Philip Teir har lyckats få med många av samtidens frågor i sin äktenskapsroman Vinterkriget. Med en journalists öga för fenomen skriver han om ett par som märker att köksdiskussionerna har blivit minerade.
För sociologiprofessorn Max och hälsovårdsadministratören Katriina har vantrivseln smugit sig in. Döttrarna har flyttat ut och lever sina egna liv. Han känner sig bortglömd som intellektuell och hon upplever att han kräver för mycket uppmärksamhet. Det lyckas han få på annat håll. En före detta student tar kontakt och vill göra en intervju inför hans 60-års dag. Socker för själen, och Max är redo att bjuda allt han har.
När han märker att det också innebär att samma student av förlaget erbjuds att bli medförfattare till hans bok om Edward Westermarck är han inte lika förtjust. Visserligen har det gått väldigt trögt med skrivandet, men man har väl sin stolthet.
Teir får med porträtt av bland andra en självupptagen och desillusionerad konstlärare som missade den stora konstboomen då hans vänner tjänade storkovan och eleven som hoppar av konststudierna för att gå med i Occupy Wall Street-rörelsen. Allt sker under en och samma vinter som förändrar huvudpersonernas liv för alltid. Fast samma kan ju mer eller mindre sägas om alla de vintrar vi får vara med om. Vi förändras hela tiden, alltmedan vi gör våra val. En del av kärlek, andra av leda. Vinterkriget är en berättelse om detta sakernas tillstånd.