. Under första akten ser vi honom förvandlas till den tyska ockupationsmaktens beredvilliga lakej under krigsåren, i den andra akten till en fullfjädrad sanningsförfalskare, beredd att gå över lik, under Sovjeteran.
Det är konsekvent, det är tydligt men samtidigt går romanens största förtjänst förlorad utan att vi får ett fungerande drama i utbyte. Här odlas nämligen inga fördröjda insikter men inte heller några dramatiska vändpunkter . I stället bevittnar vi en rätt jämntjock ström av illustrerande scener där stora delar av dialogen går åt till att fylla ut luckorna och orsakssammanhangen mellan scenerna. Och däremellan dänger Oksanen oss om öronen med maktens pompösa retorik och terminologiska snårskog. Det gör hon för all del också i romanen men inte i dialogform. På scenen fungerar det verkligen inte, speciellt som replikerna under hela första akten dessutom drunknar under effekter och liveorkester. Maija Kaunismaa har komponerat musiken till föreställningen och första akten är faktiskt mer eller mindre genomkomponerad. Jag vet inte om Nationalteaterns beslut att texta föreställningen till estniska och engelska kommer att bära frukt i form av utländsk publik men under premiären var säkert många av oss tacksamma. Utan textremsa hade stora delar av dialogen gått oss totalt förbi.
Splittrat är också det visuella intrycket. Karmo Mendes scenografi är enkel och luftig men ändå känns det ofta trångt på scenen. Kring handlingens centrum sprider Leppäkoski ut vakande gestalter i halvdunkel och skissartade parallellscener som dessutom kompletteras av ett bildspel med teckningar, foto och video. Mycket av det som aldrig formuleras explicit flimrar förbi i det här materialet och parallellt växer naturligtvis också tidsbilden fram. För dem som har läst romanen bereder de här diskreta signalerna inga problem men jag är inte helt övertygad om att innebörden öppnar sig för dem som ser föreställningen utan facit på hand.
Kanske det inte ens har varit tanken. I regin ligger tyngdpunkten nämligen helt tydligt på det stora scenariot , inte på de enskilda detaljerna. Makthavarna under de inbördes utbytbara ockupationsperioderna speglas symptomatiskt nog i varandra med samma skådespelare i dubbla roller och i deras skugga gestaltas de övriga karaktärerna med övertydligt exponerad funktion och utveckling. Leppäkoski psykologiserar inte , i stället driver hon rätt hårdhänt på mot en kollektiv tragedi som växer fram lika obönhörligt som i ett antikt drama. Edgars utveckling går käpprätt från karikerat inställsam valp till skrupelfritt monster i Timo Tuominens gestalt och kusinen Rolands i Janne Hyytiäinens tolkning från rasande frihetskämpe till alkoholiserat vrak. Den enda som faktiskt bereds utrymme för lite nyanser på väg mot den oundvikliga undergången är Matleena Kuusniemi i rollen som Edgars hustru Juudit.
Och visst är det också ett sätt att hantera den här historien. Men fungerar det? Personligen hade jag föredragit en scenversion som faktiskt hade stått på egna ben. Nu landar uppsättningen någonstans i ett limbo mellan besvärande förenklingar för dem som läst romanen och förbryllande referenser för dem som inte har gjort det.