Clik here to view.
Låt det genast vara sagt; det tar tid att hämta sig efter ”The Conjuring”. Det gäller att försöka glömma bilden av barnet som står och dunkar huvudet mot sovrummets garderobsdörr och ljudet av de klappande barnahänder som hörs när leken redan är över. För att inte tala om den unkna lukten från en källare man önskar att huvudpersonerna haft vett att undvika.
För det har de naturligtvis inte. De har de aldrig. Är man en rollgestalt i en skräckfilm så är det nämligen självklart att man söker sig till faran. Hör man viskande röster och hotfullt skrammel i källaren så är det dit man går. Ensam. På natten. Med en ficklampa vars batterier sett bättre dagar. Och oberoende av hur murken trappan ser ut att vara.
Det mest skrämmande med ”The Conjuring” är naturligtvis att den sägs vara ”based on a true story”. I mitten av 1970-talet ställdes forskarparet Ed och Lorrain Warren inför familjen Perron som bodde i ett hus där det hände underliga saker nattetid. Ed och Lorrain hade redan länge ägnat sin forskning åt paranormala fenomen, men inget de tidigare varit med om kunde mäta sig med det som manusförfattarna Chad Hayes & Carey W Hayes tillsammans med regissören James Wan gett sig kast med att skildra fyrtio år senare.
Sann skräck
Hur mycket som verkligen är sant av det som sägs vara sanning i nämnda fall är naturligtvis svårt att veta. Det går att verifiera att rollkaraktärernas förebilder existerat, men när filmmakarna i sluttexten medger vissa ”modifieringar i dramatiskt syfte” kan man tro vad man vill om folk som kastas genom luften och om anletsdrag som förvrids i sann ”Exorsisten”-anda.
För egen del har jag ingen större lust att bekanta mig desto mer med förlagan – ondskan som den fiktiva versionen visualiserar räcker gott och väl för att förstöra det lilla man har kvar av sömnförutsättningar. Lite på samma sätt som ”The Ring” och ”The Others” effektivt undergrävde 8-timmarsrekommendationen.
Så vad är det då som fungerar i ett skräckfilmsbygge som trots allt lånat det mesta ur genrens bördiga källarhåla? Tja, här spelar man ovanligt skickligt med tystnad snarare än med skrämmande musik. Och de ljud som förekommer är inte bara skrämmande i sig utan därtill perfekt placerade. Händer klappar. Dörrar slår igen. Trappor knarrar. Gungstolen gungar. Vindflöjeln spelar i den vindstilla natten. Ett barn viskar. Lekfullt lockande. Exakt i rätt ögonblick.
Tempot är så långsamt att man hinner ana hotet som hänger i luften innan det de facto händer något. Och när detta något kastar sig fram har vi redan sett det speglas i en skrämd blick, i ett hotfullt skiftande av ljus eller i en snygg slowmotionrörelse.
Mycket i skräckväg står och faller med skådespelarna och i ”The Conjuring” har man verkligen lyckats med besättningen. Ron Livingston är en sympatisk pappa, Lily Taylor en varm mamma, Vera Farmiga och Patrick Wilson ett forskarpar det är lätt att gilla. Och barnen är genomgående träffsäkra i sina tolkningar; börjande med den skönlockiga minstingen (Kyle Deaver) som leker med ”pojken i spegeln” och den korthåriga mellandottern (Joey King) som klagar på att syskonen alltid drar henne i benen nattetid...
Stackars Joey King har det överhuvudtaget ganska kämpigt denna vecka. Skräckslagen kryper hon ihop i ”The Conjuring” och skräckslagen tvingas hon se mördare inta Vita huset i actionspektaklet ”White House Down”. Men där får hon å andra chansen att omvandla skräcken till kraft. God kraft i kampen mot det onda. Typ.
"White House Down" diskuteras i dagens upplaga av Kulturtimmen kl 14.03 i Radio Vega.
