Av Sebastian Bergholm
Då planet flyger in över Istanbul har månen nästan formen av en skära. I den finska upplagan av seriealbumet Corto Maltese i Samarkand finns en essä om just Istanbul där en myt återges; att en soldat såg en nedermåne och en stjärna i en pöl med blod och att den turkiska flaggans ursprung finns i den historien. Myten revideras men jag väljer gärna fiktion istället för fakta. Det är i serier, musik och filmer som min bild av Istanbul har formats. Jag ser på månen och konstaterar att detaljerna sköter sina roller fint. Då jag en halvtimme senare åker taxi in i staden får jag lägga min romantiska och exotiska bild åt sidan. Det första jag får syn på är kravallpolis. Det stryk som människor åkt på är i högsta grad verklig.
Då jag en halvtimme senare åker taxi in i staden får jag lägga min romantiska och exotiska bild åt sidan. Det första jag får syn på är kravallpolis. Det stryk som människor åkt på är i högsta grad verklig.
Under kvällen som jag flyger mot Istanbul demonstreras det stort i staden. Polisen spar inte på tårgas, vattenkanoner och våld. Taxichauffören är nervös, han berättar att hela områden kring Taksimplatsen där demonstrationerna ordnats är avspärrat. Där har jag bokat hotell, bilen kör inte ända fram, jag dumpas av och försöker hitta hotellet i ett par timmar. Staden är nästan helt öde, exklusive poliserna och några ungdomar. Senare då stadslivet återgår till något slag av normaltillstånd och jag förstår hur mycket människor som promenerar på shoppinggatan Istiklal Caddesi inser jag hur effektiv polisens vägblockad varit.
Jag är i staden för att göra ett program om musik men eftersom staden är i ett tillstånd av revolt och eftersom många människor skadats av tårgasen, ja några har till och med dött så har spelningarna ställts in. De artister jag varit i kontakt med har dragits med av revolten så då vi träffas blir det mest tal om det turkiska samhället och om musikens betydelse i det. Jag träffar popduon Kim Ki O vars skiva Grounds uttrycker den syrelöshet och nedstämdhet som medlemmarna Ekin Sanac och Berna Göl känner i Istanbul. Osman Murat Ertel, mångårig protestmusiker, har med sitt band Baba Zula fått erfara att åttio procent av bandets låtar censurerats. Endast kärlekslåtarna spelas på radio. Kurdiska sångerskan Aynur berättar om hur hon buats ut på Istanbuls jazzfestival och om hur knepigt det kan vara att vara kurdisk artist i en så mångkulturell stad som Istanbul. I och med folkresningen har ändå många turkar visat förståelse för kurdernas situation. Solidariteten formas i den gemensamma erfarenheten; att smaka på polisens kraft.
Det finns många fördomar om Turkiet i Finland. Det finns fördomar om mycket annat också. I Turkiet möter jag en vänlighet som jag sällan erfarit tidigare. Då jag åker minibuss i Üsküdar på stadens asiatiska sida, på väg mot ett hamam är hela bussen mån om att jag ska hitta rätt, vilket leder till att en gammal gubbe ser till att jag kommer fram. Då den mustaschprydda massören drar i mina armar och ben så är jag tillbaka i mitt romantiska Istanbul. Andlighet och badhus. Och visst finns det mycket sådant som ser olika ut men ser man lite djupare på det hela så kan perspektivet skifta. En familj som köper glass efter bönestunden i moskén gör något tillsammans precis som en familj tar en kaffe och en bulla efter söndagskyrkan. Det jag främst får syn på i Istanbul är demokrati och viljan till frihet.; allmänmänskliga saker.
I Finland brukar vi ofta tala om hur demokratiskt vårt land är. Visst har vi fria val, fri press och låg korruption och allt det där men det innebär inte att finländare tar ansvar för sina liv, tänker kring samhällsfrågor, på ett sätt som är nödvändigt för att demokratin ska sägas vara livskraftig. Det har finländare kanske gjort innan men det jag såg i Istanbul är hur olika folkgrupper var solidariska med varandra, jag såg respekt, jag såg människor som var färdiga att ta stora individuella risker för att försvara det sekulära Turkiet och också ta ansvar för den personliga friheten. Vad betyder det då? I praktiken att många olika grupper ser att friheten är ett gemensamt intresse och att man för att nå det måste sluta förtrycka andra människor. Naturligtvis är Turkiet inget idealsamhälle och det finns många grupper, minoriteter som har ett väldigt besvärligt utgångsläge. Men folkresningen innebar att de här grupperna stod sida vid sida med de delar av majoritetsbefolkningen som ville motverka regeringspartiets smygislamisering. Men i Istanbul fick jag också det förklarat för mig, att de regeringstrogna egentligen nu passar på att sticka upp huvudena efter att ha pressats tillbaka av de sekulära vindarna i långa tider.
För att då försöka summera de mängder av intryck jag hämtade med mig hem skulle jag vilja betona något som också är aktuellt i vårt land: det finns sådant som angår staten och sådant som inte angår staten, frågor som i viss mån är privata, som inte angår någon annan. Det turkiska AKP-partiet vill ha strängare abort- och alkohollagar och det som står på spel är den personliga friheten. Olika grupper må vara oense om många värdefrågor, men man får inse att det inte angår en själv hur en annan människa lever sitt liv. En viktig insikt är att allas frihet, också den egna, står på spel då man lägger sig i det som inte rör en. Det enda sättet att själv få vara fri är att låta vissa frågor förbli privata och se att man i det offentliga kan stå i samma led och förenas i viktiga frågor.
Just nu är det många som gör allt för att luften skall förbli så instängd som möjligt.
Att se så många olika människogrupper gå samman är en upplevelse som vi i Finland också kunde må bra av. Bandet Kim Ki O hoppades att deras musik kunde vara något som länkar samman folk från olika håll. Genom att lyssna på musik från Turkiet eller se teater från Tunisien och läsa böcker från något annat land släpper vi också in lite syre i vår egen kultur. Just nu är det många som gör allt för att luften skall förbli så instängd som möjligt.
Arbetet för demokrati är aldrig färdigt.
Sebastian Bergholm
Reportaget Istanbul 16-20 juni sänds i Radio Vega på söndag klockan 9.03 och i repris på onsdag klockan 11.03.