Junip - ett vuxet band

Bandmedlemmarna i Junip är inte typerna som ställer till rabalder, men missöden är någonting alla kan råka ut för.

Gossarna José González och Tobias Winterkorn i Junipär som två filbunkar. Med lite strösocker på. De är lugna, sansade karlar med en vänlig glimt i ögat. Den tredje bandmedlemmen, Elias Araya, saknas när vi sätter oss ned för ett snack, men José och Tobias räcker väl till för mig.

Junip har spelat tillsammans sedan slutet på 90-talet, men första skivan kom ut för bara tre år sedan. Vad hände? Jo, Josés egna solokarriär satt i gång.

- Vi var ganska inaktiva redan innan min första skiva 2003, så den påverkade inte så mycket direkt, men det gjorde ändå att när vi väl ville spela in runt 2005 då hamnade mina konserter i vägen för ett fullhjärtat försök, berättar José.

Nu har Junip släppt två skivor på raken och José är beredd att lägga solokarriären tillfälligt åt sidan för att fokusera på bandet.

Inga spexare

Junips musik känns lugn och vuxen. Reflekterar den bandmedlemmarnas personligheter?

- Ja, jag känner mig ganska lugn som person, så det tror jag, svarar José.

- Det är många som säger det om mig, “du verkar så lugn och trygg och stabil”, medan man inom sig är någon helt annan. Man har lärt sig att vara lugn på något sätt. Det är det som är enklast för andra människor att ta emot. Det är inte medvetet, det har gått helt av sig själv. Och samtidigt är jag naturligtvis lugn också - och jag gillar ju när det är lugnt om man säger så. Tobias, som är mer talför av dem två, lägger ut raderna.

Utsätter ni varandra för practical jokes eller är ni vuxna och allvarliga? Till exempel bryter av en trumpinne och tejpar ihop den.

- Nä, det har inte hänt, inte än i alla fall. Men tack för tipset! skrattar Tobias.

- Det är kanske nåt man kan göra på sista spelningen, fyller José i.

- Jag hade faktiskt en idé en gång, fortsätter Tobias, som jag var jättenära att göra. Vi hade ett intro på några spelningar och jag tänkte lägga till ljud till våran ljudtekniker, så att han skulle tro att det var någon som pratade till honom i mikrofonen eller någonting. Don heter han. Så det skulle vara “Don, Doo-on” när introt är på, inspelat bara, “Don? Don, hallå? Kan du...” Det är inte SÅ himla kul, men det hade varit lite skoj.

Har det hänt något speciellt roligt eller random åt er på scen eller turné? Har ni några anekdoter att dela med er?

- Jo, jag vet en. I London, antyder José.

- När jag ramlade? Ja, det var ju väldigt kul för alla andra, suckar Tobias.

- Jag var helt nykter en vanlig kväll när vi spelade i London. Helt fullsatt och allting. Baskaggemicken satt fel mot skinnet, så varje slag skallrade och lät jättejobbigt. Jag tänkte jag skulle vara snäll och gå och rätta till det här. Då snubblade jag över alla mina sladdar och ramlade upp på trumpodiet.

- Det var väldigt ljust och 800 pers satt knäpptysta, för vi väntade på dig inför nästa låt. Och alla i publiken började skratta, fnissar José.

- Jag slog mig inte, men pajade alla mina sladdar. Men jag lyckades spela med en hand och som tur var det en låt där jag inte använde det instrumentet (som sladdarna gick till), så jag hade en reservsladd vid sidan om, så jag lyckades sitta och spela och byta den här sladden.

Skämdes du mycket?

- Jaa, det var sjukt pinsamt. Det var inte graciöst, du vet.

På deras spelning på Flow var det trångt kring den runda Balloon 360°-scenen. Folk slog sig ned på asfalten framför scen och stod på tå kring området för att få en glimt av bandet, som vaggade in sin publik i ett skönt musikdås.