En fläkt av Sherwoodskogen drar över Sveaborg i sommar. Ryhmäteatteri ger i år David Farrs pjäs The Heart of Robin Hood. För översättning, bearbetning och regi står Juha Kukkonen och resultatet är en Robin Hood med lite nya infallsvinklar.
I Farrs version är Robin Hood till en början inte alls stråtrövaren som stjäl av de rika för att ge åt de fattiga. Nej, han stjäl av de rika och ger åt sig själv. Världen har lärt honom att förhärda sitt hjärta, han sköter sig själv och struntar i andra ända tills den kvinnliga listen får honom på andra tankar. Här är det nämligen lady Marion som står för det sanna hjältedådet. Förklädd till man under namnet Martin Sherwood upptas hon i rövarbandet och får machon att öppna sitt hjärta både för kärleken till nästan och kvinnan bakom Martin.
Men i Ryhmäteatteris uppsättning handlar det inte bara om machoattityder som får sig en törn. Juha Kukkonen har i sin rätt kraftiga bearbetning av pjäsen framförallt tagit fasta på den attityd som råder i samhället, både det fiktiva och vårt eget. Den ställföreträdande regenten prins Johan suger hänsynslöst ut folket samtidigt som han planerar att störta sin egen bror från tronen. Figuren är nattsvart karikerad i Konsta Mäkeläs tolkning men hans samhällssyn ekar ofta kusligt bekant. Alla som bryter mot de snäva normerna förpassas obönhörligt ut ur gemenskapen, och där intoleransen en gång slagit rot tenderar vi alla att förvandlas till råttor i bur.
I Chike Ohanwes tolkning är Robin Hood en gestalt som själv stötts ut i samhällsmarginalen på grund av sitt ursprung och till försvarsmekanismerna hör inledningsvis att upprepa mönstret innan Marion och de övriga i hans rövarband får honom på andra tankar. Innan kvällen är slut har stråtrövarna inte bara utvecklats till de svagas försvarare utan också till en skara som ser ut så som samhället borde se ut, ett kollektiv där alla, oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller fysiska egenskaper kan räkna med samma respekt.
Det är en angelägen poäng men dessvärre har den inte riktigt integrerats i dramat. Det är som om Kukkonen den här gången inte riktigt litat på att dramat och skådespelarna kan förmedla hans läsning utan infogade understrykningar och pekpinnar. I fjolårets produktion av Peter Pan i punkkontext fascinerade uttryckligen den subtila ambivalens som genomsyrade alla roller. Kampen mellan barndom och vuxenhet, anarki och ordning rymde många bottnar och infallsvinklar. I Robin Hoodin sydänär motsättningarna betydligt fyrkantigare och stannar oftast vid ett utanverk som bokstaveras ut i övertydliga repliker i stället för att växa fram inifrån. Så glöm de subtila aha-upplevelserna, här är rutten snörrät och de flesta av karaktärerna nerdestillerade till endimensionella funktioner snarare än sammansatta gestalter av kött, blod och själ. Och det är lite synd. Med den här jämna ensemblen hade det nog varit möjligt att gräva djupare och samtidigt kanske också ge oss som publik chansen att gräva lite djupare i våra egna attityder.
Men i ärlighetens namn, det kommer knappast de yngsta i publiken att sakna. Robin Hoodin sydänär en familjepjäs med åldersrekommendationen från 7 år uppåt och det den unga publiken sannolikt kommer att uppskatta vid sidan av fartfyllda dueller och några gastkramande spänningsmoment är nog lustigheterna, ordkäbblet och sommarens förmodligen stiligaste kärlekspar när Maija Koivistos Marion och och Chike Ohanwes Robin slutligen låter alla förklädnader och kaxiga försvarspositioner falla.