Modellen Simon i parken

Vi träffar modellen och smyckesdesignern Simon Nygård i Hovrättsparken i Vasa en solig eftermiddag. Vi pratar om frihet, skapande och extrema kroppsideal.

Innan vår träff funderar jag länge på vad en modell kan tänkas äta, och väljer slutligen melon, vindruvor och salta nötter. Och så lite godis. Nåt måste man väl få unna sig, tänker jag. Under intervjun ser jag Simon ta av maten två gånger, och det slutgiltiga saldot blir två vindruvor. Han har varit i Finland en stund och känner sig pluffsig. Maten här passar honom inte, berättar han. Som modell måste han vara på topp 24 timmar om dygnet - inte så mycket valfrihet där alltså. Ändå är ordet frihet något han återkommer till gång på gång under vårt samtal. Motstridigt, kan tyckas, men det återkommer vi till lite senare.

Att bli upptäckt

Simon stod och jobbade som vanligt i en klädaffär i Köpenhamn när han blev upptäckt av en modellscout. Han blev både smått chockad och nervös av modellscoutens erbjudande om en provfotografering men gjorde det i alla fall, och blev genast bokad. Någon dag senare gick han en modevisning på Köpenhamns modevecka, och han fick genast mersmak för modellivet.

- Det var spänningen som gjorde det. Känslan det gav blev som en drog, säger den numera erfarna modellen Simon.

För att jobba som modell måste du ha ett enormt bra självförtroende. Du måste gå ut med attityden Se på mig! Här kommer jag! Det här är något Simon fått jobba på, men som nu kommer ganska naturligt.

- Du kan inte gå till en fotografering eller modeshow och fundera om du gör fel. Du måste bara vara stenhård och tro på dig själv, för gör du inte det gör ingen annan det heller. Du måste ha den tanken för att det ska se bra ut. När man känner sig bekväm kan man få in det där lilla extra också.

Med det lilla extra menar Simon det där som gör dig till just dig. Kanske en signaturgångstil, eller som i Simons fall – glimten i ögat.

- Jag vill förmedla energi till kameran och till de som ser bilden. När jag gör fotograferingar lever jag mig in i det. Det är ju ett skådespeleri framför kameran. Du måste leva dig in i det samtidigt som du ger av din egen personlighet. Det syns om en modell inte har den där kontakten, om de inte är hundra procent med.

Det är hårt, och många slutar

Och det gäller verkligen att ge allt när man arbetar som modell. Konkurrensen är hård, och det är inte alla som klarar av det.

YLE / Ann-Catrin Granroth

- Människor förstår inte hur hård konkurrensen är. Om du gör en casting för en fotografering kan det vara flera hundra modeller som visar upp sig och en blir anställd. Under modeveckorna kan det vara flera tusen och så väljer de ut 20 killar. Många slutar, så det är väldigt frustrerande. Men med tålamod och en tro på sig själv funkar det. Men man kan inte tänka att saker händer snabbt i modellbranschen. Saker tar tid.

Hur har modellivet påverkat dig som person?

- Jag bryr mig mer om min hälsa och mitt utseende. På grund av utseendet får jag lön, så det är ju något jag är tvungen till. Jag vill också ha lite action runt omkring mig. Jag tycker om att få uppmärksamhet.

Vad är det bästa med att vara modell?

- Jag kommer i kontakt med modebranschen. Jag har mitt smyckesmärke och kommer i kontakt med fotografer och stylister. Jag får synlighet och ett nätverk. Fördelarna är främst för de som är intresserade av modebranschen. Är man inte intresserad av mode är det skit samma vem fotografen eller stylisten är.

Vi svänger på det - vad är det värsta med att vara modell?

- Du kan aldrig planera din dag. Du vet aldrig vad som händer imorgon. En annan negativ sak är att du måste hålla dig i skick, 24 timmar i dygnet. Du vet aldrig när din stora chans kommer, så du vill vara redo att prestera hela tiden. Du förväntas se exakt ut så som du gör på dina bilder. Du kan inte ha en dålig dag. Du kan inte äta pizza tre dagar i sträck och dricka 20 öl och se ut som en uppsvullen vattenmelon. Ibland kan det bli svårt att slappna av, och svårt att bara njuta.

Lite motstridigt med tanke på din längtan efter frihet?

- Jag har ändå alltid tyckt om sport, så den delen är inte så svår. Samma med mat. Jag känner mig fri att vara den jag är, men klart det finns någon dag när jag skulle ha lust att få se ut hur som helst, utan att någon ska bedöma dig. Du blir konstant bedömd som modell.

Kvinnliga modeller förväntas vara jättesmala. Är det lika strängt med mått och kroppsform som manlig modell?

- Idealen ändrar beroende på marknad. Som manlig modell i Paris måste du vara väldigt smal. Jag är till och med för stor för Paris. I Asien ska du också vara väldigt smal. I London, Skandinavien, Amerika och Tyskland kan du vara lite större och ha muskler. Jobbar du på den amerikanska marknaden förväntas du ha en sixpack. Du ska vara i form. Konkurrensen är så hård, så är du inte beredd att ge 100 är det bara slöseri med tid.

För att jobba på flera marknader måste du alltså vara smal, men ändå ha muskler. Är inte det här oerhört jobbigt?

- Det är ju en kroppstyp som är väldigt svår att hålla. Du måste vara smal, men ha muskler och vara definierad. Du ska ha små mått för att komma in i kläderna, men utan kläder ska du se manlig ut och ha muskler och låg fettprocent. Förr tänkte man att det finns smala utan muskler, och stora med muskler, men som modell måste man vara kompakt på ett sätt. Det är en ny trendig kroppstyp. Sportig och smal.

Det svårast möjliga, låter det som.

- För att hålla mindre mått måste man ju ha ett mindre kaloriintag, men sen ska man också ha energi för att kunna sporta, arbeta och leva. Så det är verkligen en kroppstyp där man ligger på gränsen hela tiden. Det är ett ganska extremt ideal.

Fester och droger är överskattat

Som modell har man tillgång till ställen och evenemang som vi vanliga dödliga bara kan drömma om. Också Simon har fått festa en del med eliten, men det är ändå inget som han värdesätter speciellt mycket.

YLE / Ann-Catrin Granroth

- Du har ju möjlighet att gå på fester som vanliga människor inte kan gå på. När jag till exempel var i Tokyo slapp jag gratis in på nattklubbar. Maten och drickat är gratis. I början är det väldigt spännande, men sedan vänjer man sig. Men visst är det roligt att gå på fest med kända människor på fina klubbar, men jag festar inte så mycket. Jag går bara ut när det är värt det. När det är något arrangerat. En fest efter en modeshow till exempel.

Hur är det med droger då? Tar många kokain för att hålla sig smala?

- Det där är nog lite bullshit tycker jag. Vanliga människor i Vasa knarkar mer än modeller. Det är så överdrivet, en mediagrej bara. Det är lika vanligt som överallt, och inget jag ens ser. Jag såg mera droger när jag jobbade i en klädbutik i Köpenhamn än jag ser som modell.

Vem är den mäktigaste du jobbat med i modebranschen?

- Lanvin i Paris. Jag gjorde deras modeshow och träffade designern Albert Elbaz. Det trodde jag aldrig jag skulle få göra. Då knep jag nog mig själv i armen. Att arbeta med honom var väldigt speciellt.

Vem skulle du helst vilja jobba med i modebranschen?

- En gubbe som varit med länge är ju Karl Lagerfeld, så det skulle vara stort. Och just att han skulle fota själv för det brukar han göra. Att jobba med honom skulle nog vara något extra. Det är inte många som får fotografera med honom.

Drömkunden är Rihanna

En annan storhet Simon gärna skulle jobba med är Rihanna, men då i egenskap av smyckesdesigner. Han tror nämligen att hon skulle passa riktigt bra i hans smycken.

- Hon gillar chunky, stora smycken, så jag har redan i huvudet hurudana smycken hon kunde tänkas bära. Det skulle nog vara ett stort halsband med en stor fyrkant som jag skulle jobba runt. I guld.

För Rihanna skulle Simon alltså göra ett undantag, för annars är det mesta han gör i silver.

- Det är smycken som passar alla och de ska fungera för både män och kvinnor. Jag tycker inte om att stämpla allt, och tanken är att man ska kunna bära det om man tycker om det. De är ganska rockiga och hårda. Det ska finnas någon edge, det ska kännas lite coolt att bära dem.

Simon använder mycket kors och fjädrar i sin design, och allt har en mening.

- Det började med fjädrarna, det var just i början när jag kände ett stort behov av frihet, och fjädrarna symboliserar friheten. Korsen är för tron på dig själv, och att tro på det du gör. Det är inte religiöst på något sätt. Min signatur är fyrkanten och den står för balans. Jag tycker också om hur den ser ut. Den är ren och skarp, en bra grund.

Ett ensamt jobb

Simons smycken säljs i flera olika länder och det är fortfarande han som gör alla smycken, för hand.

- Jag gör kanske inte så mycket annat än jobbar. Det är bra när man har sin egen business så man kan välja sina egna arbetstider. Jag kan ta sovmorgon varje morgon och i stället sitta och göra smycken på kvällarna. Jag hittar ett bra lugn då.

Simon började göra smycken under våren 2010. Han hittade helt enkelt inga snygga smycken att bära, och tog därför saken i egna händer. Till en början var de alltså tänkta bara för honom själv.

- Efter hand fick de mera uppmärksamhet. Jag bar dem till fotograferingar och folk började fråga efter dem och det byggdes på. Jag märkte att jag kan göra en business av det och sen har byggts på därifrån.

Hur kommer du igång när du ska skapa något?

- I början var det så att jag aldrig hittade smycken till mig själv, så allt fanns liksom inne i mitt huvud. Men när jag nu gjort så mycket kreativt genom åren känns det som att jag byggt upp någon sorts kreativ mekanism i mitt huvud. Bara jag går runt någonstans kan ja se linjer, mönster eller former och så ser jag mina smycken i dem.

Att testa sig fram

Simon har inte gått någon kurs eller speciell utbildning, utan lärt sig själv med hjälp av internet och genom att testa sig fram.

- Det känns som att det blir mer personligt då också. Att jag inte gått i någon skola där någon säger att så här ska du göra det här. Klart jag kunde ha lärt mig den tekniska delen i en skola, men jag tror att i samband med det kan man bli ganska programmerad av lärarna och allting omkring en.

Här kommer vi än en gång tillbaka till det där med frihet. Frihet att välja själv och vara sig själv. Att visa vem man är gör man allra bäst med hjälp av mode, och Simons intresse för mode och stil vaknade i högstadiet. Gradvis växte det sig större. Han har gått igenom skejtstilen, svenska modekille-stilen, som han själv kallar den, för att slutligen hamna i high fashion-stilen med mycket svarta kläder och lager på lager.

- Jag tycker om att leka med lager. Det ska ha attityd. Jag tycker om svarta kläder och jordnära färger. Också att kunna bära upp plagg som av andra ses som feminint. Att du får bort den där gränsen mellan manligt och kvinnligt. Tycker man om något ska man kunna bära det. Allt måste inte kategoriseras.

Vilken är din värsta modemiss?

- Ett par skor jag inte skulle sätta på mig igen är ett par wedges. De var 11 cm höga.

Den manliga modebloggaren

Simon har en blogg där han lägger upp bilder och funderingar från livet i modebranschen. Den manliga modebloggaren var länge något rätt så sällsynt, men under de senare åren har allt fler dykt upp.

YLE / Ann-Catrin Granroth

- Då när jag började intressera mig för mode var det jättesvårt att hitta någonting som var inriktat på män. Likadant var det med kläder. Ville du ha något som hade mer edge var du tvungen att gå in till en tjejbutik. Marknaden för män är så liten att den är svår att bygga upp. Sakta men säkert blir det mer – det kommer mer bloggar och fler designers. Så märker man tyvärr också att de kommer, och sedan slutar de eller blir mer kommersiella, för i slutändan måste man ju göra pengar. Det är lite synd.

Vi får hoppas att det inte händer Simon, för han har nog mycket kvar att visa. Intervjun är slut och det är dags för fotograferingen. Jag känner mig lite nervös - Simon är ju ett proffs, tänk om han ser alla fel jag gör? Jag oroar mig ändå i onödan och Simon är en fröjd att fotografera. Jag känner mig som värsta modefotografen, och i slutet spexar vi till och med till det lite. Allt ska ju inte vara så allvarligt.