Pengars makt, Lust och Rocknroll när Castorf gör Dostojevskij
Årets största teatergästspel hämtade 90-talets kultregissör Frank Castorf till Helsingfors festspel. Hans fem timmar långa version av Dostojevskijs snart 150 år gamla feberlika Spelaren blev ett möte mellan slapstick, 1800-talsförfall, penningars makt, populärkultur samt politiska och ekonomiska resonemang där den onda kapitalismen gestaltas av en... krokodil?
Det är med blandade känslor jag bänkar mig för maratonteaterkvällen.
Det handlar för all del inte om föreställningens längd (allt mellan 4 och 5 timmar är utlovat, istället för programbladets 4 och 20 landar vi på 4 och 50).
Nej, det handlar om att jag inte har brytt mig om en Castorf-regi på tio år, samtidigt som flera av mitt 90-tals galnaste teaterhöjdare var signerade just Frank Castorf. Det är inte minst tack vare honom som jag lärde mig att teater kan vara vad som helst, det finns inga gränser för vad man kan göra på en scen.
Läs mera om hans teaterrecept i en förhandsartikel.
På vägen till 2013 har många med samma recept kokat ihop meningslöst tjafs (också C själv), men när detta på ytan meningslösa tjafs krockar med intelligenta analyser spelade av fenomenala skådespelare, kryddat med en god dos fördomsfri lekfullhet, mod och rocknroll. Då kan det bli stort.
Castorfs comeback?
Efter många bleka Castorf-år har Spelaren annonserats som hans comeback.
Nåja, skulle jag säga. Det känns framför allt som en nostalgitripp, en kväll när Castorf återanvänder sina egna ingredienser och lyckas... bättre ibland, sämre ibland.
Själv hade jag självklart hellre sett ett gästspel med någonting av René Pollesch eller en uppsättning av någon Elfriede Jelinek- eller Roland Schimmelpfennig-text.
Tajmingen var helt rätt när en Castorf-uppsättning gästade Helsingfors festspel 2001, nu serveras vi något som formmässigt var en vägvisare och stort på 90-talet. Ett Pollesch-gästspel hade istället kunnat berätta något om 2010-talet.
Samtidigt måste det sägas att här finns suveräna enskilda scener, några riktigt snygga bilder, och bland ensemblen på nio skådespelare finns här en trio som kan göra vad som helst.
Och det är fascinerande.
Efter en meningslös halvtimme känner man plötsligt att, här händer något, nu är det plötsligt helt rätt, på riktigt laddat.
På scenen; Kathrin Angerer (Polina), Alexander Scheer (Alexej) och Sophie Rois (stenrika Antonida) som hopträngda följer med livehändelser från roulettebordet via en kamera och beskriver saker vi inte kan se. Ingenting speciellt händer, det är ”bara” en gnutta teatermagi som jagas fram. Plötsligt bara laddas hela scenen till.
Så lätt kan det vara.
Pengar, makt och kärlek
Startpunkten är Dostojevskijs Spelaren från 1866. Det handlar om Beroende, Makt, Pengar, Olycklig kärlek, Skulder, blandat med plötsliga ekonomiska och politiska resonemang eller tankar kring den ryska men också tyska folksjälen. Plötsligt serveras vi en sekvens ur Bibeln, plötsligt befinner vi oss vid Brian Jones´ (ur-Rolling Stones) ödesdigra simbassäng (kanske som en bild av en annan form av gambling som gick snett?), en gästande krokodil slängs in på scenen (kapitalismens ondska personifierad?), här finns som vanligt mycket video – största delen av andra akten utspelar sig backstage och förmedlas via projiceringar.
Och egentligen krävs det nästan en Volksbühne-kontext för att förstå meningen med en rad ingredienser.
Ta bara teaterns hemmasalong i Berlin. Den är massiv, ohanterlig, den mer eller mindre kräver hög volym, stora gester, och videoprojiceringar. Sitter man 100 meter bort är närbilder på en skärm enda sättet att komma nära en skådespelare. På Nationalteaterns (i den här jämförelsen) intima stora scen känns allt detta närmast överdimensionerat.
Frank Castorfs lek med fars (oerhörd mängd springande i dörrar) och popkultur (Rolling Stones) handlar inte minst om en positionering i en Berlin-kontext, videon och racersnacket och skrik och snack på varandra handlar i sin tur om en distansering, om hans förkärlek för utsvävningar och beslut att ständigt klippa sönder allt som ens liknar en röd tråd.
Det lyckas bättre ibland, sämre ibland, skrev jag, för visst känns en del av uppsättningen som en livlös Castorf-kopia. Och den känns inte vettigare bara för att det är Castorf som kopierar sig själv.
Massiv Happening
En besvikelse alltså?
Ja, och nej.
Minusen har jag redan redovisat för.
Och plus?
Framför allt kan jag inte låta bli att älska det Castorfska sättet att förvandla teater till en Happening, ett spektakel som stinker både anarki och rocknroll. Det stör inte ens att Happeningen ofta kör över allt som kunde betraktas som substans och berättelse.
Jag älskar flera av hans skådespelare, den nämnda trion trollar på scenen – även om det känns att det handlar om teaterns första jobb efter semestern, det verkar onekligen litet rostigt ibland.
Jag fascineras av de tvära kasten, hur ensemblen kan dra en scen till kaotiska ytterligheter, för att sedan på ett ögonblick klippa av, som om ingenting hade hänt.
Och förstås: den fördomsfria inställningen till teatern. Att den kan vara vad som helst, och det är okay.
Fyra timmar femtio minuter innehåller förstås massvis med minuter som 99 procent av teatervärlden skulle klippa bort, och som man som åskådare kan bli vansinnigt uttråkad av för att man bara inte får dem att betyda någonting alls. Och jag vet inte om jag blir gladare av insikten att det antagligen är just den reaktionen Castorf vill provocera fram.
Själv går jag hem med känslan av att ha blivit bankad i huvudet med något som jag inte ens kan gestalta. Men det var aldrig nära att jag skulle ha slumrat till, och hade jag haft tid hade jag kunnat fördriva timmar till eftersnack.
Och det är en prestation i sig.
En tråkig detalj med dagens teater är ju att så mycket kan kvitteras med ett Nåja, och så måste man byta samtalsämne.