För några dagar sedan fick jag syn på en liten notis i dagstidningen: ”Auschwitzvakter kan åtalas” - ur texten framgick att trettio personer som under andra världskriget arbetade som vakter i koncentrationslägret Auschwitz eventuellt kommer att åtalas för medhjälp till mord. Den äldsta misstänkta uppgavs vara 97 år gammal.
De koncentrationslägren där österrikiske Josef Kohout tillbringar sex år av sitt liv hette förvisso Sachsenhausen och Flossenbürg, men efter att ha läst Kohouts ögonvittnesskildring Männen med rosa triangel undrar jag hur dessa idag ålderstigna Auschwitzvakter minns sin tjänstgöringstid i koncentrationslägret, och hur de har gjort för att leva vidare med dessa minnen.
Lägerfångar med märken, Sachsenhausen, 19 december 1938.lägerfångar, Sachsenhausen, rosa triangeln, NazitysklandWikimedia commons
Männen med rosa triangel gavs för första gången ut i Tyskland år 1972, och boken räknas som den första verkligt betydelsefulla vittnesskildringen från ett koncentrationsläger skriven av en homosexuell man. (År 1969 hade §175 i den tyska strafflagen ändrats så att homosexuella relationer mellan samtyckande vuxna män avkriminaliserades. I Kohouts hemland Österrike var homosexuella handlingar mellan vuxna straffbara fram till år 1971.)
Som författare till boken står Heinz Heger, som visat sig vara en pseudonym för Hans Neumann. I boken återger Heger/Neumann inte sin egen livshistoria, utan texten baserar sig på de minnesbilder och berättelser som hans vän, Josef Kohout, återgett för honom.
I mars 1939 grep Gestapo den då 24 år gamla österrikaren Josef Kohout (1915-94) – anledningen var att Kohout var homosexuell och att han hade haft en förbjuden relation med sonen till en uppburen nazist. Förhållandet hade uppdagats sedan någon hittat ett fotografi där Josef och hans pojkvän Fred höll varandra om axlarna. På baksidan av kortet stod: ”Till min vän i evig kärlek och tillgivenhet!”. Josefs pojkvän slapp bestraffning med hänvisning till att han led av sinnesförvirring.
Enligt den tyska strafflagens §175 var manlig homosexualitet kriminaliserad, och en homosexuell kunde straffas med upp till tio års fängelse.
Efter att Kohout hade avtjänat ett fängelsestraff på sju månader kom han att interneras i koncentrationslägret Sachsenhausen, för att fyra-fem månader senare (i maj år 1940) flyttas vidare till Flossenbürg nära den tjeckiska gränsen.
Judar, romer och homosexuella lägst i lägerhierarkin
Att det finns många olika grader i helvetet har den gode Dante Alighieri lärt oss, och att judar, romer och homosexuella befann sig längst ner i lägerhierarkin gjorde såväl kapomän som lägerkommendanter och övriga fångar ingen hemlighet av i koncentrationslägren runtom i Nazityskland.
Mellan åren 1933 och 1945 greps ca 100 000 män för homosexualitet, ungefär hälften av dem dömdes och mellan 10 000 och 15 000 män skickades till koncentrationsläger. Av dem dog ungefär 60 %, skriver den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler i sitt efterord.
Heinz Heger redogör för hur de trianglar som fångarna fäste på sina fångkläder markerade och signalerade brott eller härkomst:
”gul för judar / svart för asociala / röd för politiska fångar / lila för Jehovas vittnen / grön för kriminella / blå för emigranter / rosa för homosexuella / brun för romer.
Den rosa triangeln var några centimeter större än de andra trianglarna. Detta för att man skulle kunna känna igen oss bögar på långt håll.”
Den ögonvittnesskildring jag får mig till livs i Männen med rosa triangel bjuder på hårt motstånd - gång på gång tvingas jag lägga ifrån mig boken för att ens på något sätt klara av att ta in alla bestialiska övergrepp och förnedringar som Josef och hans medfångar utsätts för.
Jag hittar knappt några ord att förankra dessa känslor i – jag är djupt omskakad och upprörd över hur män förvandlas till hjärndöda monster och dödsmaskiner där de står med tjurpiskor, batonger, plåthinkar eller rakknivar i handen och hakkors på rockuppslaget.
Att tvingas ge avkall på heder och anständighet för att överleva
Varje koncentrationsläger hade en strängt hierarkisk ledning som ansvarade för driften av verksamheten – högsta chef för lägret var lägerkommendanten som basade över allt från lägerchefer och blockchefer till arbetskommandochefer och kapomän.
Josef inser snart att hans enda hopp om överlevnad står till kapomännen – män som också de var fångar, men som hade valts ut för att ha befäl över arbetskommandona. Kapomännen ansvarade bl.a. för att den fastställda arbetskvoten uppnåddes, vare sig det var den dagliga kvoten lera till tegelfabriken eller stenblock till Hitlers stora byggverk:
”Arbetet i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet. Dessa var ofta avsiktligt orsakade av SS och kapomännen.
Hur många bilförare som idag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? Dessa människor hade inte begått något brott. De plågades till döds i koncentrationslägren enbart på grund av sin religion, sin härkomst, sin politiska övertygelse eller sin homosexuella känslor. Hur många bilförare som färdas över en tysk motorvägsbro tänker på att varje granitpelare som håller den uppe har kostat otaliga människoliv? Varenda en av dessa broar har kostat ett hav av blod och ett berg av mänskligt lidande. Men vill vi tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.”
Många av de homosexuella fångarna blev älskare till en kapo eller en blockäldste för att få en extra matportion då och då, eller för att förhoppningsvis få lindrigare bestraffningar eller något lättare arbetsuppgifter.
Under tiden i Flossenbürg var Josef älskare till en blockäldste som var hemma från Hamburg och som var yrkesförbrytare, en skicklig kassaskåpssprängare som hade ett rykte om sig att vara fullkomligt hänsynslös. Josef noterar att denne blockäldste räddade livet på honom minst tio gånger, vilket han är honom evigt tacksam för.
Josef konstaterar att hans vilja att klara sig igenom koncentrationslägren var så stark att han fick göra avkall på såväl moral och heder som anständighet: ”Jag led av det, men utan mina relationer med olika kapomän skulle jag inte vara vid liv i dag. C'est la vie! Med ett sarkastiskt leende tänkte jag på min kapoälskares motto: ' Lev och låt leva!' För mig borde det ha hetat: Lev och låt ligga!'”
En resultatlös kamp för kompensation
Våren 1945 började ryktet gå i lägret om att Hitlertyskland var på fallrepet, att amerikanska pansarvagnar var på väg in i landet och Kohout berättar hur kaminerna brann dagen lång på SS-männens kontor när lägerledningen ville avlägsna alla skriftliga bevis på mord och mordredskap.
I april 1945 tvingades Josef Kohout tillsammans med tusentals andra lägerfångar ut på en så kallad dödsmarsch till Dachau – många fångar dukade under eller sköts ihjäl på vägen, men Josef och fem andra österrikare lyckades smita ifrån gruppen och räddades av en amerikansk arméstyrka.
Efter krigsslutet återvände Josef Kohout till Österrike, men eftersom en dömd brottsling inte fick arbeta som offentlig tjänsteman fick han inte återvända till sitt forna arbete på posten. I stället började Kohout jobba som försäljare på en firma som tillverkade skokräm och läderfett.
År 1946 mötte Josef Kohout sin livspartner Willi Kröpfl och ända fram till sin död, och utan framgång, kämpade Josef för att få ekonomisk kompensation från den österrikiska staten för de år som han tillbringat i koncentrationsläger.
Josef avslutar sin berättelse i Männen med rosa triangel med en vädjan till oss alla:
”Låt oss aldrig glömma dem,
våra otaliga döda,
dessa namnlösa, odödliga offer!”
Läs mer om den s.k. homocaust och om Josef Kohout på United States Holocaust Memorial Museums webbplats.