Clik here to view.
Ett månliknande landskap breder ut sig över duken. Den karga ödsligheten slickas av heta solstrålar och något som liknar en rovfågel cirklar oroligt omkring i luften. Plötsligt störtdyker varelsen för att hugga tag i en mänsklig hand vars klolika fingrar sticker upp i sanden. Men helt oväntat spritter den till synes livlösa munsbiten till och greppar fågelns nacke. Och ögonblicket därpå reser sig en sargad man upp ur sanden. Redo för kamp. Igen.
Den förrymda fången Riddick introducerades år 2000 i filmen ”Pitch Black” som blev en hyfsad publikframgång samtidigt som den innebar Vin Diesels genombrott som actionhjälte - året därpå föddes hans lika seglivade rollgestalt Dominic Toretto i ”The Fast and the Furious”. Och eftersom det gäller att smida medan musklerna är svettiga följdes Riddick-framgången upp av en spelfilm, en animation och två videospel.
Nu har det hunnit förflyta nio år sedan ”The Chronicles of Riddick” och det verkar som om det gjort filmteamet gott att bida sin tid. När vi för tredje gången möter den lågmälde antihjälten som i en framtidsdystopi av stora mått bekämpar såväl elaka människor som Alien-monstrens småkusiner är återseendet, om inte varmt, så åtminstone ljummet.
Långsamhetens lov
Det som överraskar en allra först är det långsamma tempot. Det tar nästan fyrtio minuter innan Riddick får mänskligt sällskap i sin heta ökentillvaro. Fram till dess kretsar allt kring att överleva och knyta nära band till en vargliknande hundvalp som det gäller att tämja. Det är tyst och ensamt och mer än en gång går tankarna i riktning mot sciencefictionäventyret ”Oblivion” som var aktuellt i våras. Även i den spelade man länge med en tyst ensamhet som bara bröts av (anti)hjältens inre monologer eller beskrivningar. (Nämnas bör att det i "Pitch Black" tog nästan en halv timme innan Riddick yttrade ett enda ord - men där fylldes ljudbilden av andras prat.)
Långsamheten i inledningen av "Riddick" möjliggör ett etablerande av såväl en miljö som ett sinnestillstånd. För en gångs skull hinner man känna något för rollgestalten. Och även om handlingen är förlagd till en främmande värld i en okänd framtid så är reaktionerna begripliga. Det långsamma tempot gäller för övrigt även skildringarna av smärta. När Riddick kilar in sitt skadade ben mellan två stenar för att vrida det rätt gör det betydligt mera ont i åskådaren än när det skjuts och kastas knivar till höger och vänster.
Det andra som överraskar är att man övergett den mest sammanbitna actionretoriken till förmån för ett mer självironiskt tonfall. Karaktärerna är helt enkelt snäppet färggrannare än vanligt, även om den lesbiska krigaren Dahl (Katee Sackhoff) onekligen är en vandrande kliché som antagligen får vilken genderforskare som helst att se rött.
Visst kan man fortfarande räkna ut i vilken ordning Riddicks hårdhudade fiender kommer att trilla av pinn, och visst blir det en sedvanlig blandning av barnslighet och brutalitet när slutstriden nalkas - men man kan ju inte få allt.
