Statens litteraturkommission har beviljat statsprisen för litteratur 2013 till författaren Monika Fagerholm och översättaren Liisa Ryömä. Det första statspriset för illustrationskonst gick till illustratören Erika Kallasmaa. Prisen på 15 000 euro delades ut av kultur- och idrottsminister Paavo Arhinmäki på fredagen i Helsingfors. Prisen beviljades ur tipsmedel.
Statspriset för illustrationskonst delades ut för första gången. Priset beviljas av statens medie-, serie- och illustrationskommission.
"Grundskolan och det omfattande biblioteksväsendet upprätthåller och främjar läsandet. Tack vare biblioteken har alla råd att läsa. Och det gör vi. Vi hör till de mest aktiva biblioteksbesökarna i världen. Biblioteken är vår viktigaste och överlägset mest använda kulturtjänst. Avgiftsfriheten är bibliotekets kärna. Trots att de ekonomiska tiderna är svåra, bör vi förstå att satsa på biblioteken. Och inte bara på ett ståtligt centrumbibliotek, utan i lika hög grad på förorts- och närbibliotek samt på materialanskaffning", sade Arhinmäki.
Ministern betonade att det inom litteraturen behövs såväl översättare som illustratörer: "Översättarna gör det möjligt att utvidga vår litterära referensram och illustrationskonsten fördjupar ofta läsupplevelsen, såvida inte hela berättelsen förs fram med hjälp av bilder."
Illustrationskonsten inverkar enligt Arhinmäki mycket även inom andra forum än i böcker och tidskrifter. "Hela animationsområdet baserar sig på illustrationer, likaså dataspelens grafiska värld. De framgångsrika spelbolagen Rovio och Supercell sysselsätter många illustratörer. Illustrationskonsten är omsorgsfullt uppbyggda och genomtänkta bilder, där man genom bilderna uttrycker en tanke eller berättar en historia".
Statsprisen beviljas av sakkunnigorgan vid Centret för konstfrämjande, statens konstkommissioner, som erkänsla för förtjänstfullt arbete som blivit färdigt under de senaste tre åren eller för långvarig och förtjänstfull verksamhet inom respektive konstområde.
Motiveringar för statspriset i litteratur:
Att det finns väletablerade begrepp som "ett fagerholmskt språk" och "fagerholmlaiset maisemat" säger redan mycket - det är begrepp som används med självklarhet av såväl dagspressens kritiker, som av gemene bokbloggande läsare och akademiska forskare, både i detta land och utanför landets gränser. Monika Fagerholms (f. 1961) författarskap är ett av de viktigaste kontemporära prosaförfattarskapen i Finland - ja, ett av de viktigaste i Norden.
Den fagerholmska romanen är en egen värld, ett expansivt språk som ständigt förnyar sig självt, en kalejdoskopisk berättelse i plural, en dynamisk spänning mellan populärkultur och konstnärligt djup, och ett gränsöverskridande laborerande i textträdgården.
Fagerholms senaste verk, romanen Lola uppochner (2012) (i övers. Lola ylösalaisin, 2012), är en kalejdoskopisk samhällsfresk, en blixtbelyst människoträdgård eller en textuell kvalitetsteveserie där alla bipersoner är huvudpersoner och där allt, allt och ett gastkramande ingenting händer samtidigt, men ändå under ett tidsrum som rymmer ett liv. Eller flera.
I fjol utkom även essäsamlingen Havet (2012) (i övers. Meri, 2012), skriven tillsammans med journalisten Martin Johnson; en helhet bestående av fyra lyriska essäer där texten flyter, brusar och rullar fram, som det hav som knyter essäerna samman.
Vad övrigt är, allt annat - som till exempel Underbara kvinnor vid vatten (1994), Diva (1998), Den amerikanska flickan (2004) och Glitterscenen (2009) - är redan underbar litteraturhistoria i världen.