Parallellen till vår egen tids skakiga moral och braskande löpsedlar är uppenbar när tredje årskursens skådespelarstuderande vid Teaterhögskolan tar sig an två tragedier från Shakespeares tid. I uppsättningen Gilliand’ i lönliga wijs har regissören Hanno Eskola korskört två tematiskt besläktade brottsdramer och resultatet är en svart men rolig studie i mänsklig uselhet.
I den svenska 1600-tals diktaren Georg Stiernhielms Hercules framställs den farliga Kättjan som en figur med halvbara bröst, ”gilliand’ i lönliga wijs”. Och kättjan är också starkt närvarande i Teaterhögskolans renässansdekokt. Här kurtiseras det både öppet och i lönndom och de otämjda lustarna leder snart förnuftet på villospår. Manuset bygger på två anonyma familjetragedier med verklighetsbakgrund. I Arden of Faversham hyr en otrogen hustru och hennes älskare två mördare för att bli av med maken, i A Yorkshire Tragedyär förövaren en make som tar livet av sina egna barn.
Likheten med vår egen tids familjetragedier är naturligtvis uppenbar men Gilliand’ i lönliga wijs närmar sig inte sitt ämne ur tragedins synvinkel. Här rör vi oss snarare i såpans och löpsedlarnas värld. Brotten förvandlas till makabra farselement medan tyngdpunkten ligger på satiren, en satir där också vår egen tidsanda av skandallystnad, profithunger, snabba lösningar och hänsynslöst självförverkligande tydligt träder fram.
Hanno Eskola har valt att ge den här uppsättningen en övergripande sfär av 1950-tal och i den ramen ryms en rad stilistiska grepp och referenser. En liten nypa film noir möter den tecknade filmens slapstickeffekter och överstora gester och mitt i det farsartade kaoset drar rentav en fläkt av Lady Macbeths vansinne in i den ränksmidande hustruns själsskrymslen. Och i dialogen återuppstår det elisabethanska dramats snåriga bildspråk i fantasifullt anakronistiska vändningar. Här finns mycket att hämta för den som vill utöka sitt förråd av förolämpningar och skruvade antydningar...
Det kräver en oerhörd koncentration att hålla koll både på dialogens snirkliga finesser och det fysiska utspelet. Ofta lyckas det men replikerna hade ibland mått gott av lite mera pondus och riktning. Nu är det framförallt skådespelarnas väldrillade hantering av kroppsspråket och de perfekt tajmade slapstickeffekterna som imponerar. Visst finns här scener som drabbas av lätta energisvackor och några som i all sin bullrighet mest av allt framstår som parodier på någon lätt bedagad fars hos den lokala ungdomsföreningen. Men det har förstås också sin charm. Ju skevare lösskägget sitter, desto roligare är det. Och det spelar man glatt och medvetet med också här.