Hur tacklar man föräldraskapet när barnen kommit in i puberteten? I Unga Teaterns Pubertets-manual diskuteras rollfördelning och spelregler via fyra parodiska porträtt av vuxna som landat rejält snett i sin vuxenroll. Uppsättningen bygger på Timo Parvelas bok Murrosikäisen käsikirja. För dramatisering och regi svarar Arn-Henrik Blomqvist.
Regelnissen, överbeskyddaren, den grabbiga bundisfarsan och nykomlingen som tummar på vuxenansvaret för att bli accepterad - ja, strategierna är många men så uppenbart fel, fel, fel i Unga Teaterns uppsättning av Parvelas Pubertets-manual.
I Arn-Henrik Blomqvists dramatisering anslås tonen redan i den första repliken. En omständlig och knastertorr skollärare, gestaltad av Mika Fagerudd, förklarar föräldramötet öppnat. De vuxna har samlats för att utarbeta en manual, ett slags handbok i föräldraskap, nu när de små grynen trätt in i den turbulenta pubertetsåldern. Och fyra föräldrar är förstås bums beredda att vittna om hur fint de själva tacklat sin vuxenroll därhemma samtidigt som vi i publiken får en inblick i hur det verkligen förhåller sig.
Det säger sig självt att glappet mellan teori och praktik, eller rättare sagt illusion och praktik är stort.
Kristian Thulesius gör den auktoritära pappan som toppstyr hela familjen med sina stenhårda men skrattretande ihåliga principer, Ylva Edlund den överbeskyddande mamman som vuxit så tätt ihop med sitt barn att t.o.m. dotterns cykelfärd till simhallen ger separationsångest medan Frank Skog och Stina Liman representerar två varianter av ansvarsskygga kompisföräldrar.
Skogs pappagestalt försöker förstås bonda med sonen genom att dyka upp med sprit och pinsamma inviter på den seriösa femtonåringens födelsedagsparty medan Limans unga bonusmamma söker godkännande genom att ge efter för alla välkalkylerade finter från tonåringarnas sida.
Hårddragna karikatyrer
Ensemblen tar ut svängarna rejält, det råder aldrig några tvivel om var det gått snett. Och visst finns det igenkännbara drag i de vuxnas kamp med föräldrarollen men samtidigt är karikatyrerna den här gången så publikfriande och hårddragna att de nästan kör över de frågeställningar kring föräldraskap, ansvar och roller Pubertets-manual rimligtvis försöker väcka hos den unga publiken.
Att uppsättningen dessutom ohämmat reproducerar rätt förlegade stereotypier på manligt och kvinnligt beteende gör det inte lättare.
Turnépjäsen riktar sig till en publik från årskurs 5 uppåt och när åskådarna efter den föreställning jag såg fick frågan om de kände igen sina föräldrar i det de sett svarade de spontant nej. Jag kan förstå dem. Kanske de försynt t.o.m. undrade varför de alls satt i publiken.
För trots att det perspektiv uppsättningen anslår helt tydligt är tänkt att rimma med tonårspublikens egna erfarenheter fungerar Pubertets-manual sannolikt betydligt bättre som en tankeställare för föräldrarna än för de unga, som knappt kommer till tals ens i pjäsen.
Det är förstås en del av den avsiktliga ironin i Arn-Henrik Blomqvists dramatisering. Föräldrar som tror att barn kan hanteras som maskiner med hjälp av en manual har ju missförstått något redan från starten. Men om de parodiska vuxenporträtten också i övrigt skjuter förbi målet går även den poängen lätt förlorad.
Men en sak tror jag att vi alla var ense om, oavsett ålder. Nämligen att ingenting går upp mot en tillknäppt revisorfarsa som slutligen övermannas av sin inneboende hiphop-rebell...
Unga Teaterns uppsättning har en hel del läckra poänger. Problemet är bara att den alldeles för ivrigt försöker flirta in sig hos sin tonårspublik. Precis som en del av de stackars föräldrar den samtidigt driver med på scenen.