Det är framförallt genom männen Hitlertysklands sinistra historia har skrivits. I pjäsen Nazifruar lyfter Gunilla Hemming fram kvinnorna bakom en rad högt uppsatta officerare som alla spelade centrala roller vid genomförandet av Förintelsen. Vad var det som drev hustrurna att stå bakom sina män? Nazifruar ges på Lilla Teatern i regi av Raila Leppäkoski och Taru Mäkelä.
Medlöperi kan ta sig uttryck på många sätt. Med stöd bl.a. av vittnesmål, dokumenterade intervjuer och förhörsprotokoll har Gunilla Hemming skrivit en collageartad pjäs där en handfull hustrur till beryktade nazister i ledande ställning passerar revy. Frågan som avtecknar sig är inte i första hand vad de visste om de grymheter deras män begick utan snarare vad de underlät att kännas vid. Bland snabbporträtten som flimrar förbi ryms hela skalan från samvetslös opportunism till sanningsskygg förträngning och i den ligger också uppsättningens relevans för dagens publik. Eller rättare sagt, där kunde den ha legat. Om inte regin och de enskilda rolltolkningarna gjort sitt bästa för att fjärma gestalterna så långt som möjligt från allt igenkännbart.
Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss maka Hedwig älskade lyx och det mesta rekvirerade hon från ”Kanada”. Bakom täcknamnet dolde sig upplaget för koncentrationslägerfångarnas konfiskerade egendom. I den första scenen möter vi paret Höss i en uttalat vardaglig situation. Rudolf kommer hem från jobbet, Hedwig har middagen klar och sonen kan glädjas åt de nya kängor pappa skaffat honom. Men under idyllen skorrar det falskt. Med facit på hand inser vi förstås snart varifrån kängorna kommer och fattar också varför Hedwig låtsas ha glömt vad systerns halvjudiska fästman heter. Den här ”vardagen ” är byggd på en avgrund som Hedwig hanterar med förskräckande pragmatism. Den hade jag gärna grubblat mera över men i Leppäkoskis och Mäkeläs regi ges ingen tid för det, här trappas varvtalen snabbt upp.
Åsa Wallenius, Pia Runnakko och Marika Parkkomäki avlöser varandra i en rad snabbporträtt som efterhand antar allt groteskare former. Nyanserna suddas ut, i stället ställs vi inför koketta våp, kallhamrade opportunister, besatta psykopater. Första akten kulminerar i en scen som rentav får karaktären av nattsvart fars när Parkkomäkis Karoline Rascher i rasande fart stjäl och byter sig till en barnaskara värdig en arisk modellhustru enligt Führerns mått.
Collageformen är naturligtvis inte lätt. Även om kvinnornas historier skiljer sig från varandra är det svårt att få helheten att leva när varje gestalt kräver sin egen etablering. Det är som nystart gång på gång och risken finns att man landar i en rätt statisk kavalkad. Jag antar att regissörerna Raila Leppäkoski och Taru Mäkelä i stället har velat försäkra sig om en dramatisk malströmseffekt inför andra aktens lågmälda vidräkning då skräckväldets konsekvenser ställs mot nazifruarnas passiva hållning. Det gruvliga är bara att greppet totalt förfelar sin verkan. Och den största felbedömningen ligger nog i personregin.
Med undantag för Åsa Wallenius inledande tolkning av Hedwig görs samtliga nazifruar med en distanserande attityd som inte bara nuddar vid smaklös parodi utan också förvandlar all diskussion om moraliskt ansvar till de gestaltade kvinnornas eget problem. Som publik kan vi förfasa oss över de svarta själarna men vandra ut i trygg förvissning om att vi själva befinner oss ljusår från deras moraliska kollaps.
Det kan knappast ha varit meningen.