Släng livets samlade drömmar, besvikelser, sumpade chanser och vardagslunk i centrifugen, kör ett varv – och ut kommer kanske något som liknar Snart kommer tiden. I Line Knutzons komedi gör absurdismen vardagen synlig samtidigt som vi ställs inför den plågsamma frågan vart våra liv egentligen tar vägen . På Svenska Teatern ges Snart kommer tiden nu i regi av Aleksis Meaney.
Utgångsläget kunde vara hämtat ur vilken relationskomedi som helst. I den lejongula, lite nedsuttna soffan käbblar Rebecka och Hilbert, ett par i tidig medelålder med ett förhållande som börjat gå på ömsesidigt irriterande rutin. Deras vänner John och Ingrid har det inte heller lätt - och att Rebecka och John dessutom tidigare varit ett par gör ju inte ekvationen lättare. Förbi flimrar frustrationer, svartsjuka, besvikelse och förstulna spekulationer i hur livet kunde ha tett sig om det inte var som det är. Och som om det inte var nog tenderar delar av det som är dessutom att försvinna i svarta hål. Tiden rusar iväg samtidigt som plötsliga minnesluckor får de enklaste saker att framstå som omöjliga.
I Knutzons text förvandlas livet till en ogripbar och kaotisk upplevelse bortom tidens, rummets och handlingens enhet, en halsbrytande resa som hon låter kulminera i insikten att den tar slut innan vi ens fattat att vi är på väg. I den avslutande akten dyker Rebeckas och Hilberts dotter Gullebarnet plötsligt upp i Seija Metsärinnes gestalt – ett ”barn” som till allas förvåning redan hunnit bli femtiofem. Hur kan en förälder med trettiofemåringens självbild fatta det...? ”Hon har kommit för att mörda oss”, utbrister Hilbert. Så kan insikten om den egna förgängligheten också formuleras. Och i det ligger också styrkan hos Knutzon. Med drastiska grepp förvandlar hon det slitet självklara till drabbande insikter utan att spara vare sig på de komiska eller tragiska undertonerna.
Tyvärr förvandlas den här svindlande resan ställvis till en rätt ryckig och mödosam färd i Svenska Teaterns uppsättning. Aleksis Meaneys regigrepp matchar i princip texten väl och i hans tidigare uppsättningar med t.ex. Teater 90 ° har framförallt leken med populärkulturella referenser fascinerat. Greppet går igen här, stilistiskt leker uppsättningen med allt tänkbart från skräckfilm till animerade serier men det känns ofta som om någon slängt en handfull grus i växellådan.
Störst är kraven på Anna Hultin och Kristofer Möller som Rebecka och Hilbert men tyvärr får deras registerbyten ibland nästan karaktären av en enorm fysisk ansträngning. Effekten bleknar i skuggan av den målmedvetna ansatsen. Kanske uppsättningen hade vunnit på en lite känsligare hantering av de absurda elementen. Hellen Willberg och Mikael Andersson, uppsättningens Ingrid och John, ger bägge prov på det. Tillsammans med Sophia Heikkilä i en fascinerande tolkning av hembiträdet Oda – en symbolisk gestalt snarare än en av kött och blod – lyfter de ställvis uppsättningen ut ur den ansträngt absurda farsen med en finess som både roar och drabbar. I det spänningsfältet hade jag gärna vistats lite oftare.