För 40 år sedan debuterade Lars Sund som romanförfattare med Natten är ännu ung, och i vår utkommer boken i nyutgåva med anledning av att boken sätts upp som musikal på Jakobstads musikinstitut, som också fyller 40 år i år.
Premiär för den nyskrivna musikalen blir det i Schaumansalen i Jakobstad den 2 april.
I förordet till nyutgåvan skriver Lars Sund att berättelsen om tonårskillen Erik ”Eki” Bergman som vantrivs i småstaden Jakobstad föddes en oktoberkväll 1973 i Sunds studentlya på Åbo Akademis studentkår.
Samma höst hade Sund fått ett lyrikmanus antaget av Söderströms förlag (samlingen Ögonblick som utkom år 1974), men Sund visste att han egentligen ville skriva prosa, och att han ville berätta om hur livet tedde sig för en tonåring i en finländsk småstad: ”jag ville skriva om uppror, längtan bort, frustrationer, fester, kamratskap, köttets lust och känslornas berg- och dalbana.”
Dagens Lars Sund konstaterar att 20-åringen Lars Sund trodde sig kapabel ”att skriva den definitiva tonårsromanen, en finlandssvensk Räddare i nöden”.
En hållbar ungdomsklassiker
Och visst har Natten är ännu ung kommit att bli något av en finlandssvensk ungdomsklassiker – trots att den har fyra decennier på nacken.
Jag skriver ”trots att den har fyra decennier på nacken” eftersom Sunds berättelse är så pass förankrad i sin tid vad gäller lokala restauranger, som Bar Terazzo och Parant, och inte minst på grund av den musik man lyssnar på som Crosby, Stills, Nash & Young och låtar man hör på Radio Luxemburg.
I Natten är ännu ung skriver Lars Sund en njutbar prosa som vimlar av underbara one-liners och makalösa liknelser – eller vad säger ni om den här: ”Sen kom vintern och det blev satans mörkt. På morgnarna sken solen ibland in genom fönstrena i klassen och hade samma sjuka röda färg som fyrorna i finskahäftet.”
Men förutom lokala, tidsmässiga och eventuella daterade språkliga markörer (jag har svårt att ta ställning till om språket ungdomarna talar i Jeppis idag låter som i Natten är ännu ung) är texten en synnerligen levande och angelägen historia om 16-åriga Eki som får tampas än med trångsynta föräldrar som ”vägrar fatta att man inte är nån liten ängel nåmer, utan att man kan tänka själv och ha nåt att komma med”, än med klasskompisar som anser sig vara finare och förmer än Eki.
Eki har ett rockband ihop med skolkompisarna Rosenbaum, Frasse och Macke – ett sammansvetsat gäng som brukar träffas för att lyssna på musik och festa, men en höstkväll signalerar Rosenbaum att han vill byta umgängeskrets och att Eki inte längre ingår i hans närmaste krets.
När de sociala banden knyts mellan likasinnade stöts Eki bokstavligen ut ur finrummen och förpassas till marginalen – till torget där han hänger med killarna från yrkesskolan som kör bilrally varje lördagskväll, eller till kompisen Stenas kåk på andra sidan staden. Stena är uttalad socialist och därmed persona non grata i de flestas ögon.
... man är ingenting i Jeppis om man int är storboss, socialdemokrat eller religiös, helst alltsammans på en gång ...
Småborgerlighet och svek
Ett centralt tema i romanen är den skam och skuld som är förknippad med svek – Eki blir sviken av sin bästis Rosenbaum, men gör sig också själv skyldig till svek när han (med obarmhärtiga konsekvenser) förnekar såväl sin vänskap med Stena som sina vänstersympatier.
Hela historien är framför allt en ilsken, roande, men också oroande, uppgörelse med ett småborgerligt alla-känner-alla-samhälle där Jakobstadsborna får sig kring öronen för inskränkthet av stora mått:
”Det är fan så viktigt det där med societet i Jeppis, ser ni, för man är ingenting i Jeppis om man int är storboss, socialdemokrat eller religiös, helst alltsammans på en gång. Det är faktiskt sant. Resten av gänget är inte värt rutten skit heller, och står bara ett pinnhål över zigenarna, som är det lägsta tänkbara i Jeppis. Sku Jeppisborna få bestämma så sku zigenarna smällas in i nåt slags Treblinka med taggtråd runt och få käka torrt franskbröd som blivit över och dricka vatten ur Rapakanalen som är ett skitdike som går mitt genom Jeppis. Det är faktiskt sant.”
Tips: i Yles Levande arkiv kan man se filmregissören Ywe Jalanders kortfilm om Jakobstad från år 1968 – en film som vill tränga djupt in i stadens hjärta, se klasskillnaderna och ungdomen.